Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rafael, italiensk målare, arkitekt och bildhuggare, en af verldens förnämsta konstnärer, hette egentligen Raffaello (Raffaelle) Santi med tillägget da Urbino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lärjungar och innehållande bilder ur Apostlagerningarna,
icke allenast höra till hans mognaste verk,
utan i det hela äro att räkna till det ideala
historiemåleriets allra förnämsta konstskatter. Af de
10 kartongerna äro blott 7 i behåll (Det underbara
fiskafänget; Nycklarnas öfverlemnande till Petrus;
Den lame botas af Petrus och Johannes; Ananias’ död;
Elymas’ bestraffning; Offret i Lystra; Paulus i Athen;
se vidare Kartong 4). Utom några enskilda fresker,
såsom i kardinal Bibbienas badrum i Vatikanen, i
jagtslottet Maglianas kapell, beställda af Leo X,
sibyllor och profeter i S. Maria della Pace (Rom),
utförde R. sitt sista monumentala storverk, vägg-
och takmålningar i Villa Farnesina på uppdrag af
den rike Siena-bankiren Chigi. Dessa arbeten intaga
en särskild plats bland mästarens verk, emedan de
utom sin storartade skönhet visa på hvilket äkta
klassiskt sätt han uppfattade och återgaf de antika
myterna. Han utförde först (1514) i en mindre sal i
jordvåningen bilden af Galathea, som triumferande,
omringad af tritoner, färdas öfver hafvet på en af
delfiner dragen mussla. Här målade jämte honom Peruzzi
och Sebastian del Piombo. Men senare fick han uppdrag
att ensam dekorera det större galleriet, der han i 14
stickkappor, i bågsvicklarna, omgifna af kraftiga
fruktgirlander som ram, och i takets midtfält
framställde Kärlekens triumf (efter ett antikt
epigram) och Scener ur Psyche-sagan (efter Apulejus’
novell). Cykeln, som blef färdig mot slutet af 1517
och utfördes af hans förnämste lärjungar (Giulio
Romano, Francesco Penni och Giovanni da Udine), har
sedermera genom öfvermålningar förlorat en stor del
af sin ursprungliga tjusning. – Af stafflibilder från
denna period utförde R. egenhändigt endast ett ringa
antal porträtt och större altartaftor, under det att
Madonnor och Heliga familjer voro atelierarbeten. Af
dessa sistnämnda må några här påpekas, såsom Frans
I:s heliga familj (Louvre), den s. k. Perlan (i
Madrid), Madonna dell’ impannata (Pal. Pitti, Florens)
och M. del passeggio (Bridgewater Gallery, London)
samt åtskilliga helgonbilder, såsom Den unge Johannes
i öcknen (i flere exemplar, det främsta måhända i
Uffizi), Ärkeängeln Mikael och Den hel. Margareta
(bägge i Louvre). Bland porträtten anses såsom
det förnämsta Leo X med ett par kardinaler (1518,
originalet i Pal. Pitti). Vidare må nämnas porträtt af
Kardinal Bibbiena (original i Madrid), af den lärde
Fedra Inghirami (originalet ännu i Pal. Inghirami
i Volterra) och af hofmannen Baldassare
Castiglione (1516) samt Den lyssnande ynglingen
(Louvre), Violinspelaren (1518, Pal. Sciarra, Rom),
och slutligen qvinnobilder: Donna velata (Pal. Pitti),
i hvars drag man igenkänner den Sixtinska madonnans,
och Johanna af Aragonien (Louvre), deri R., enligt
Vasari, sjelf målat endast hufvudet. – Vi komma nu
till hans sista kyrkobilder, bland hvilka må nämnas
den berömda Lo spasimo di Sicilia (Kristus bär sitt
kors; nu i Madrid). Till dessa sluta sig äfven hans
s. k. visionsbilder, nämligen S. Cecilia (1513–16, nu
i Bologna), Hesekiels
syn (i Pal. Pitti), den mest storartade bild
i litet format, Sixtinska madonnan (Dresden),
genom sin absoluta fulländning, sin underbara
sammansmältning af omedelbar, lefvande inspiration
och den omsorgsfullaste afvägning af linier, form
och färg utan tvifvel mästarens fullkomligaste verk,
samt slutligen Transfigurationen (Kristi förklaring;
i Vatikanen), R:s sista arbete, som han ej hann
fullborda, bekant för den djerfva sammanställningen
af två handlingar: förklaringen uppe på berget, den
sjuke gossen och de hjelplöse lärjungarna nedtill
vid bergets fot. Döden öfverraskade mästaren,
då han fulländat den öfre delen; taflans nedre
del fullbordades af lärjungar, särskildt Giulio
Romano. Den unge mästaren, »Roms älskling och
sina talrika lärjungars afgud», dukade under för
den rastlösa verksamhet, som han utvecklade, och
som äfven af honom kräfdes. Han dog Långfredagen
d. 6 April 1520, 37 år gammal. Hans stoft hvilar i
Roms Pantheon.
R. var icke endast färgkonstnär, han
var äfven verksam som arkitekt. Han deltog en tid i
byggandet af S:t Peter, för hvilken han äfven gjorde
utkast till en anläggning med förlängdt långhus. Hans
första byggnad var dock en liten kyrka S. Eligio
degli Orefici (1509–24) med reminiscenser från
Bramante. Samtidigt utförde han åt bankiren Chigi den
berömda Villa Farnesina, som tillskrifvas Peruzzi, men
numera säkrast torde hänföras till R., och åt samme
man byggde han omkr. 1512 det härliga Capella Chigi
i S. Maria del Popolo. Dessutom gjorde han utkast
till Pal. Vidoni i Rom, numera alldeles förbygdt,
samt Pal. Pandolfini i Florens (1516, utfördt af
Gianfrancesco da Sangallo). Men ett af hans mest
betydande verk är Villa Madama utanför Rom, utförd
under ledning af Giulio Romano, en skapelse, »som på
utvecklingen af de italienska villorna knappt hade
mindre inflytande än utkasten till Peterskyrkan hade
på kyrkobyggnadens område». Slutligen finnas några
skulpturverk, som vittna om hans anda och inflytande,
och hvilka han lät under sin uppsigt utföras af
bildhuggaren Lorenzetto. Det mest bekanta af dessa
verk är Jonas i Cap. Chigi. – »R:s högsta personliga
egenskap, det måste till sist utsägas, var icke af
estetisk, utan af sedlig art; nämligen den stora
ärlighet och den starka vilja, hvarmed han i hvarje
ögonblick kämpade efter det sköna, som han just då såg
framför sig som det högsta sköna. Han slog sig aldrig
till ro med det en gång vunna för att dermed göra sig
arbetet beqvämt. Denna sedliga egenskap skulle väl
hafva förblifvit hans in i gråa ålderdomen. När man då
tänker på hans kolossala skaparekraft just i de sista
åren, så inser man hvad som genom hans förtidiga
död gick för evigt förloradt» (Burckhardt). –
Jfr J. D. Passavant: »Raphael d’Urbin. Édition
française par P. Lacroix» (2 bd, 1860), A. Springer:
»Raffael und Michelangelo» (1878), Eugène Müntz:
»Raphaël, sa vie, son oeuvre et son temps» (1881),
I. Lermolieff: »Die werke italienischer meister
in den gallerien von München, Dresden und Berlin»
(1880). C. R. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
