Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mergelgraf ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under samma dygn går en och samma stjerna
genom meridianen, ehuru endast för de
s. k. cirkumpolarstjernorna passagen norr om polen
(under polen) blir synlig, ty öfriga stjernor passera
der meridianen under horisonten. I meridianen
uppnår stjernan sin största höjd (under polen
den minsta höjden). Då stjernans deklination är
bekant, kan ställets polhöjd (se Bredd 1) med
största lätthet bestämmas genom iakttagande af
meridianhöjden. För solen benämnes meridianhöjden
ofta middagshöjd. Meridianhöjden är lika med summan
af deklinationen och eqvatorshöjden (se d. o.).
E. J.
Meridianpassage [-sasj], astron., en stjernås passage
genom en viss orts meridian. Genom iakttagande af
tidsmomentet för meridianpassagen bestämmes stjernans
rektascension, ty denna är lika med stjerntiden
(se d. o.) i detta ögonblick. Genom uppmätandet
af stjernans höjd i meridianen bestämmes hennes
deklination, om ställets polhöjd är bekant, eller
tvärtom polhöjden, om deklinationen ar bekant. E. J.
Meridies, Lat., middagstid; söder. – Ante meridiem
(a. m.), före middagen (f. m.); post meridiem (p. m.),
efter middagen (e. m.). – Meridional, sydlig.
Merikin. Se Klängaporna.
Méril, Édelestand du. Se Duméril.
Mérimée [-rime], Prosper, fransk författare, f. i
Paris 1803, d. i Cannes 1870. Grundliga humanistiska
och juridiska studier tillförsäkrade honom en lysande
framtid på den administrativa banan. Men långt innan
han hade gjort sig bemärkt i statens tjenst, hade
han vunnit ryktbarhet genom sin mångsidiga literära
verksamhet. Under lånade författarenamn och såsom
anspråkslösa ofversättningsarbeten offentliggjorde
han sex dramatiska stycken under titeln Théâtre de
Clara Gazul, comédienne espagnole, avec une notice
sur l’auteur par Joseph L’Estrange (1825) och derefter
en samling folkdikter med benämning Guzla, ou choix de
poésies illyriennes, recueillies dans la Dalmatie,
la Bosnie, la Croatie et l’Herzégovine par Hyacinthe
Maglanowich (1827). Den beundran, som särskildt det
senare arbetet framkallade, delades i synnerhet af
den nyromantiska skolans anhängare, hvilka betraktade
detsamma såsom ett bidrag att rycka literaturen ur
klassicitetens dvala. Den unge författaren tillhörde
dock egentligen ej den nya skolan, ehuru han tycktes
hylla några af hennes grundsatser. Icke minst
anmärkningsvärd är M:s böjelse för det realistiska,
hvilket skarpt framträder i sådana teckningar som La
Jacquerie, scènes féodales, suivies de la famille
de Carvajal, drame, par l’auteur de Clara Gazul
(1828) och Chronique du règne du Charles IX (1829;
»Från bartolomeinattens tid», 1875). Ett annat
kännetecknande drag hos honom är hans förkärlek för
det våldsamma och vilda. De flesta af hans skildringar
bära denna prägel, bl. a. åtskilliga först i »Revue
de Paris» (1829–30) eller i »Revue des deux mondes»
(1834 o. f.) och sedermera i bokform utgifna noveller:
Mosaique (1853), Contes et nouvelles (1846), Nouvelles
(1852; »Noveller». 1875), Dernières nouvelles (1873). Här
återfinnas hemska framställningar af banditväsendet
på Corsica och slafhandeln i Afrika eller skuggsidorna
af det moderna samhällslifvet, t. ex. Mateo Falcone,
Tamango, La partie de trictrac, Le vase étrusque
m. fl. Af samma slag äro Les âmes du purgatoire
(1834), La Vénus d’Ille (1837; »Venus i Ille»,
öfvers. af Ed v. Bäckström, 1877) o. a. samt
hans bägge förnämsta berättelser: Colomba (1841;
öfvers. till svenska 1842 och 1877) och Carmen
(1847). Emellertid äro klarhet och fulländning i
formen, korthet och naturtrogenhet i framställningen
egenskaper, som utmärka dessa mästerverk. Äfven
såsom öfversättare och kritiker gjorde M. sig känd,
bl. a. genom uppsatser öfver ryska och engelska
skriftställare (i »Revue des deux mondes» och i
»Moniteur»). Vid sidan af denna författareverksamhet
idkade han vidtomfattande historiska och
arkeologiska forskningar, hvilkas betydelse han
ytterligare ökade genom resor i Spanien, Italien,
Grekland, Tyskland och England. Anställd sedan 1830
såsom kabinettschef i ett af regeringsdepartementen,
utnämndes han 1834 till intendent öfver statens
historiska monument. I denna egenskap skref han
rörande Frankrikes gamla minnesmärken och byggnader en
mängd afhandlingar och förslag, som delvis innefattas
i följande arbeten: Notes d’un voyageur dans le
midi de la France (1835), Notes d’un voyageur dans
l’ouest de la France (1836), Notes d’un voyageur
dans l’Auvergne et le Limousin (1838), Notes d’un
voyageur en Corse (1840) och Monuments historiques
(1843). Bland hans historiska arbeten må nämnas:
Études sur l’histoire romaine (Guerre sociale, 1841;
Conjuration de Catilina, 1844), Histoire de Don Pedro
I:er, roi de Castille (1848), Les faux Démétrius
(1852). M. blef ledamot af Franska akademien 1844 och
senator 1853. Efter hans död offentliggjordes en
del af hans vidlyftiga brefvexling: Lettres à une
inconnue. Précédées d’une notice sur P. Mérimée (af
H. Taine, 1873), Lettres à une autre inconnue (1875),
och Lettres de Prosper Mérimée à M. Panizzi (1881).
J. M-r.
Merino, ett kypradt, tre- eller fyrskaftadt, fint
och tunnt tyg af kamull, med glänsande appretur samt
lika på rät- och afvigsidan. Mjukare sorter utan
glans kallas tibet; halfylle-imitationer af merino
benämnas paramatta. Äfven finnes en sorts s. k. merino
af oblandad bomull.
Merino, Geronimo, spansk guerrillahöfding, f. 1770,
prest i sin hemort, Villoviado i Gamla Kastilien,
gjorde sig under franska invasionen i Spanien
(1808–12) känd såsom en skicklig och fruktansvärd
friskarechef. Efter konstitutionsförändringen
1820 trädde el curo (»pastorn») å nyo i vapen,
såsom den rojalistisk-klerikala reaktionens
partigängare. 1833 ställde han sig till en början
skenbart till regentinnan Maria Kristinas förfogande,
men gick snart öppet i fält för don Carlos. Ansatt
i sin hembygd af general Quesada, drog han sig till
skogarna vid Soria och kämpade der med vexlande lycka
till 1838, då han blef fullständigt slagen och sökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
