Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Palmer, bot., kallas en högst egendomlig typ af träd - Palmer kallas i svenska folkspråket blomhängena af pilträden (Salix), hvilka blomma omkr. Palmsöndagstiden - Palmer, Samuel - Palmer, Christian von - Palmer, Erastus Dow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
majestätiska utseende och sin utomordentliga nytta
för menskligheten. De flesta palmer äro träd. Några
hafva buskform, och andra hafva klättrande
stammar, t. ex. rotang- (rotting-) palmerna,
Calamus L., hvilkas mellanleder äro långsträckta,
då deremot den vanliga palmstammen har mycket
korta mellanleder samt är täckt med bortvissnade
bladrester eller ärr af sådana. Den jämntjocka,
högresta, i regeln ogrenade stammen, hvars under
groningen af det enhjertbladiga fröet utvecklade
pålrot snart bortdör och ersättes af en mängd starka
birötter, bär endast i toppen en krona af väldiga,
tättstående blad. Den egyptiska »dhoom-palmen»,
Hyphaene thebaica Mart., har sidoställda knoppar
och derigenom grenig stam. Bladen hafva under
utsprickningen hela skifvor, hvilka sedermera
splitsas mer eller mindre djupt, samt jämnbreda
flikar, så att, alltefter nervernas förgrening, de
fullt utvecklade bladen blifva antingen fjäderlikt
eller fingerlikt (»solfjäderlikt») delade (se
Borassus). Blomställningen utgöres af en ofta mycket
stor, grenig blomkolf, som vanligen är sidoordnad,
men undantagsvis, såsom hos sagopalmen, ställd i
stammens topp och sålunda afslutande dess tillväxt,
hvarför sådana palmer dö efter blomningen.
Blomkolfven är före utsprickningen innesluten i ett ofta
vedhårdt båtformigt hölster. Blommorna äro i regeln
ytterst talrika och oftast enkönade (sambyggare eller
tvåbyggare), med 6 oansenliga kalkblad i 2 kransar
samt 6 ståndare och 3 pistiller, som antingen äro
fria eller sammanvuxna. Frukten är ett bär eller en
stenfrukt, hvars frö vanligen innehåller en stor,
fast eller stundom delvis flytande, fröhvita, såsom
hos kokospalmen. – Af palmerna äro öfver 1,000 arter
beskrifna. De tillhöra egentligen jordens varmaste
trakter och finnas i synnerhet i Syd-Amerikas tropiska
land. Hos många arter resa sig stammarna högt öfver de
andra trädens kronor, så att de bilda liksom en skog
ofvan den undre skogen. Endast en art, dvärgpalmen,
Chamaerops humilis L., finnes vild i sydligaste
Europa. Å norra Afrikas torra slätter bildar
denna vanligen busklika palm nästan ogenomträngliga
snår. Norra Afrika är äfven hemlandet för den bekanta
dadelpalmen (se Phoenix), hvars angenäma frukter,
»dadlar», äro ett så vigtigt näringsmedel för folken
derstädes. Andra palmer hafva stor, stärkelserik
märg och gifva s. k. sago (se Sagopalm). Somliga
lemna en ymnig olja ur sina frukter, Alfonsia
oleifera, Elaeis guineensis m. fl. (se
Palmolja). Några åfsöndra vax, såsom Ceroxylon andicola
och Corypha (se dessa ord); af andra fås »drakblod»
(se d. o.) och garfämnen, katechu (se d. o. och
Areca) samt af de späda skotten hos många s. k. palmkål
(se Areca, Euterpe och Kålpalmer), en redan af romarna
värderad läckerhet, af dem kallad cerebrum palmae,
»palmhjerna». Af den sockerhaltiga saft, som finnes
i blomkolfvarna och erhålles genom dessas afskärande,
kan hos flerfaldiga palmarter erhållas dels socker,
genom saftens inkokning, dels »palmvin» (se d. o.),
genom saftens jäsning (jfr Kokospalm). Palmernas sega
fibrer ur de
stora bladslidorna eller ur frukternas omhöljen,
ur rötterna o. s. v. lemna material till starka
tåg och grofva väfnader (jfr Attalea och
Beklädnadsväxter). Af det här i största korthet anförda framgår
huru palmerna kunna fylla en mängd menskliga behof.
Palmträdet har sedan längst förflutna tider
betraktats som en sinnebild af segern, och en palmgren
(»segerpalmen») gafs hos greker och romare åt dem,
som segrat i kämpaspelen och kappränningarna. I
konstframställningar från den äldsta kristna
tiden förekommer ock palmen bredvid Kristus för
att beteckna honom såsom den, hvilken öfvervunnit
döden. Derigenom blef palmen, liksom fogeln Fenix
(Grek. foinix betyder äfven palm), en sinnebild
af uppståndelsen eller odödligheten. Senare blef
palmgrenen jämväl martyrdödens symbol, enär för en
kristen död och seger äro ett. Den ar tilllika ett
vanligt attribut för änglarna. O. T. S.
Palmer kallas i svenska folkspråket
blomhängena af pilträden (Salix), hvilka blomma
omkr. Palmsöndagstiden. Fordom brukade man i Sverige
pryda kyrkorna på Palmsöndagen med dylika »palmer»,
liksom i de varma landen detta gjordes med verkliga
palmer.
Palmer [pamer], Samuel, engelsk aqvarellmålare,
f. 1805, d. 1881, studerade först i London samt
efter naturen i grefskapen Kent och Surrey (hans
födelseort) och vistades ett par år uti Italien. Hans
ideala landskap berömmas för uppfattning, känsla
och kolorit, t. ex. En dröm i Apenninerna (1864),
Pompeji och Paulus landar uti Italien (1868). Han
var äfven berömd för sina raderingar.
Palmer, Christian von, tysk protestantisk teolog,
en af detta århundrades mest framstående lärare i
praktisk teologi och tillika en ansedd predikant,
f. 1811, blef 1845 e. o. och 1852 ord. professor i
teologi vid universitetet i Tübingen. Död 1875. För
den praktiska teologien har P. haft icke ringa
betydelse. Särskildt har den homiletiska vetenskapen,
som förut vanligen behandlats såsom en blott formel
och således tom retorik och metodik samt derför
varit utsatt för att missaktas och försummas,
genom hans behandling tillvunnit sig rättmätigt
anseende. P. har nämligen visat huru denna vetenskap
hvilar och måste hvila på kyrkans positiva grund
och af dess anda mottaga och utveckla ett friskt och
lefvande innehåll. Af hans många läroböcker i praktisk
teologi, hvilka i Tyskland delvis ännu brukas såsom
ledtråd vid det akademiska studiet, hafva de mest
betydande blifvit öfversatta på svenska, nämligen
»Evangelisk homiletik» (1846; 3:dje uppl. 1879),
»Evangelisk katechetik» (1848) och »Evangelisk
pastoraltheologi» (öfvers. i sammandrag, 1862).
H. W. T.
Palmer [pamer], Erastus Dow, amerikansk bildhuggare,
f. 1817, började som timmerman och öfvade sig med
träsnideri, öfvergick derpå till stenskararekonsten,
men måste på grund af svaga ögon lemna den och egnade
sig då, 35 år gammal, åt skulpturen. Hans första
arbete, som gjorde mycken lycka, var en byst af ett
af hans barn. Sedan har han modellerat många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
