Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pommern ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arbetet försiggick med kraft först från 1692 och var
färdigt i hufvudsak redan med året 1694, ty mycket
hade under Karl X Gustaf undangjorts. – Rättsväsendet
i P. led af stor förvirring, ty det fanns ingen
ordentlig lagbok; den bestående rätten utgjorde
en brokig samling af skilda rättsnormer. Den
svenska styrelsen bragte åtminstone ordning i
domstolsväsendet. Från underrätterna vädjades
till hofrätten Greifswald sedan 1655 (förlagd
till Wolgast åren 1665–80); der dömdes efter
1672 års hofrättsordning, ett verk af den ädle
fosterlandsvännen David Mevius. Andliga mål gingo
till konsistorium i Greifswald. I högsta instans
afgjordes målen af öfverdomstolen för Sveriges
tyska besittningar, Höga tribunalet i Wismar
(öppnadt 1653), och derifrån kunde ingen vädja
vare sig till rikskammarrätten eller till Sveriges
konung. I ekonomiskt hänseende var P. ingen vinst för
Sverige. Endast under furst Hessensteins utmärkta
förvaltning (1776–91) gaf landet något öfverskott
(totalinkomsten var år 1782 250,000 thlr). Eljest
behöfdes tillskott från Sverige (t. ex. till
Stralsunds fästning och försvarsväsendet öfver
hufvud). Den förnämsta inkomsttiteln var licenten
l. stora sjötullen af utrikeshandeln. Accisen (på
spirituosa och qvarnförd spanmål) aflösles på landet
år 1672 af en personlig skatt, »qvartalsteuer». Under
30-åriga kriget blefvo kontributioner stående,
och på 1700-talet hade de öfvergått till en
ordinarie grundskatt, »hufensteuer». Först Karl XI
centraliserade penningförvaltningen, i den kungliga
kammaren 1684, subordinerande under Statskontoret
i Stockholm. P:s befolkning utgjorde i slutet af
1700-talet omkr. 100,000 pers. (89,000 år 1766,
113,000 år 1802), hvaraf nära 1/4 bodde på Rügen.
Genom en k. skrifvelse af d. 26 Juni 1806 blef
P:s gamla författning upphäfd, och i stället
förklarades gällande 1772 och 1789 års svenska
författningar samt 1734 års lag (att tillämpas efter
d. 1 Sept. 1808). Lifegenskapen upphäfdes d. 4 Juli
1806. Äfven svensk kyrkoförfattning infördes. Landet
delades i 4 härad (»ämter»), dessa i socknar. I saker,
som rörde endast P. och Rügen, skulle landtdag
sammankallas. En sådan landtdag, sammansatt
ståndsvis efter svenska riksdagens föredöme,
var också samlad i Greifswald d. 4–18 Aug. 1806,
mottog konungens försäkran och gaf honom hyllning
med åberopande af den svenska statsförfattningen. –
Källorna till P:s historia äro hufvudsakligen
samlade hos Dähnert: »Sammlung pomm. und rügenscher
landesurkunden», och Klempin-Prümers: »Pommersches
urkundenbuch» (1877–81). Se vidare Barthold:
»Geschichte von P. und Rügen» (intill svenska
eröfringen; 1839–45), Gadebusch: »Grundriss der
pomm. geschichte» (1778), »Pomm. sammlungen»
(1783) och »Schwedisch-pomm. staatskunde»
(1786), Rühs: »Pomm. denkwürdigkeiten»,
Odhner: »Om Westfaliska fredskongressen och
grundläggningen af det svenska väldet i Tyskand»
(1875). Kj.
Pommerska kriget kallas det krig, som Sverige 1757–62
förde med Preussen, och som
delvis sammanfaller med det s. k. sjuåriga
kriget. Krigets orsak var i främsta rummet
den, att hattpartiet, som då hade makten i Sverige,
trodde, att Fredrik II i Preussen skulle duka
under för sina många fiender och att sålunda ett
tillfälle då erbjöd sig för Sverige att utan risk
och ansträngningar återfå sina 1720 till
Preussen afträdda pommerska besittningar. Dessutom
ville partiet genom att bidraga till Fredriks
fall förödmjuka och oskadliggöra hans syster
drottning Lovisa Ulrika, som retat och skrämt det
genom sitt revolutionsförsök 1756, och slutligen
eggades det af Frankrike, hvars vilja nästan
var dess högsta lag. Till förevändning för
kriget tjenade Fredriks infall i Sachsen 1756,
hvilket stämplades såsom ett brott mot den af
Sverige och Frankrike garanterade westfaliska freden.
Den 21 Mars 1757 afslöt hattregeringen med Frankrike
och Österrike en konvention, i kraft hvaraf Sverige
jämte den förstnämnda makten lät förklara för
den tyska riksdagen, att det i enlighet med
den westfaliska freden skulle upprätthålla Tysklands
frihet. Genom Frankrikes förespeglingar om
subsidier lockades derefter hattregeringen i
Juni s. å. till beslutet att genom 20,000 mans
öfverförande till Tyskland gifva eftertryck åt sin
förklaring, och d. 13 Sept. inbröt den svenska hären
i preussiska Pommern. Emedan man ville undvika skenet
af anfallskrig, som ej fick börjas utan ständernas
samtycke, utfärdades ingen krigsförklaring,
utan infallet framställdes för tyska riksdagen
såsom endast syftande till fredens återställande.
Först efter fientligheternas början kom ett
formligt subsidiefördrag med Frankrike och dess
allierade till stånd (d. 22 Sept. 1757), och
den svenska regeringen, som redan gått för långt
för att kunna draga sig tillbaka, måste dervid
finna sig i en nedprutning af vilkoren. Då den
svenska hären i Tyskland ej ansågs behöfvas till
annat än att taga i besittning de af de allierade
gjorda eröfringarna, hade den fått afgå utan nödiga
förberedelser och utan att man egde nödiga medel
till dess försättande i krigsdugligt skick.
Detta blef afgörande för krigets hela gång.
Sjelfva förutsättningen för företaget: Fredriks
fullständiga kufvande, befans nämligen falsk. Vid
underrättelsen om dennes seger vid Rossbach vågade
den svenske befälhafvaren M. A. v. Ungern
Sternberg ej med sin illa utrustade armé verkställa
sin regerings befallning och det franska ombudet
Montalemberts uppmaningar att tåga mot Berlin,
utan återvände till svenska Pommern (Nov. 1757),
der svenskarna af en preussisk här inneslötos i
Stralsund och på Rügen. Han fick d. 21 Dec.
1757 lemna plats åt G. F. von Rosen, som d. 7
Jan. 1758 faktiskt öfvertog befälet, men ej
häller kunde uträtta något, utan nödgades ligga
overksam, blockerad af preussarna. Den 18
Juni 1758 upphäfdes blockaden genom en rysk härs
framträngande; men Rosen hade då tröttnat på sin
otacksamma uppgift, hvarför befälet d. 27 Juni
öfvergick till G. D. Hamilton. Nu eröfrade
Augustin Ehrensvärd Peenemünde skans (d. 27 Juli),
och med 16,000 man bröt Hamilton upp för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
