Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Polisförseelser ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
noveller samt barnberättelser och antologier,
bl. a. »Dichtergrüsse» (1860; 13:de
uppl. 1886).
Pollajuolo. 1. Antonio (del) P.,
italiensk guldsmed, bildhuggare och målare, f. i
Florens 1429, d, i Rom 1498, började sin bana som
guldsmed och stod till sitt 30:de år i faderns bod
samt var dennes medhjelpare, då han var sysselsatt
med arbetet på Lor. Ghibertis första port till
baptisteriet i Florens. Dessutom arbetade han jämte
andra på silfveraltaret för samma baptisterium (nu
i Opera del duomo), berömdt för den af P. utförda
reliefen Johannes födelse (1480) och ännu mera för
sina graverade kompositioner och härliga figurer vid
foten af altarkorset, hvilket allt rättfärdigar hans
samtids omdöme att han var sin tids mest ansedde
konstnär i guldsmedsyrket. Men dessutom egnade han
sig sjelfständigt åt bildhuggeri och måleri, och
i detta hänseende tillhörde han den riktning inom
den florentinska konsten under senare hälften af
1400-talet, som följde Donatello i hans naturalism
utan att dock gå till hans ytterlighet i sträfvan
efter det karakteristiska och våldsamma, men hade sin
lust i den energiska skildringen af det verkliga och
individuella, paradt, så vidt möjligt, med skönhet och
behag. Af hans hand finnas två skulpturverk i Florens
(Museo nazionale), näml. byst af en ung krigare (i
terracotta, förmodligen skiss för en bronsbild) och
en liten bronsgrupp: Hercules och Cacus, komponerad i
syfte att visa anatomisk kunskap i muskulaturen. I
Rom, dit han på gamla dagar kallades af påfven
Innocentius VIII, och der han på allvar slog sig ned
1489, finnas hans förnämsta plastiska verk, nämligen
hans grafvårdar af brons öfver påfvarna Sixtus IV
(1493) och Innocentius VIII (båda i S:t Peter). –
Likasom P. i sina plastiska arbeten biträddes af sin
broder Piero (se P. 2), torde de äfven i måleriet,
åt hvilket Antonio egnade sig jämförelsevis sent,
hafva arbetat delvis tillsammans. Man är nämligen
ej fullt säker på hvad som tillhör den ene och den
andre, utom då arbetena äro signerade, hvarjämte
äfven åtskilligt, som förr tillskrifvits Antonio, af
den nyare forskningen med full rätt antages härstamma
från Verrocchios skola. En hållpunkt för bestämmande
af Antonios målningar lemna hans plastiska verk:
de utmärka sig för sin goda teckning och anatomiska
insigt, djerfva förkortningar, lifliga rörelser och
djupare färg. Bland honom tillskrifna målningar må
nämnas S. Sebastian (1475, nu i Londons National
gallery) och två små bilder i Uffizi: Herakles
besegrar Antaios och Herakles dödar hydran. Särskildt
märkes en grupp madonnabilder i half figur, af hvilka
den mest betydande finnes i London, en annan i Berlin,
bägge numera tillskrifna Verrocchio, under det att
Woermann (»Gesch. der malerei») anser dem vara af
Antonio P. Hans enda autentiska målning är den nämnda
S. Sebastian. – 2. Piero (del) P., italiensk guldsmed,
bildhuggare och målare, den föregåendes broder,
f. i Florens 1443, d. antagligen i Rom framåt 1496,
var lärjunge af Andrea del Castagno, men utbildade
sig vidare under inflytande af sin broder Antonio,
med hvilken han samarbetade, och som han särskildt
var behjelplig vid hans plastiska verk. Med hans
signerade målning Marias kröning (1483, i San
Gimignanos dôme) är hans stil fastställd: mindre
säker teckning och föga karakteristiska figurer,
men rika landskapsfonder, praktfull utstyrsel och
starkt utförande i detalj samt ljus och kraftig
färg, dock utan finare modellering. Sådan visar den
sig i en altarbild med S. Jacobus, Vincentius och
Eustachius, vidare i en energisk Prudentia samt i
ett par porträtt af yngre män (alla i Uffizi), i
S. Sebastian (i Pal. Pitti) samt i Tobias med
ängeln på resa (i Turin). I Berlin finnes af honom
Bebådelsen, förr tillskrifven Antonio. – 3. Simone
(del) P., vanligen kallad Cronaca, italiensk
arkitekt, f. i Florens 1454, d. derst. 1509, var
enligt Vasari slägt med de föregående, men står
för öfrigt ej i något förhållande till dem. Då han
efter en Romresa i ungdomen återkom till Florens och
oupphörligt, som en lefvande krönika, berättade om
de antika lemningarna, skall han hafva erhållit det
anförda tillnamnet. Såsom byggnadskonstnär afslutade
han den toskanska ungrenaissancen, och han gjorde
detta dermed, att han med ledning af sina noggranna
antikstudier på fullt allvar efterbildade romerska
former, särskildt den krönande gesimsen, och satte
denna i ett riktigt förhållande till hela byggnaden,
icke blott till den öfversta våningen. Han fick
tillfälle att visa detta vid utförandet af den
berömda kransgesimsen till det af Benedetto da
Majano påbörjade Pal. Strozzi i Florens, inom
renaissancen den första storartade och lyckade
förebilden för denna vigtiga byggnadsdel. Dessutom
byggde han Pal. Guadagni, ett ståtligt florentinskt
boningshus, som fått en verkligt palatslik prägel
genom användningen af rustik i bottenvåningen, i
hörnen och kring fönstren samt en öppen pelareloggia,
som längst upp bär taket. Vackert och enkelt har
han äfven löst sin uppgift i kyrkan S. Francesco
al monte (på höjden utanför Porta San Miniato,
Florens), af Michelangelo, som fann mycket behag i
henne, kallad »la mia bella villanella» (min vackra
landtflicka). Slutligen skall han äfven hafva börjat
utförandet af Salone del consiglio i Pal. Vecchio
(1495), en af Italiens största samlingssalar,
som sedan om- och färdiggjordes af Vasari.
C. R. N.
Pollare, skeppsb., på äldre träfartyg timmerändar,
som uppskjuta genom och öfver skarndäck samt
äro inrättade för beläggning af förhalnings- och
förtöjningstågvirke. Numera äro pollarna vanligen
af gjutet jern och bestå af en basplåt, som efter
omständigheterna fastbultas antingen till däck
eller skarndäck, samt en eller två från denna
basplåt uppskjutande och med densamma sammangjutna
hufvud, omkring hvilka tågvirket belägges.
J. G. B.
Pollen (Lat., damfint mjöl), frömjöl, bot., är hos
växter en samling små celler, som äro de befruktande
organen för växtäggen och således motsvara den
hanliga säden (semen) hos djuren. I det inre af
en frömjölssäck uppstå under utvecklingen stora
protoplasmarika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
