Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Platon (Lat. Plato), en af det gamla Greklands yppersta tänkare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likhet med Gud, hvilken vinnes genom idéernas
förverkligande i henne och genom henne. Denna
beskaffenhet hos menniskan är hennes dygd eller
hennes »duglighet att väl förrätta sitt egendomliga
värf». Väsentligen består den i vetande derom att
idéerna (det öfversinliga) utgöra det sant verkliga
och det sant goda. Den, som vet det rätta, han gör
ock det rätta, säger P. i likhet med Sokrates och
i full öfverensstämmelse med andan i sin egen lära
om idéerna såsom det sant verkliga. Den deremot,
som icke vet det rätta, hans handlingssätt må väl
hafva en yttre likhet med dygden, men är ej i sanning
dygdigt, utan blott skenet af dygd. Så fattad, har
dygden sitt värde i sig sjelf, ej genom det resultat
den når, den belöning den vinner –, den eger det,
gudar och menniskor må känna henne eller icke, ty
i sig innebär den närvaron af vårt sanna lif, är
själens helsa. Detta hindrar dock ej, betingar fast
hällre, att i ett kommande lif den dygdige verkligen
får sin belöning och den lastfulle sitt straff,
ty detta fordras af en förnuftig verldsordning. I
förhållande till detta högsta goda är det sinliga en
förutsättning och ett medel. Ändamål i sig sjelf får
det aldrig blifva. – Dygden är väsentligen en. Men i
relation till själens olika förmögenheter framträder
den i olika former. I denna bemärkelse framställer
P. de fyra s. k. kardinaldygderna: 1) Visheten,
dygden i relation till själens förnuftiga del,
hvilket är dennas välde öfver själens lägre sidor,
grundadt i den riktiga insigten i det högsta goda
såsom det förnuftiga sjelf, inför hvilket allt annat
förlorar sin betydelse af egentligt godt. 2) Modet,
dygden i relation till själens förmedlande del,
grundad i insigten i det verkligen fruktansvärdas
väsende, nämligen att detta är sjelfva det orätta
handlingssättet i och för sig, hvaremot aldrig yttre
händelser och ännu mindre det rätta handlingssättet
kunna leda till något verkligt fruktansvärdt. (Att
t. ex. såsom Efialtes svika sitt fädernesland i farans
stund är i sig sjelf fruktansvärdt; att deremot falla
på slagfältet kan aldrig vara detta.) 3) Måttligheten,
dygden i relation till den egentligen sinliga sidan
hos vår varelse, grundad i insigt deri att med
afseende på de sinliga begären är det goda deras
tillfredsställelse till det mått de högre intressena
medgifva och kräfva. 4) Rättrådigheten, hvilken
närmast bestämmes såsom det riktiga förhållandet
mellan alla själsförmögenheter; men efter som
detta innefattar all dygd, innebär rättrådigheten
äfven ett rätt förhållande till medmenniskor och
samhälle, som är följden af att man sjelf fyller sin
bestämmelse. – P. inser och framhåller emellertid,
att menniskan endast såsom en god medborgare i en
stat med goda lagar kan nå sin sedliga bestämmelse,
och han är för mycket ett barn af sin tid och sitt
folk att ens ifrågasätta detta. Väl eger, enligt P.,
som härutinnan afviker från det allmänna grekiska
föreställningssättet, filosofen sitt egentliga hem
och fädernesland derofvan, men han mognar för detta
genom det jordiska fosterlandet och förmedelst dess
hjelp. Kan han derför gagna äfven detta, så gör han
det, ehuru
offentliga värf för honom äro en börda, som han väl
af pligt åtager sig, men som han aldrig för deras
egen skull eftersträfvar. Emellertid erfordras en
grundlig omskapning af hela det menskliga samhället,
för att det skall fylla sin bestämmelse. Riktningen af
denna bestämmes af P:s lära, att det ideella ensamt
bör vara normen för allt menskligt handlande, och
att det filosofiska vetandet allena kan leda till ett
verkligen rätt handlande. »Om icke filosoferna blifva
konungar, eller de, som verkligen styra, i sanning
och grundligt egna sig åt filosofien, gifves ingen
räddning för Greklands stater och väl icke häller
för hela menskligheten». Denna princip genomföres af
P. hänsynslöst. Allenast de, som visat utmärkta prof
på vishet och dygd, skola styra i staten. Medborgarena
skola i mån af förtjenst fördelas i tre klasser eller
stånd: de styrande (eller filosoferna), hvilka i tur
och ordning få sig ålagd den för dem alltid tunga
bördan att aktivt deltaga i styrelsen, krigarna och de
näringsidkande. Till hvilket stånd hvar och en skall
höra bestämmes uteslutande af de styrande på grund
af den begåfning, den insigt och den karaktersfasthet
han visat under en uppfostran, som uteslutande stått
under deras ledning. Barnen skola derför och på
det staten ej, till sin egen ofärd, må splittras i
familjer med olika intressen, utan af alla betraktas
som en enda familj, genast vid födelsen tagas från
föräldrarna och deras uppfostran blifva uteslutande
en statsangelägenhet. De styrande skola jämväl alltid
sörja för att ingen får lära känna sina föräldrar, på
det han må som sin fader betrakta hvarje medborgare
i staten, hvilken enligt åldersförhållanden kan
vara det. Inga frivilligt ingångna eller oupplösliga
äktenskap få i staten tålas. Vid de bröllopsfester,
som på vissa tider skola anordnas, är det de styrande,
som skola genom skenbar lottning afgöra hvilka män
och qvinnor skola för tillfället förenas. Detta
bör dock alltid göras med hänsyn till afkommans
bästa möjliga beskaffenhet. Barn, som genom en svag
kroppsbyggnad synas komma att gäcka detta hopp, böra
straxt efter födelsen skaffas ur vägen. Den grekiska
qvinnans dåliga ställning i samhället undgick ej
P:s uppmärksamhet. Men genom fullständig uppoffring
af all qvinlighet skulle denna förbättras. Hennes
sociala ställning skulle i allt blifva mannens lik;
ja hon skulle t. o. m. kunna deltaga i krigiska
värf, ty är än hennes begåfning i det hela mannens
underlägsen, så hindrar ej detta, att en eller annan
individ af hennes kön kan höja sig ända derhän, att
den t. o. m. kan inträda bland de styrande. Allt får
härvid bero på särskild pröfning af det speciella
fallet. Äntligen vill ej häller P. tillåta någon
privat egendom, åtminstone ej bland de två högre
stånden. Dessas medlemmar skola bespisas på allmän
bekostnad, d. v. s. de näringsidkande skola förskaffa
dem deras förnödenheter. Bland vänner är, lärde han,
allt gemensamt, egendom och fädernesland, maka och
barn. Hela staten skall på det sättet förvandlas till
en enda familj, styrd af intelligens och bildning,
hvilka alstra duglighet, men obekant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
