Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Platon (Lat. Plato), en af det gamla Greklands yppersta tänkare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gudaartade hos menniskan och vår faktiska brist just på
detta. Längtar menniskan efter det gudaartade, kan
detta för henne vara hvarken något alldeles främmande
och okändt – efter något sådant kan ingen längta – ej
häller något, som hon redan i dess fullhet eger. Det
måste stå midt emellan båda. – Sinnena skänka ej
menniskan kunskap om det sant varande. De sinliga
tingen äro underkastade vexling och förgängelse. Hvad
de äro, det äro de vidare endast relativt eller i en
viss grad. Ett skönt föremål t. ex. är ej skönheten
sjelf. Detta framgår äfven deraf att det ej gifves
något föremål, som är så fulländadt skönt, att det
ej i något afseende eller från någon sida visar sig
äfven sakna skönhet; tvänne föremål äro ej hvarandra
så helt och hållet lika, att de ej i något afseende
äro olika, o. s. v. Ett föremål är skönt, tvänne
föremål äro lika o. s. v. derigenom att de hafva
del i skönheten eller likheten sjelf, i skönhetens,
likhetens idé. Men om nu de sinliga tingen äro hvad de
äro genom att hafva del i något, som sjelf ej är ett
sinligt ting, så är det tydligen just detta något,
som gifver de sinliga tingen deras verklighet, det
är tydligen detta, som är det sant varande. Närmare
angifves det såsom »idé» eller ett helt af idéer. De
platoniska idéerna äro närmast tingens egenskaper,
begreppen om dessa, tänkta i sin fulla renhet, hvilka
äfven kunna betecknas såsom tingens »urbilder». Men
dessa få ej sin verklighet genom tingen, hos hvilka de
äro bestämningar; de ega den i sig sjelfva. »Tror du
ej», frågar P., »att äfven oberoende af alla föremål,
som vi kalla sköna, lika o. s. v., korteligen af alla
enskilda, sinliga ting, i och för sig en idé finnes
af skönhet, likhet o. s. v., och att alla föremål,
som vi kalla sköna, lika o. s. v., äro detta, äro
hvad de äro, genom att hafva del i dessa idéer?»
Visserligen, svarar han, ty exempelvis skönhetens
idé har i sig något mer än alla sköna föremål. Den
innefattar skönheten i dess fullkomlighet, hvilket
intet af dessa gör. – Det gifves en idé för allt,
som öfver hufvud kan om något föremål utsägas. Men
idéerna äro ej från hvarandra isolerade. De bilda
tillsammans ett helt, en »idéverld», inom hvilken
alla idéer äro af hvarandra bestämda. Denna idéverld
utgör ett i sträng mening systematiskt helt. Vid
redogörelsen för systemets form visar P. sig vara
inom filosofiens historia den förste, som funnit
en verklighet, inom hvilken bestämdhet af ett
annat ej innebär begränsning eller inskränkning,
der man ej mister hvad man gifver, och som funnit,
att detta har sin grund i den verklighetens egenskap
att vara höjd öfver rum och tid, öfver delbarhet och
förgängelse, att vara andlig och evig. Den kraft och
ungdomsfriskhet, hvarmed detta på hans tid alldeles
nya åskådningssätt af P. göres gällande, har ock
åt hans filosofi förlänat en god del af den styrka,
som den under tidehvarfven egt och i viss mån ännu
eger. – Den högsta idén, som i sig innefattar alla
de öfriga, är det godas idé. (Allt är till för det
godas skull och genom detta.) Härmed har det goda
förklarats ega en i egentlig mening absolut betydelse,
och ett närmande
har skett till en i egentlig mening personlig
verldsåsigt, ehuru visserligen P. ej sjelf kommit
fram till en sådan. Det godas idé har för P. icke
betydelsen af en personlig Gud, åtminstone ej i
strängare mening; ej häller har han i annat sammanhang
något att lära om en sådan. Till ett egentligen
religiöst betraktelsesätt kommer man icke på den
platoniska ståndpunkten.
Den ändliga, sinliga verlden skall nu ur idéverlden
få sin förklaring. Såvidt den, och öfver hufvud
hvarje sinligt föremål, är, är det genom idéerna,
och dess vara sammanfaller med deras. Det, hvarigenom
tingen skilja sig från idéerna, är det, hvari de
icke äro. Tingen äro en enhet af vara och icke
vara. Den sida hos sinneverlden, som skiljer den
från idéverlden, kan såsom något overkligt i viss
mening sägas ej behöfva någon förklaring. Frågar man
emellertid, hvarför en dylik ändlig, med negation
behäftad form af verklighet öfver hufvud är gifven,
så blir oss P. visserligen svaret skyldig. Han
kan ock på sätt och vis sägas hafva erkänt detta,
då han framhåller, att åt det, som filosofien
lär om den sinliga, den relativa verkligheten, ej
kan tillerkännas samma vetenskapliga värde som åt
sjelfva idéläran. Sysselsättningen med det förra
är mera ett ädelt nöje och en hvila än egentlig
vetenskap. Det är ock här han företrädesvis använder
den mytiska formen. Den synpunkt, från hvilken
betraktelsen för öfrigt utföres, är, i enlighet
med läran om det godas idé såsom den högsta, den
teleologiska. Idéerna äro det i och för sig varande,
men det är till deras förverkligande i sinneverlden,
som verldsutvecklingen syftar. I enlighet härmed
betraktas ock denna sinneverld såsom visserligen
utgörande en sekundär verklighet, men likväl såsom
lefvande och förnuftig eller af idéerna bestämd. Det
företrädesvis förmedlande mellan henne och idéverlden
utgöres af »verldssjälen», hvilken är sinneverldens
närmaste orsak. Om menniskan läres, att hennes ande
är odödlig, och detta såsom förnuftsbegåfvad och
derigenom i en annan och högre mening än hvarje annan
sinlig varelse delaktig af det ideella, »skapad af
gud af samma ämne som verldssjälen». Vår själ består
af trenne delar: 1) den gudomliga eller förnuftiga,
den tänkande och derför företrädesvis odödliga
delen, genom hvilken vi hafva del i idéverlden, 2)
den egentligen sinliga eller djuriska delen, som är
»blind och måttlös», och hvartill begären höra, samt
3) den mellanliggande delen, som väl är lätt styrd
af förnuftet och dettas naturliga bundsförvandt,
men dock till sitt väsende tillhör det sinliga.
Det för P. i sjelfva verket kanske vida mer än
det teoretiska, säkert icke mindre än detta,
drifvande intresset är emellertid det praktiska,
det etiska. Inom etiken gör han ock den egentliga
tillämpningen af sin verldsåsigt. I enlighet med
Sokrates framhåller han, att njutningen ej är det
högsta och sanna goda, ty den är ett tvetydigt
godt, kan i vissa fall vara ett godt, i andra åter
öfvervägande och egentligen ett ondt. Det sanna goda
är, enligt P., fast hällre menniskans fullkomlighet,
hennes största möjliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
