Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palmer, Erastus Dow - Palmer, Edward Henry - Palmerston, Henry John Temple, viscount P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
byster efter lefvande personer och i synnerhet
fantasifigurer, såsom Morgonstjärnan och
Aftonstjernan, byster af Resignationen och Våren,
bilder af Tron och Samvetsqvalet m. fl., berömda
för lyckadt utförande. Vid verldsutställningen
i Filadelfia 1876 var han representerad genom en
bronsstaty af Livingstone.
Palmer [pamer], Edward Henry, engelsk orientalist,
f. 1840, deltog i den 1868 utsända expeditionen till
Sinais uppmätande och gjorde 1869–70 en forskningsresa
i Sinai-öcknen, hvarunder han förvärfvade sig en
utomordentlig förmåga att umgås med araberna. 1871
blef han professor i arabiska vid S:t John’s college
i Cambridge. 1882 fick han af engelska regeringen
uppdrag att afresa till Egypten och ställa sig till
den engelska operationshärens förfogande. Utan eskort
gjorde han från Gassa en djerf, men lycklig öckenfärd
till Sues; men då han derifrån utsändes för att
anskaffa kameler, blef han jämte en sin följeslagare
öfverfallen och mördad, i Aug. 1882. P:s förnämsta
arbete är en beskrifning från hans Sinai-resa, The
desert of the Exodus (1871). Såsom en kuriositet
må nämnas, att P. till arabiska öfversatte Moores
härliga dikt om paradiset och perin.
Palmerston [pamerstön], Henry John Temple, viscount
P., engelsk statsman, ättling i rakt nedstigande led
af en broder till den namnkunnige William Temple,
föddes d. 20 Okt. 1784 och ärfde 1802 efter sin fader
ett irländskt lordskap. Sedan han 1807 förordnats
till yngre amiralitetslord i Portlands styrelse
och invalts i parlamentet, utnämndes han 1809 genom
Perceval till »secretary at war» (krigsminister). I
denna egenskap qvarstod han under flere följande
ministèrer (Liverpools, Cannings, Goderichs och början
af Wellingtons) samt innehade fr. o. m. Cannings
uppstigande till högsta makten 1827 äfven säte i
kabinettet. Då han vid parlamentsvalet för Cambridges
universitet 1826 till följd af sin katolikvänliga
hållning i emancipationsfrågan motarbetades af
sitt eget parti, tories, men understöddes af
whigs, hade denna omständighet närmat honom till
de senare; men en brytning med de förre skedde,
först sedan han 1828 jämte de öfrige anhängarna
af Canning utträdt ur Wellingtons ministèr. 1830
ingick han såsom utrikesminister i Greys kabinett,
och till whigs höll han sig derefter troget ända
till sin död. Han visade sig genast mycket verksam
för tryggandet af Belgiens sjelfständighet, lät
engelska frivilliga bistå det frisinnade partiet
i Portugal och tillvägabragte 1834 mellan England,
Frankrike, Portugal och Spanien en qvadrupelallians,
som afsåg att upprätthålla de liberala regeringarna
i de båda sistnämnda rikena. Mot slutet af 1834
afskedade Vilhelm IV sitt whig-kabinett, hvars ledare
Melbourne då var, men måste 1835 taga det tillbaka,
och P. blef åter utrikesminister. Om han ej tvekade
att s. å. med en liten här af engelska frivilliga
stödja Isabellas tron i Spanien, så var han 1836
liksom vid några föregående tillfällen ganska varsam
i sitt förhållande till Ryssland för att ej störa
freden på detta håll. Det 1839
började kriget med Kina hade han troligen kunnat
förebygga, om han mycket tidigare, än som skedde, hade
kungjort, att de engelske opiihandlarna ej kunde för
sina smugglerier med kineserna påräkna sin regerings
skydd. Äfven infallet i Afganistan s. å. innebar
ett felsteg. Då det andra kriget mellan Turkiet och
Muhammed Ali utbrutit, genomdref han 1840, att England
ställde sig på sultanens sida, hvarvid han var nära
att inveckla det i en strid äfven med Frankrike. Redan
då synes P. hafva betraktats såsom en »eldbrand» i den
utländska politiken. Vid tories’ seger 1841 måste han
afgå, men blef för tredje gången utrikesminister,
då whigs under Russell 1846 återfingo makten. 1847–49
sökte han, ehuru i allmänhet fåfängt, att främja de
italienska frihets- och nationalitetssträfvandena
samt räddade 1849 i förbindelse med Frankrike, de
ungerske flyktingarna i Turkiet från att utlemnas
till Österrike eller Ryssland. Tyvärr förfor han 1850
i Don Pacifico-frågan på ett mycket hänsynslöst vis
mot Grekland, hvilket handlingssätt han i ett nära
5 timmar långt tal försvarade med stor framgång
i underhuset. När han utan drottningens och sina
medministrars vetskap inför det franska sändebudet
gillade Napoleons statsstreck af d. 2 Dec. 1851,
afskedades han s. å., men hade i början af 1852 den
glädjen att bereda Russells ministèr ett nederlag,
som medförde dess upplösning, I slutet af 1852 blef
P. inrikesminister i Aberdeens kabinett. Under det han
i sitt nya departement utvecklade en ifrig verksamhet,
följde han uppmärksamt de yttre förhållandena och
åvägabragte Englands deltagande i Krimkriget. Då till
följd af den usla arméförvaltningen Aberdeens ministèr
föll 1855, kallades P. att bilda ett kabinett. De
förhoppningar, som med afseende på ledningen af
kriget fästes vid honom, uppfyllde han, men gjorde sig
1857 skyldig till en mycket orättfärdig politik mot
Kina. Sedan han s. å. vid bekämpandet af det indiska
upproret aflagt nya prof på framstående duglighet,
störtades han 1858, emedan han ansågs visa alltför
stor eftergifvenhet för Frankrike efter Orsinis
mordförsök mot Napoleon. Redan 1859 kom emellertid
»gamle Pam» åter i spetsen för ärendena. Ehuru han
städse med outtröttligt nit arbetat för slafhandelns
undertryckande, gynnade han dock under det amerikanska
inbördeskriget sydstaterna. 1863 vägrade han att
i samverkan med den franske kejsaren draga svärdet
till förmån för polackerna och sökte 1864 förgäfves
vinna denne för ett gemensamt uppträdande till
Danmarks hjelp mot Preussen och Österrike. Hvad den
inre styrelsen angår, lyckades han till tories’
belåtenhet och de radikales harm hindra en ny
parlamentsreform. Han dog såsom premierminister
d. 18 Okt. 1865. – P. var i begåfning underlägsen
åtskilliga af sina berömda samtida i parlamentet,
t. ex. Peel, men egde dock en betydande förmåga samt
ådagalade mod, beslutsamhet och kraft. Såsom debattör
utmärktes han under sina sista år af en äkta humor
och gällde då som sin tids
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
