Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pommern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
understödja ryssarna, som belägrade Küstrin. Men
efter deras nederlag vid Zorndorff beslöt han i
stället att tåga till Sachsen för att förena sig
med österrikarna. Han kom dock ej längre än till
Neu-Ruppin i Brandenburg. En ströfkår, som han
utsände derifrån, led d. 26 Sept. ett svårt nederlag
vid Tarnow, men deremot lyckades major De Carnall
(d. 28 s. m.) med 800 man försvara Fehrbellin
mot omkr. 5,000 preussare. Då österrikarnas
infall i Sachsen misslyckades, lemnade Hamilton
Neu-Ruppin d. 10 Okt. och närmade sig Oder i
hopp om en samverkan med ryssarna, men desse
gingo i vinterqvarter, och då återvände Hamilton
till svenska Pommern. Förebråelser, som han med
anledning deraf fick mottaga från regeringen,
förmådde honom att nedlägga befälet, som d. 23
Nov. 1758 uppdrogs åt och d. 19 Dec. s. å. öfvertogs
af J. A. v. Lantingshausen. I början af 1759 måste han
för en öfverlägsen preussisk här draga sig tillbaka
till Stralsund, hvarvid garnisonerna i Demmin, Anklam
och Peenemünde gingo förlorade, dock först efter
ett tappert motstånd. Genom ryssarnas framryckande
befriades i Maj svenska Pommern från fienden,
men brist på penningar och förnödenheter gjorde,
att först i Aug. årets fälttåg kunde öppnas. Dess
mål var Stettins belägring; och som en förberedelse
dertill lät Lantingshausen A. v. Fersen med 4,000
man eröfra Usedom och Wollin – krigets förnämsta
vapenbragd –, under det han sjelf med hufvudhären
(10,000 man) ryckte in i preussiska Pommern, der han
under hedrande småstrider en tid höll sig qvar. Till
följd af bristande medverkan från bundsförvandterna
kom dock belägringen af Stettin ej till utförande,
och på senhösten tog armén åter qvarter i svenska
Pommern. Den 20 Jan. 1760 sökte preussarna liksom
föregående år intränga dit; men denna gång blefvo
de tillbakadrifna, och d. 28 Jan. inträngde en
svensk trupp i Anklam och tog sjelfva den fientliga
generalen, H. von Manteuffel till fånga. Trots denna
framgång och oaktadt de preussiska arméerna till
största delen vora upptagna på annat håll, kunde
dock Lantingshausen till följd af nöden ej förr
än i Aug. med 15,000 man infalla i fiendens land,
och hans afsigt var egentligen blott att der finna
underhåll. Under ständiga småstrider med en preussisk
här på 6,000 man framträngde han med hufvudstyrkan
till Prenzlow i Brandenburg, lemnande Ehrensvärd
med en afdelning i Pasewalk. Der angreps denne
d. 3 Okt. af fienden; anfallet tillbakaslogs med
tapperhet, men Ehrensvärd sårades och måste nedlägga
sitt befäl. Då äfven en mängd officerare vid denna
tid lemnade hären för att deltaga i riksdagen
och till följd deraf brist på befäl uppstod,
återvände Lantingshausen till svenska Pommern, der
han under den vintern ej oroades af fienden. Ehuru
han skött befälet på ett sätt, som öfverträffade
alla förväntningar, utverkade han dock, trött på de
oerhörda svårigheterna, i Juni 1761 sitt afsked. Först
i Juli blef hans efterträdare Ehrensvärd i stånd
att med 7,000 man infalla i fiendens land. Ehuru
öfverlägsen den preussiska armé, som
sökte hindra hans tåg, kunde han dock till
följd af den dåliga utrustningen ej framrycka
synnerligt långt, och fälttåget utgjordes blott
af mindre, ehuru för svenskarna ganska hedrande,
vapenskiften. I Sept. sände han ett par regementen
under grefve F. V. v. Hessenstein till Usedom och
Wollin för att understödja ryssarna, som belägrade
Kolberg. Men då äfven dessa ledo brist, återkallades
Hessenstein snart, och i Okt. återvände hela den
svenska armén till svenska Pommern. Då preussarna
började oroa hans gränsposteringar, skickade
han J. M. Sprengtporten med en afdelning lätta
trupper, den s. k. Sprengtportenska frikåren, in i
Mecklenburg, och denne eröfrade d. 23 Dec. preussarnas
förnämsta förrådsort, Malchin. Der blef han emellertid
innesluten af en öfverlägsen styrka, men då bröt
Ehrensvärd upp till hans undsättning. Förtruppen under
De Carnall besegrade vid Neu-Kalden (d. 2 Jan. 1762)
en preussisk trupp, som sökte spärra vägen, och
Ehrensvärd intågade i Malchin. Omedelbart derefter
återvände han dock till svenska Pommern, och d. 7
Apr. slöt han på eget bevåg ett stillestånd, som
varade till freden. Oviljan öfver det kostsamma och
gagnlösa kriget hade på riksdagen kommit hattarnas
välde att vackla. Och då den ryska kejsarinnan
Elisabets död (Jan. 1762) förändrade hela den
politiska ställningen i Europa samt hotade att i
Ryssland skaffa Sverige en fiende i stället för en
bundsförvandt, beslöt Sekreta utskottet (d. 13 Mars),
att Sverige skulle söka erhålla en separatfred. Genom
bemedling af drottningen, för hvilken hattarna
nödgades förödmjuka sig, kom en underhandling i gång,
och d. 22 Maj 1762 afslöts i Hamburg freden utan vinst
och förlust. Fredrik II:s uppgift att han förklarat
sig medgifva den blott för sin systers skull är icke
öfverensstämmande med sanningen. Den förvirring,
som kriget förorsakat i finanserna, blef en orsak
till hattarnas fall 1765. Ehuru resultatlöst,
var kriget dock i militäriskt hänseende ingalunda
vanhederligt. Både manskap och befäl gjorde allt hvad
som kunde göras med så dåliga anordningar. Verkligt
lysande mandomsprof aflades; härens krigsduglighet
höjdes betydligt, och ett synnerligt vigtigt framsteg
var upprättandet af Sprengtportenska frikåren. S. B.
Pommier [-mie’], Victor Louis Amédée, fransk skald,
f. 1804, d. 1877, egnade sig först åt öfversättningar
af latinska författare, slöt sig inom kort till
den romantiska skolan samt vann flere pris vid Jeux
floraux, bl. a. för dikten L’expédition de Russie
(1827), och utgaf sedermera åtskilliga diktsamlingar,
bl. a. Premières armes (1832), Océanides et
fantaisies (1839), Crâneries et dettes de coeur
(1842), Colifichets et jeux de rimes (1860), det
starkt katolska poemet L’enfer (1853) m. fl. Han
vann 1847–49 fyra pris af Franska akademien, trots en
i hans alster ofta framträdande maniererad öfverdrift
och sökt originalitet.
Pomoerium [-mer-] var hos de gamle romarna en fri
plats på båda sidor om en stadsmur, hvilken plats
fick hvarken odlas eller bebyggas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
