Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Opie, John - Opiliones, låckespindlar. Se Phalangium - Opimius, namn på en fornromersk slägt - Opinera, säga sin mening - Opinion, mening, tanke, omdöme - Opinionsnämnden, statsr. - Opisthobranchia, zool. Se Bukfotingar - Opisthodomos, byggn. Se Naos 1 - Opistognater. Se Hufvudskål, sp. 11 - Opitz, Martin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utställare. Af sin hemort, Cornwallis, kallades han »the
Cornish genius», och han prisades som en af de största
konstnärer i England. Han målade mest historiska
scener, såsom Rizzios död, Lady Grey inför Edvard
IV, eller scener ur Shakspeares dramer, äfvensom
illustrationer till bibeln. Dessutom utförde han
mindre stafflibilder, både genrestycken och landskap,
och flere porträtt, af hvilka i synnerhet de manliga
äro lyckade. Sin välgörares, Peter Pindars, porträtt
har han icke målat. De blefvo redan tidigt oense,
och derför framställde O. satirikern, efter hvad
det säges, såsom mördare i den ofvannämnda taflan
»Rizzios död». C. R. N.
Opiliones, låckespindlar. Se Phalangium.
Opimius, namn på en fornromersk slägt. Bekant
är Lucius O., hvilken år 125 f. Kr. såsom
pretor eröfrade Fregellae och 121 såsom konsul
var ledare för adelspartiet i striden mot
Cajus Gracchus. Efter dennes död förföljde
O. hänsynslöst hans anhängare. Senare lät han
såsom sändebud i Afrika muta sig af Jugurtha
och blef derför anklagad och landsförvisad.
R. Tdh.
Opinera (Lat. opinari), säga sin mening, samfäldt
uttala sig, afgifva en opinionsyttring.
Opinion (Lat. opinio), mening, tanke, omdöme,
tänkesätt. »Opinionen», allmänna tänkesättet, den
offentliga meningen, folkmeningen, har sedan senare
delen af 1700-talet varit en vigtig faktor i det
europeiska stats- och samhällslifvet.
Opinionsnämnden, statsr. Jämte den juridiska
ansvarighet inför riksrätt (se d. o.), som
Högsta domstolens ledamöter underkastades, fann
konstitutionsutskottet vid 1809 års riksdag nödigt,
att rikets ständer skulle kunna ifrån deras ämbeten
till ett visst antal vid hvarje riksdag skilja dem,
som genom ålder, sjuklighet eller andra orsaker
blifvit oförmögna att värdigt uppfylla sitt kall eller
icke längre bibehöllo det allmänna förtroendet. Såsom
skäl härför anfördes, att den högsta domaremakten
icke borde uppresas såsom en oombytlig korporation
till en stat inom staten, och syntes utskottet de
formaliteter härvid, hvilka blifvit föreslagna,
böra utesluta all verkan af enskild stämpling och
agg och tillika förekomma rikets ständers pröfning
af särskilda rättegångsärenden. Af sådan anledning
blef i 1809 års regeringsform § 103 införd. Enligt
denna §, i den lydelse, som den erhöll 1815, skulle
rikets ständer vid hvarje riksdag välja 12 ledamöter
af hvarje stånd, således sammanlagdt 48 personer,
till en nämnd (vanligen benämnd opinionsnämnden),
som egde att döma huruvida Högsta domstolens samtliga
ledamöter gjorde sig förtjenta att bibehållas i sitt
vigtiga kall, eller om vissa af dem, utan bevisligen
begånget fel och brott, likväl kunde anses böra
skiljas från utöfningen af konungens domsrätt. Nämnden
träder tillsamman samma dag den blifvit vald. Nämndens
samtliga ledamöter rösta man för man med slutna
sedlar öfver frågan: skall omröstning anställas
till uteslutande af någon bland Högsta domstolens
ledamöter? Besvaras denna fråga enhälligt eller af
de flesta rösterna med nej, blifva Högsta domstolens
samtliga ledamöter bibehållna. Besvaras frågan åter
med ja, uppgör hvar och en af nämnden en sluten lista
på dem af Högsta domstolens ledamöter, flere eller
färre, som han anser böra entledigas. De trenne bland
dessa, som då fått det största antalet röster emot
sig, ställas hvar efter annan under ny omröstning,
hvarvid två tredjedelar af rösterna fordras emot
den eller dem, som skola anses vara uteslutna från
rikets ständers förtroende, och blifver han eller
de derefter af konungen genom nådigt afsked skilde
från ämbetet, dock tillägges honom eller dem pension
till lönens halfva belopp. I sammanhang med 1866
års riksdagsordning undergingo dessa stadganden
den förändring att lagtima riksdag hvart tredje
år skall tillsätta denna nämnd samt att af
ledamöterna deri hvardera kammaren skall utse
24. Enligt § 104 Regeringsformen får inom nämnden
någon allmän öfverläggning om Högsta domstolens
beslut ej förefalla. – Vid 1812 års riksdag föreslog
K. M:t. att § 103 Regeringsformen skulle helt och
hållet utgå. Konstitutionsutskottet vid nämnda
riksdag ansåg dock opinionsnämnden böra bibehållas,
på det att högsta domaremakten icke måtte utgöra
en alldeles okontrollerad del af lagskipningen,
och K. M:ts förslag vann icke rikets ständers
bifall. – Ingen ledamot af Högsta domstolen har genom
opinionsnämnden blifvit utesluten från sitt ämbete.
L. A.
Opisthobranchia (af Grek. opisthe, baktill, och
branchia, gälar), zool. Se Bukfotingar.
Opisthodomos, byggn. Se Naos 1.
Opistognater (af Grek. opisthe, baktill,
och gnathos, käke). Se Hufvudskål, sp. 11.
Opitz, Martin, tysk skald och smaklärare, »den
nyare tyska skaldekonstens fader», föddes-i Bunzlau
i Schlesien d. 23 Dec. 1597. Som gymnasist utgaf
han latinska dikter, och i den latinska skriften
Aristarchus sive de contemptu linguae teutonicae
(1617) lofprisade han tyska språket. Efter studier
vid universiteten i Frankfurt a. O. och Heidelberg
besökte han 1620–21 Holland och Jylland. 1622–23 var
han gymnasielärare i Weissenburg (Siebenbürgen) och
påbörjade der det lärda verket Dacia antiqua. Han
nedskref på fem dagar sin poetik Buch von der
teutschen poeterey (1624; ny uppl. 1876), hvilken
under mer än ett århundrade vördades såsom ofelbar
auktoritet pä detta område. 1625 ombesörjde han
en uppl. af sina Teutsche poemata och utnämndes
s. å. till poeta laureatus af kejsar Ferdinand II,
hvilken han uppvaktat med smicker. 1626–32 innehade
O. en för sin karakter förnedrande anställning
såsom sekreterare hos borggrefven af Dohna,
som var kejserlig kammarpresident i Breslau och
protestantismens bittre fiende. O. adlades 1627
af kejsaren (till O. von Boberfeld), invaldes
1629 i den vittra »Palmorden» och gjorde 1630 en
resa till Paris. 1633–35 skötte han diplomatiska
uppdrag hos hertigarna af Liegnitz och Brieg (han
deltog bl. a. i Banérs tåg till Böhmen 1634). Genom
inställsamhet mot konung Vladislav IV af Polen och
dennes hofmän ernådde O. 1637 sitt utnämnande till
polsk historiograf. Han bortrycktes af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
