Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rabbi (Hebr., af rab, mycket), en hederstitel, som tillades judiska lärde - Rabbin. Se föreg. art. - Rabbinsk bibel, af judarna kallad mikraoth gedoloth (egentl. mikra gedola), »stora bibeln» - Rabbinska språket och literaturen. Rabbinska l. ny-hebreiska språket kallas det skriftspråk, som, sedan hebreiskan utdött och ersatts med arameiskan, bibehölls och utvecklades i de judiska skolorna och i den omfattande literatur, som utgick från dem (jfr Hebreiska språket och literaturen, sp. 872)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Rabbi (Hebr., af rab, mycket), en hederstitel, som
tillades judiska lärde. I Talmud bildade formerna
rab, rabbi och rabban en stegring i den lärdes
stånd och anseende. Titeln rabban förde endast sju
religionslärare (den förste var patriarken Simon I,
son till Hillel, år 10–30 e. Kr.; den siste var
patriarken Juda, år 137–194; se Jehuda). Titeln rabbi
förde de judiske religionslärarna i det judiska
statslifvets sista århundraden, medan senare de
i Babylon lefvande religionslärarna förde titeln
rab. När den nu brukliga titeln rabbin för judiska
prester och religionslärare uppkommit kan icke noga
bestämmas. L. L.
Rabbin. Se föreg. art.
Rabbinsk bibel, af judarna kallad mikraoth
gedoloth (egentl. mikra gedola), »stora bibeln»,
bibelverk, som förenar den bibliska texten med en
eller flere arameiska parafraser (targum) och de
förnämsta rabbinska kommentarer (af Raschi, Ibn Esra,
Gersonides, Nachmani m. fl. rabbiner). Det gifves
7 olika s. k. rabbinska biblar. Den första, numera
ytterst sällsynt, utkom 1517 i Venezia. Den sista
och fullständigaste, som 1724 började utgifvas i
Amsterdam, omfattar 4 folioband. Hufvudändamålet
ined detta verk var textens förklaring ifrån
grammatisk, exegetisk och massoretisk synpunkt.
L. L.
Rabbinska språket och literaturen. Rabbinska l.
ny-hebreiska språket kallas det skriftspråk, som,
sedan hebreiskan utdött och ersatts med arameiskan
(i 2:dra årh. f. Kr.), bibehölls och utvecklades i
de judiska skolorna och i den omfattande literatur,
som utgick från dem (jfr Hebreiska språket och
literaturen, sp. 872). Den utveckling detta lärda
skol- och skriftspråk erhöll bestod deri att man
efter hand försåg den forna, för oss blott genom
Gamla test. bekanta hebreiskan med nya ord, former
och betydelser, nödvändiga för att kunna gifva ett
språkligt uttryck åt det nya innehåll, som var
en följd af ständigt vexlande tidsförhållanden. I
grammatiskt hänseende skedde utvecklingen genom
bildandet af en verklig presensform och nya
afledda verbalstammar samt i synnerhet genom
en mängd nya, af två eller flere särskilda
ord sammansatta konjunktioner, oumbärliga för
uttryckets noggranhet. Men för öfrigt är språkets
grammatik alldeles densamma som bibelhebreiskans,
men med rent yttre inblandning af många arameiska
former. I lexikaliskt afseende utbildades rabbinska
språket genom nya afledningar af de befintliga
ordstammarna, genom utveckling af nya betydelser,
ofta på det sätt att man utan vidare tillade de
hebreiska orden de betydelser, som motsvarande ord
egde inom systerspråken arameiska och arabiska, och
slutligen genom lån af en mängd främmande ord dels
från nyssnämnda språk, dels från grekiskan, latinet
och persiskan. De olika skeden man kan särskilja
i denna utveckling sammanfalla helt naturligt med
de stora perioderna inom den rabbinska literaturen
(se nedan). – För böcker på rabbinska språket nyttjas
understundom den vanliga hebreiska qvadratskriften,
men oftast en särskild, mer lättskrifven form deraf,
kallad rabbinsk skrift l. raschi-skrift. Det
senare namnet kommer deraf att denna skrift alltid
användes för de kommentarer af Raschi o. a., hvilka
upptaga marginalerna kring den med qvadratskrift
tryckta bibel- eller talmudtexten. En ännu mer
förenklad form af rabbinsk skrift är den
judisk-tyska skrifttypen, som nyttjas för den ganska
betydliga literaturen på det egendomliga judisk-tyska
blandspråket och hvaraf den judiska kurrentskriften är
en till oigenkänlighet afrundad, blott för skrifning
(på judisk-tyska eller hebreiska) afsedd kursiv
form. – De förnämsta hjelpmedlen till studiet af
rabbinska språket äro Geiger: »Lehr- und Lesebuch
zur sprache der Mischna» (1845), Siegfried-Strack:
»Lehrbuch der neuhebr. sprache» (1883), Levy:
»Neuhebräisches und chaldäisches wörterbuch»
(under utgifning sedan 1876), Schulbaum:
»Neuhebräisch-deutsches wörterbuch» (1880).
Den rabbinska l. rättare judiska literaturen
utgör den direkta fortsättningen af den till
omfånget så obetydliga (fornhebreiska) literatur,
som bevarats åt oss i Gamla test. och omfattar allt
hvad som skrifvits af judar från den tid, då detta
namn trädde i stället för de äldre benämningarna
»Israels barn» och »hebréer», till närvarande tid
utan afseende på skrifternas innehåll och språk
eller författarnas politiska fädernesland. Till
rabbinsk literatur räknas dock ej den ännu
obetydliga literatur, i hvilken judiska författare
på ett modernt europeiskt språk behandlat ämnen,
som icke hafva någon beröring med judarnas egen
religion, literatur, historia, samhällsställning
e. dyl. Hvilande på den mosaisk-levitiska, af
fariseiska skriftlärde utvidgade judendomens
religiöst sociala grund, utvecklade sig den
rabbinska literaturen i alla riktningar genom
en ständigt växande beröring med främmande folks
kultur och upptog efter hand alla de element deri,
som lämpade sig för den i hög grad bildbara judiska
folkanden, såsom särskildt babylonska och persiska
religionsbegrepp, romersk rätt, grekisk filosofi,
arabisk poesi och språkforskning samt slutligen,
den europeiska vetenskapen i alla dess grenar. Genom
denna ännu otillräckligt kända literatur, som aldrig
rönt det yttre understöd och erkännande, som hos
andra folk kommit det intellektuella sträfvandet
till del, hafva judarna bidragit till det allmänt
menskliga kulturarbetet i lika hög grad som hvilket
som hälst af de öfriga mindre folken. Till sin
ojämförligt största del är denna literatur skriften på
(ny-)hebreiska eller det s. k. rabbinska språket, men
i äldre tider hafva äfven grekiska (oftast skrifvet
med hebreiska bokstäfver) och i våra dagar moderna
europeiska språk (företrädesvis tyska) användts
af judiska författare. Rabbinska literaturen kan
lämpligen indelas i tre stora perioder, omfattande:
1) den österländska bildningen, från bibelkanons
afslutande till de sista babylonska högskolornas
undergång (omkr. 150 f. Kr. – omkr. 1000 e. Kr.); 2)
den vesterländska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
