Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Perubalsam ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sammansatta af 2–5 par småblad och
uddblad. Fruktbaljan affaller oöppnad och innehåller
blott 1 frö i sin yttre del. Detta balsamträd
finnes endast inom ett begränsadt område, ett
»Indianreservation-land», i republiken San Salvador
i Central-Amerika. Kusten vid området kallas
»Balsamkusten». Träden växa enstaka eller gruppvis
i täta skogen. De hafva alla sina särskilda egare,
hvilkas märken de bära, och bortarrenderas på viss
tid eller till ett visst antal. Perubalsamträdet
är nu öfverflyttadt till Ceylon, der det trifves
förträffligt. – Balsamen erhålles på ett egendomligt
sätt. Efter regntidens slut bultas stammen med
en yxhammare eller en klubba på fyra sidor, med
oskadad bark mellan de lösbultade barkstrimlorna,
hvilka kunna lätt aflossas. Barken, likasom den
blottade vedytan, är klibbig genom utsvettningen af
en välluktande balsam, dock i alltför ringa mängd
för insamling. Ymnigare balsamflöde framlockar man
genom att 5–6 dagar efter bultningen bränna den
lossnade barken med torrvedsfacklor, tills densamma
förkolat. Ungefär en vecka efteråt affaller eller
aftages barken, och balsamen börjar flyta. Denna
uppsamlas då i påfästa tygtrasor, hvilka ombytas
alltefter som de varda genomdränkta af insugen balsam,
som sedan i vatten utkokas ur trasorna och sjunker
till kokkärlets botten. Sedan trasorna kokats några
timmar, upptagas de och urvridas, hvarvid möjligen
qvarvarande balsam utpressas och slås till den i
kokkärlet befintliga. Sedan denna procedur är afslutad
och kokvattnet kallnat, afhälles detsamma, och den
qvarblifvande balsamen ingjutes i s. k. tecomates,
eller krukor (numera bleckkärl), och försändes. Sådan
balsam kallas balsamo de trapo, »trasbalsam»,
till skilnad från den mindre värderade balsam, som
erhålles genom barkens utkokning, balsamo de cascara,
»barkbalsam». Det uppgifves, att barken på de bultade
sidorna förnyas på två år, så att skörd af balsam
kan fortsättas å samma stam år efter år. Perubalsam,
som icke har det ringaste med republiken Peru att
skaffa, är en brunröd till svartbrun vätska af tunnare
syrups konsistens, i tjocka lager ogenomskinlig,
i mycket tunna lager mörkgul, icke torkande i
luften, med 1,14–1,16 sp. vigt och benzoë- eller
vanilj-liknande lukt samt hartsartad, bitter och skarp
smak. Vigtigaste beståndsdelarna äro kanelsyra,
cinnamein och hartser. Perubalsamen nyttjas i
lungkatarrer till att lätta upphostningen och minska
katarren. Utvärtes begagnas denna balsam såsom ett
säkert och behagligt medel mot den numera sällsynta
skabbsjukdomen samt i s. k. vårtbalsam att pensla på
såriga bröstvårtor under digifning. O. T. S.
Perugia [-rudsja]. 1. Provins (förr benämnd Umbria)
i mellersta Italien, omfattande det forna landskapet
Umbrien, har en areal af 9,633 (enl. Strelbitsky
9,474) qvkm., med 603,146 innev. (1886). Landet
är bergigt, dock utan några framstående höjder,
samt vattnas af Tiber och dennes bifloder
Chiascino, Nera och Paglia. Största sjön är Lago di
Trasimeno. Floddalarna producera vin och spanmål,
men större delen af landet lämpar sig bäst för
boskapsskötsel.
Industrien inskränker sig hufvudsakligen till
sidenmanufaktur. Provinsen genomskäres af de båda
jernvägarna mellan Florens och Rom, och till den
östra af dem ansluter sig vid Foligno jernvägen
till Ancona. – 2. Hufvudstad i nämnda provins,
ligger mellan Tiber och Lago di Trasimeno, 520
m. öfver hafvet, dels på toppen, dels på sluttningen
af en höjd, som lemnar en vidsträckt utsigt öfver
Apenninerna och den stora umbriska slätten, genom
hvilken Tiber flyter. Stadsmurarna, som följa en
mycket oregelbunden grundplan, hafva en längd af
7,6 km. Innanför dessa ligga flere lemningar af
de gamla etruskiska och romerska befästningarna;
den märkligaste är den s. k. Augustusbågen, en
ståtlig stadsport på Piazza Grimani, med den antika
inskriften »Augusta Perusia» på arkivolten. Det af
påfven Paul III uppförda stora citadellet förstördes
1848, och dess plats upptages af Palazzo Prefettura
och Piazza Vittorio Emmanuele. Förnämsta torget
är Piazza del duomo, vid norra änden af Corso. Å
ena sidan ligger domkyrkan San Lorenzo, en gotisk
byggnad från 14:de och 15:de årh., med påfvarna
Innocentius III:s, Urban IV:s och Martin IV:s
grafvar samt ett bibliotek med dyrbara handskrifter,
å den andra sidan Palazzo pubblico, en stor gotisk
byggnad från 1281–1333, omsorgsfullt restaurerad,
å vestra sidan biskopspalatset, och midt på torget
står en stor marmorspringbrunn, Fonte maggiore (från
1280). Collegio del Cambio, den forna handelskammaren,
har berömda fresker af Perugino. De flesta flyttbara
taflor, för hvilka P. såsom hufvudort för den umbriska
målareskolan är ryktbart, hafva efter 1863 samlats i
Pinacoteca Vannucci, i det forna Olivetanklostret,
som äfven inrymmer universitetet. Bland kyrkorna
må nämnas San Domenico, en gotisk kyrka från 14:de
årh. med påfven Benedikt XI:s storartade grafvård (af
Giov. Pisano) och en stor glasmålning i korfönstret
(af Bartolommeo da Perugia), och San Pietro
de’ Casinensi, en treskeppig basilika från 11:te
årh. Staden hade 1881 16,739 innev., är säte för en
biskop och har ett 1307 stiftadt fritt universitet
med 3 fakulteter, teknisk skola, lärareseminarium,
konstakademi samt ett bibliotek (80,000 bd). Den
obetydliga industrien lemnar siden- och ylletyger,
vaxljus och likörer. Omkr. 5 km. ö. om staden, vid
vägen till Rom, upptäcktes 1840 en etruskisk nekropol,
med grafkamrar, askurnor och andra fornsaker från
etruskernas tid. – P. hette i forntiden Perusia,
tillhörde det etruskiska tolfstadsförbundet och
blef sedan romerskt municipium. Under kriget mellan
Octavianus och Antonius blef den senares broder
L. Antonius derstädes innesluten och belägrad af
Octavianus (41–40 f. Kr.), åt hvilken han slutligen
måste till följd af hungersnöd uppgifva staden. Denna
förstördes då, men återuppbyggdes under namn af
Augusta. Under folkvandringstiden tillhörde den än det
ena, än det andra af de folk, som kämpade om
välde uti Italien, och skänktes efter langobard rikett
fall (774) åt påfven. Den åtnjöt dock en obes roende
ställning samt eröfrade flere
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
