Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Perubalsam ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kringliggande städer: Foligno, Assisi, Spoleto, Montepulciano
etc. Under 15:de årh. samlades all makten hos familjen
Baglioni, men 1534 eröfrade Pietro Luigi Farnese
staden, hvilken då förlorade sin frihet och sedermera
styrdes af påfliga kardinallegater. 1797–1814 var
staden besatt af fransmännen, och 1860 förenades den
med konungariket Italien.
Perugino [-dsjinå]. 1. Arkitekt. Se Alessi. –
2. Målare. Se Vanucci.
Peruk (Fr. perruque, Ital. parrucca, Sp. peluca,
af Lat. pilus, hår), hufva med vidfäst löshår,
afpassad efter hjessans och nackens form samt afsedd
att ersätta bristen på naturligt hår eller att
tjena till förklädnad. Peruker förfärdigas numera
vanligen på det sätt att löshåren inknytas i fin
sidenväf. Bruket af peruk var ej okändt för forntidens
folk. Förnäma egypter rakade hufvudet och täckte det
med peruk; ett liknande mod var gängse hos assyrer,
meder och perser. I Rom buro damerna med förkärlek
peruker af blonda germanqvinnors hår. Senare delen
af 1600-talet gaf upphof åt bärandet af peruk
hufvudsakligen för prydnads skull. Den af Ludvig
XIV fullkomnade allongeperuken (se d. o.) var ett
uttryck af tidehvarfvets stela och prunkande smak
samt falska begrepp om värdighet. Allongeperukens
lockar upptornade sig på ömse sidor om en midtbena
och föllo svallande ned på bröst och rygg, medan
skuldrorna lemnades fria. En fullständig allongeperuk
kostade ända till ett par tusen kronor. Sedan man
inemot 1700 börjat pudra densamma, ersattes ofta
det naturliga materialet med gethår, siden, ull,
bomull, lin o. s. v. Under rococo-tiden aflöstes
allongeperuken af stångpiskan. – Perukstock, träkubb,
som har form af ett menniskohufvud och tjenar till
underlag vid förfärdigande af peruker; menniska med
förlegade åsigter, trånghufvad person.
Peruk-apan. Se Babianer och Hamadryaden.
Perukstil, en tämligen sväfvande benämning på
öfverlastad barockstil, särskildt sådan denna
framträdde vid de stora allongeperukernas tid:
1600-talets slut–1700-talets början.
Perun (Peron, Parom; P. Piorun, Litav. Perkunas,
Lett. Perkons), mytol., en af de hedna slavernas,
litavernas och andra angränsande folks förnämsta
gudomligheter, åskans och regnets gud. År 980
uppsatte furst Vladimir i Kiev en bildstod af P.,
af trä med hufvud af silfver och skägg af guld. En
annan bildstod skall i Novgorod hafva haft sin plats,
der nu Perunska klostret står. P. afbildas med en
flintsten (blixten) i handen. Till hans ära brann dag
och natt en eld af ekved. Hufvudort för P:s dyrkan
var Romove i Litaven, en inhägnad lund med en gammal
väldig ek. Om P. fortlefva ännu många mytiska sägner,
och hans namn är bevaradt i ordspråk och ortnamn.
Lll.
Perusia. Se Perugia.
Perúsilfver, en benämning på försilfradt ny-silfver.
Peruzzi, Baldassare, italiensk arkitekt och målare
af skolan i Siena, f. 1481 i Accajano på sienesiskt
område, var en af renaissancens
ypperste mästare, på hvilken inom arkitekturen
Bramante och inom måleriet Rafael hufvudsakligen
gjort starkt intryck. Hans verksamhet var delad
mellan Siena och Rom. I Siena tillräknas honom
ett antal mestadels mindre byggnader, i hvilka han
med små medel åstadkommit en framförallt harmonisk
verkan och särskildt vetat att skickligt begagna sig
af den ojämna terrängen. Såsom exempel må anföras
en intagande liten gård, tillhörande S. Caterinas
oratorium. Likaså utförde han ritningarna till
Villa Belcaro (nu Camaiori) utanför Siena, som dock
blef ofullbordad. Deremot är kyrkan Servi, som
tillskrifves honom, säkerligen icke hans verk. I
Rom, der han var anställd såsom medhjelpare åt
Antonio da Sangallo vid byggandet af Peterskyrkan,
utvecklade han sin förmåga att verka stort äfven
i små förhållanden och vid begagnande af ogynsamma
yttre omständigheter besegra dessa genom att göra
en dygd af nödvändigheten. I detta hänseende är
Pal. Massimi (1535) ett af de märkligaste monument
uti Italien. För öfrigt tillskrifvas honom flere
små palats, såsom Pal. della Linotta, en storartad
anläggning inom trånga dimensioner, samt gården
till Pal. Altemps och äfven åtskilligt utom Rom,
såsom i Montepulciano, Bologna och Carpi. Slutligen
har den härliga Villa Farnesina, byggd (1509–11) åt
den rike Siena-bankiren Agostino Chigi, renaissancens
på en gång enklaste och skönaste sommarboning (»non
murato, ma veramente nato», Vasari), hittills ansetts
vara af Peruzzi. Men den enda äkta teckning af P.,
som gäller Farnesina, bevisar nästan med säkerhet,
att han icke varit villans byggmästare, hvarför
den icke kan antagas leda sitt ursprung från någon
annan an Rafael, som sedan smyckat henne med sina
fresker. P. var tillika en ypperlig dekoratör,
som förstod att förbinda arkitekturformer med
plastik (stucco) och måleri på ett fantasifullt
och verksamt sätt, hvarigenom dekorationen i Siena
höjde sig till en uti Italien icke öfverträffad
blomstring. Slutligen var han äfven målare, och denna
hans egenskap sammanhänger nära med den föregående, ty
han var såsom målare i sina bästa saker företrädesvis
dekoratör; eljest hålles han mest fången i 1400-talets
manér. Han började som målare egentligen först efter
sin ankomst till Rom (1503). Der utförde han sina
första verk, fresker i kyrkan S. Onofrio och ett par
skildringar ur romerska historien (nu i Madrid), i
hvilka han följde Pinturicchio, samt takmosaiker i det
underjordiska kapellet till S. Croce in Gerusalemme
(1508). Betydelsefullare äro hans målningar i
Farnesina, dels i öfre våningen prospekter, märkliga
såsom dekorativt landskapsmåleri, dels i nedre
våningen taket i Galateasalen, med mytologiska
scener inom en ram af i målning illusoriskt härmad
plastik. Derefter målade han taket i Stanza d’
Heliodoro i Vatikanen och många numera försvunna
fasadmålningar samt utförde fresker i S. Maria della
Pace under inflytande af Rafael och Sodorna (Adam
och Eva, Syndafloden m. fl., 1517; senare Marias
presentation i templet). Vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
