Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pettersson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Petöfi-platsen i Budapest 1882. – P. sjelf utgaf sina samlade
lyriska dikter (Petöfi összes költeményei, 1847)
i två band, och samma år han dog utkommo två band
nyare dikter (Petöfi ujabb költeményei, 1849). En
stor, illustrerad upplaga af hans samtliga arbeten
har utgifvits i Budapest (1876). Alla P:s dikter
finnas öfversatta på tyska af Kertbeny, Opitz (1867),
Neugebauer (1884) m. fl., men jämförelsevis få på
andra språk, såsom engelska (af Browning) och svenska
(af V. E. Öman). – Jfr Bubenik: »Alex. Petöfi,
eine skizze seines lebens und dichtens» (1882)
och B. Schöldström: »Harposlag och svärdsklang»
(med ett urval af Petöfi-öfversättningar; 1888).
H. A.
Peu à peu [pöapö], Fr., småningom, efter hand.
Peucedanum L., mossrot, bot., farmak., ett slägte
af tämligen högväxta, glatta örter med flerdubbelt
parbladigt delade blad, mångstråliga flockar med hvita
blommor och platta frukter. Nat. fam. Umbelliferae
Juss., kl. Pentandria L. Detta slägtnamn har hos
olika botan. författare ganska olika omfattning. I
kärr och vid stränder förekommer i Sverige upp till
Vesterbotten P. palustre (L.) Moench (Selinum L.),
hvars rot, radix Thysselini l. Olsnitii, förr var
officinel och använd i medicinen på grund af sin
skarpa, brännande smak och starka, aromatiska
lukt. Flere andra arter hafva haft medicinsk
användning, t. ex. den angenämt luktande, i mellersta
Europa och Kaukasien utbredda P. Oreoselinum, hvars
rot, örtstånd och frön (radix, herba et semina
Oreoselini) varit nyttjade som magstärkande medel.
O. T. S.
Peucer [pöjser], Kaspar, med. professor i
Wittenberg, Melanchthons måg och kurfursten Augusts i
Sachsen lifmedikus, f. i Bautzen 1525, var hufvudman
för den s. k. kryptocalvinismen (se d. o.) samt
blef till följd deraf 1574 dömd till fängelse,
sedan han låtit förmå sig att underteckna en skrift,
hvari han medgaf, att han sökt att i Sachsen införa
en främmande, sakramentarisk lära. Ståndaktigt
motstod han dock i fängelset alla bemödanden att
förmå honom till återkallande af hans förmenta
calvinism, liksom han äfven sedermera vägrade att
underskrifva konkordieformeln. Efter 12-årig,
delvis hård fångenskap blef han 1586 frigifven och
fick derefter anställning som lifmedikus hos fursten
af Dessau. P. afled i Dessau 1602. Bland hans skrifter
har isynnerhet Commentarius de praecipuis divinationum
generibus (först utgifven 1553) utkommit i flere
uppl. Jfr Henke: »Kasp. Peucer und Nik. Krell» (1865).
Peueker, [pö’jker], Eduard von, preussisk general,
f. 1791, d. 1876, var såsom ung officer med i
den preussiska hjelpkår, som deltog i Napoleons
fälttåg mot Ryssland 1812, skötte under det
sista koalitionskriget med stor skicklighet
en adjutantstjenst vid Yorks kår och hade på
1820-talet, såsom major, ledningen af försöken med
tändnålsgeväret, för hvars införande han ifrade. 1848
sändes han såsom militärfullmäktig för Preussen till
förbundsmilitärkommissionen i Frankfurt a. M., var
d. 15 Juli–5 Aug. 1848 och från d. 18 Sept. s. å. till
d. 10 Maj 1849 krigsminister i den provisoriska tyska
centralregeringen samt hade derefter befälet öfver
de mot Baden opererande förbundstrupperna. 1850–51
var han Radowitz’ efterträdare såsom medlem af
förbundscentralkommissionen och 1854–72 såsom
generalinspektör för det militära uppfostrings-
och utbildningsväsendet, i hvilken egenskap
han organiserade de preussiska krigsskolorna
och väsentligen bidrog att lyfta den tyska
officersbildningen till dess nuvarande höga
ståndpunkt. Sjelf skref han ett på omfattande studier
grundadt arbete, Das deutsche kriegswesen der urzeit
in seinen wechselbeziehungen und verändungen
mit dem gleichzeitigen staats- und volksleben
(3 dlr, 1860–64). 1869 blef P. ledamot af svenska
Krigsvetenskapsakademien.
Peuerbach l. Peurbach [pöjer-], äfven skrifvet
Purbach, Georg, österrikisk matematiker och
astronom, f. 1423, studerade vid universitetet
i Wien, företog sedan flere resor i Tyskland,
Frankrike och Italien samt blef efter sin hemkomst
lärare vid nämnda universitet, der han med stor
framgång verkade till sin död, 1461. I sin lärobok
Theoricae novae planetarum (1471 ?; flere uppl. och
öfvers.) lemnade P. en framställning af planetteorien,
för hvilken redogörelse saknades i Sacroboscos
kompendium. Äfven för undervisningen i aritmetik
utgaf han en lärobok, Opus algorismi (1492; flere
gånger omtryckt under olika titlar), i hvilken han
tog hänsyn äfven till de arabiska räknemetoderna,
ehuru alla räknesätt med sorter uteslötos, så att
blott quattuor species samt läran om progressioner
och rotutdragning behandlades. Dessutom företog
han sig att beräkna en ny sinustabell, hvilken
bättre än Ptolemaios’ och arabernas tabeller
skulle tillgodose behofvet vid de astronomiska
räkningarna. Han ville aflysa sexagesimalräkningen,
men vågade icke taga steget fullt ut, och indelade
derför radien i 600,000 delar samt beräknade
sinus för hvar tionde minut. Endast inledningen
till denna tabell utgafs (1541, af Schöner, med
titeln Tractatus super propositiones Ptolemaei de
sinubus et chordis). Bland hans öfriga arbeten må
nämnas Quadratum geometricum (1514) och Tabulae
eclipsium (s. å.). P:s öfversättning af Ptolemaios’
»Almagest» blef genom hans förtidiga död oafslutad.
G. E.
Peutinger [pöj-], Konrad, tysk humanist, f. 1465,
d. 1547, idkade studier vid humanismens härdar
i Italien, trädde 1490 i sin fädernestads,
Augsburgs, tjenst och fungerade 1497–1534 såsom
stadens sekreterare. Dels i denna egenskap,
dels såsom den kejserliga dynastiens betrodde
man, tog han en betydande del i romerska rikets
inre såväl rent politiska som religionspolitiska
förhandlingar. Understödd af kejsar Maximilian I:s
lifliga intresse för antiqvarisk forskning, verkade
han på detta område såsom banbrytare i Tyskland,
bl. a. genom två af trycket utgifna arbeten, Romanae
vetustatis fragmenta in Augusta vindelicorum et ejus
dioecesi (1505; 2:dra, tillökade, uppl. 1520; flere
senare editioner) och Sermones convivales de mirandis
Germaniae antiquitatibus (1506)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
