Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minbrunn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kallar man de homogena, fasta eller flytande
oorganiska naturföremål, hvilka förekomma
färdigbildade i naturen. Deraf framgår, att hvarje
mineral har en bestämd kemisk sammansättning och
är likartadt i alla sina delar, hvilket skiljer ett
mineral från en bergart. Graniten, som är en bergart,
består af mineralen fåltspat, qvarts och glimmer. Af
definitionen framgår vidare, att till mineralen räknas
endast naturprodukter, sålunda ej t. ex. slagger eller
på ett laboratorium beredda kemiska salter, äfven
om dessa hafva samma sammansättning som motsvarande
mineral. Se vidare Mineralogi. Hj. Sj.
Mineralbister. Se Bister.
Mineralblått, kem., benämning på flere såsom
blåa målarefärger begagnade metallföreningar,
t. ex. berlinblått och bergblått. P. T. C.
Mineralfärger, kem., benämning på målarefärger,
som dels förekomma i mineralriket, dels utgöras af
oorganiska föreningar. P. T. C.
Mineralgång. Se Gång 1 och Malm.
Mineralisk, som tillhör eller är hemtad från
stenriket; som innehåller mineral; som har afseende
på eller är egendomlig för ett mineral. Jfr Animalisk
och Vegetabilisk.
Mineralkermes. Se Antimon.
Mineralkälla. Se Helsobrunn, Källa och Mineralvatten.
Mineralmagnetism. Se Animal magnetism.
Mineralog (se Mineralogi), person, som sysselsätter
sig med vetenskapen om mineralen.
Mineralogi (af mineral och Grek. logos, lära),
vetenskapen om mineralen. Mineralogien kan indelas
i två afdelningar: den allmänna och den speciella,
af hvilka den allmänna mineralogien afhandlar
mineralrikets allmänna egenskaper i geometriskt,
fysiskt och kemiskt afseende, och den speciella
beskrifver mineralens slägten och arter samt
ordnar dessa i ett system. De delar af den allmänna
mineralogien, hvilka omfatta mineralens geometriska
och fysiska egenskaper, benämnas kristallografi (se
d. o.). – I äldsta tider ådrogo sig först de gedigna
metallerna och ädelstenarna menniskornas uppmärksamhet
och gåfvo anledning till mineralogiens uppkomst. Men
redan Aristoteles och Theofrastos samlade uppgifter
äfven om andra mineral än sådana, som voro direkt
nyttiga, och Plinius d. ä. efterlemnade beskrifningar
af alla honom bekanta mineral, hvilka beskrifningar
dock äro så ofullkomliga, att man endast i ett
fåtal fall kunnat utröna hvilka mineral han
dermed afser. Efter den grekiska och romerska
kulturens förfall odlades mineralogien liksom
öfriga naturvetenskaper hufvudsakligen af araberna,
och en arabisk läkare, Avicenna (d. 1036), skilde
mellan »stenar», »brännbara mineral», »salter»
och »metaller». Senare blef det bergsbruket, som
gaf anledning till mineralogiska studier. Agricola
sammanfattade i sitt verk »De natura fossilium» (1546)
de tyske bergsmännens mineralogiska erfarenhet. Man
träffar der för första gången användningen af de ännu
brukliga mineralkaraktererna: hårdhet,
klyfbarhet, glans o. s. v. Men så länge någon kemisk
vetenskap icke existerade, kunde någon utveckling
af mineralogien icke häller förekomma. Linné
gjorde visserligen ett försök till en systematisk
uppställning af mineralriket, dervid hufvudsakligen
ledd af de yttre karaktererna och kristallformen, men
hans begrepp om mineralen voro ytterst ofullständiga
och orediga, såsom en blick i hans »Regnum lapideum»
visar. Någon skilnad emellan bergarter och enkla
mineral gjordes ej. Diamanten fördes till samma
afdelning som alun på grund af sin oktaedriska form;
en del silikat hänfördes till slägtena silex och
qvartzum, hvilkas underafdelningar utgöras af kiselns
mera framstående färgvarieteter. – På nästan samma
ståndpunkt står Wallerius, hvars »Mineralogia»
(1747) är det första systematiska, deskriptiva
arbete i mineralogi, och som hufvudsakligen stöder
sig på äldre svenska arbeten af Forsius, Hjärne,
Bromell och Swedenborg. Ett betydligt framsteg
betecknas af Cronstedts »Försök till mineralogie»
(1758). Detta arbete är grundadt på mineralens
kemiska sammansättning, så godt man då kände
densamma. Cronstedts största betydelse ligger dock
deri att han skilde bergarterna från mineralogien,
derigenom att han närmare preciserade begreppet
mineral. Äfven fossil, »stengyckel» (lusus naturae),
mallrickor och en del organiska produkter o. s. v.,
hvilkas afhandlande förut spelat en stor rol i den
mineralogiska vetenskapen, utmönstrades af honom. – På
de nämnde svenske mineralogerna byggde delvis Werner,
som genom sin lärareverksamhet i Freiberg utbredde
intresset för den mineralogiska vetenskapen i vida
kretsar. Hans system står på kemisk grundval, ehuru
äfven de yttre, fysikaliska karaktererna dervid tagas
i betraktande. Samtidigt hade de båda fransmännen
Romé Delisle och Hatiy grundlagt kristallografien. Den
sistnämnde uppställde äfven ett mineralsystem,
hvilket i likhet med Werners hör till de blandadt
kemiska och fysikaliska systemen. – Från denna tid
började mineralsystematiken ådraga sig stort intresse,
och man gick dervid i tvänne skilda riktningar. Den
ena af dessa kan benämnas den naturhistoriska,
hvilken vid mineralens anordning i systemet lägger
största vigten vid de yttre egenskaperna. Såsom den
förnämste representanten för denna riktning kan nämnas
Mohs, hvars »Characteristik des naturhistorischen
mineralsystems» utkom i Dresden 1820. Den motsatta
riktningen, hvilken ordnar mineralen efter de
kemiska element de innehålla, inslogs af Berzelius,
som 1816 ordnade mineralen efter deras positiva
beståndsdelar och 1824, sedan Mitscherlich upptäckt
isomorfien, efter deras negativa element. Berzelius’
sistnämnda system är det, som ännu ligger till grund
för de flesta nu använda mineralogiska handböcker
(af Naumann, Dana m. fl.). På senare tid har den
mineralogiska systematiken varit mindre odlad, sedan
man funnit, att hvarken den ensidigt fysikaliska eller
den kemiska riktningen lemnat tillfredsställande
resultat. – Medan den geometriska kristallografien
alltmera utvecklades såväl till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
