Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pettersson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven i revisionen af psalmboken och mässboken.
E. Ebg.
Petzholdt, Ernst Christian Frederik, dansk målare,
född d. 1 Jan, 1805 i Köpenhamn, död d. 1 Aug. 1838 i
Patras i Grekland, antagligen för egen hand. P. vann
akademiens silfvermedaljer och utbildade sig sedan
till landskapsmålare samt begaf sig redan 1830 till
Italien. Vintern 1835–36 tillbragte han i Danmark,
men vistades sedan i södern, der äfven hans förnämsta
taflor sågo dagen, såsom Utsigt i Hadrianus’ villa
vid Tivoli (1833, k. tavelgalleriet) och Parti af
Pontinska träsken (1838), hvilka båda med stor kraft
återgifva stämningen i det italienska landskapet. Han
var en lefvande konstnär och stadd i rask utveckling.
Ph. W.
Petzholdt, Julius, tysk bibliograf, f. 1812,
tjenstgjorde sedan 1840-talets början såsom
bibliotekarie hos medlemmar af den sachsiska
konungafamiljen och erhöll 1878 titeln geheime
hofråd. Sitt literära rykte grundlade han genom
Anzeiger für literatur und bibliothekwissenschaft
(1840–84) och Adressbuch der bibliotheken
Deutschlands mit einschluss von Österreich und
der Schweiz (1844; 5:te uppl. 1875). Bland hans
öfriga arbeten märkas Handbuch deutscher bibliotheken
(1853), Katechismus der bibliothekenlehre (1856; 3:dje
uppl. 1877) och Bibliotheca bibliographica (1866).
Petzit, miner., tellurguldsilfver (Au. Ag.) Te, har
en färg mellan stålgrå och jernsvart och eg. vigt =
8–9,4 samt innehåller 18–26 proc. guld, hvadan detta
mineral såsom guldmalm har ett ganska högt värde.
Ant. Sj.
Petzl, Joseph, tysk målare, f. 1803 i München,
d. derst. 1871, studerade först vid akademien i sin
födelsestad, men begaf sig 1827 till Berlin, der han
arbetade under professor Begas ledning. Derefter
uppehöll han sig i Dresden och gjorde studieresor
i Tyskland, Böhmen, Danmark och en del af Sverige
samt begaf sig till sist till Rom, Grekland och
Konstantinopel, hvarefter han 1834 återkom till
München. Af hans arbeten må nämnas Grekiska
anförare få del af konung Ottos tronbestigning
(med väl karakteriserade porträtt), Grekiskt
bröllop, Utdelning af ett arf, Undertecknande
af ett äktenskapskontrakt, En offentlig auktion,
En förrymd dotter bland skådespelare o. s. v. –
Hans yngre broder, Ferdinand P., arkitekturmålare,
f. 1819 i München, har hufvudsakligen egnat sig
åt framställning af äldre kyrkor, såväl i inre som
yttre hänseende (kyrkor i München, Ulm, Nürnberg,
Regensburg och Augsburg).
Petzold, Johann Christoph, tysk bildhuggare, f. i
Dresden, lärjunge af B. Permoser, fulländade sina
studier hos Andreas Schlüter i Berlin och Donner i
Wien, under hvilkas ledning han studerade antiken,
men var aldrig uti Italien. Från Wien kallades han
till Berlin, der han utförde ett par karyatider
för slottet i Sanssouci, och derifrån kallades han
till Danmark, dit han kom 1738 för att arbeta på
Kristiansborgs slott. Han utförde der några figurer,
men hans bästa verk voro Merkurius
och Neptunus i sandsten för Börsen i Köpenhamn,
af hvilka den bästa, Merkurius, ännu står qvar. Han
blef professor i den gamla akademien och 1754 äfven
upptagen i den nya. År 1757 lemnade han Danmark och
återvände till sin födelsestad, der han antages hafva
dött 1760.
Petäjävesi, socken i Vasa län, Finland,
Jyväskylä domsaga, Laukkas härad, utgör ett
konsistorielt pastorat af 3:dje kl., Borgå stift,
Jämsä kontrakt. Areal 521 qvkm. Befolkningen,
finsktalande, 3,857 personer (1885). A. G. F.
Petöfi, Sándor (Alexander), Ungerns store
nationalskald och en af Europas allra förnämsta
lyriska diktare, föddes d. 31 Dec. 1822 af fattiga
föräldrar i Kun-Szent-Miklós, en by nära Donau,
s. om Budapest. Från sitt 15:de år förde han en
stormig och skiftesrik lefnad än som student,
än som soldat, än som medlem af ett kringresande
teatersällskap. Genom sin rika begåfning och sitt
intresse för främmande lands literatur förvärfvade
han sig dock både kunskaper och bildning; och redan
i sina första, i tidskrifter offentliggjorda dikter
förstod han att med frisk och lefvande humor skildra
alla de olika samhällslager, inom hvilka han rörde
sig, och framförallt att återgifva den äkta magyariska
folkanden i hela dess kraftiga, än vildt uppbrusande,
än svärmiskt ridderliga originalitet. Redan 1844
föranstaltade »Nationalsällskapets förening» en
första samling af hans lyriska dikter (Költemények),
hvilka snart efterföljdes af andra större och
mindre dikter, nationaleposet Janos vitéz (Hjelten
Johan), den komiska hjeltedikten A helység kalapácsa
(Byns hammare), de lyriska diktsamlingarna Cyprus
lombok (Cypressblad), Szerelem gyöngyei (Kärlekens
perlor) m. fl. Mindre lycklig var han i novellen,
och äfven hans bekanta roman A hóhér kötele
(Bödelsrepet) skattar åt en dålig smak. Deremot
vann hans drama Tigris és hyéna mycket bifall,
och hans öfversättning af Shakspeares »Coriolanus»
utgör ännu ett repertoarstycke för nationalteatern
i Budapest. År 1844 inträdde P. i redaktionen af
Divatlap (Modetidning), och tre år senare öfvertog
han i förening med den bekante romanförfattaren Jókai
tidningen Életképek (Genrebilder). Under
revolutionsåret 1848 stod P. i spetsen för Budapests ungdom
och skref derunder en mängd fosterländska sånger,
af hvilka särskildt Talpra, Magyar, hí a haza
(Upp, Magyar. fosterlandet kallar!) blef en allmän
nationalsång. I Sept. s. å. inträdde han vid
honvedhären under Behm och deltog i striderna mot
ryssarna i Siebenbürgen. Men äfven under den tiden
diktade han fortfarande glödande stridssånger,
till dess slutligen efter slaget vid Szegesvár
(Schässburg, d. 31 Juli 1849) hans toner för alltid
tystnade. Efter all sannolikhet stupade han der och
nedmyllades med hundrade andra i den stora gemensamma
grafven på valplatsen. Men ännu i många år trodde
folket, att deras firade skald hade af ryssarna som
fånge förts till Sibirien, och inom alla folkklasser
lefva fortfarande hans minne och dikter, uppburna af
oförminskad kärlek och beundran. Hans bildstod restes på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
