Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utbredningen efter verldsdelar, men äfven med aktgifvande på
hufvudskålens form m. fl. fysiska egenskaper, företog
tysken Blumenbach (»De generis humani varietate
nativa», 1775), den vetenskapliga antropologiens
grundläggare, en klassificering, som hållit i sig ända
in i våra dagar och fortfarande åtnjuter den största
popularitet. Han indelade menniskoslägtet i 5 raser:
1) den kaukasiska, med hvit hy, ovalt ansigte, stark
skäggväxt, slätt hår, omfattande största delen af
européerna, medelhafsfolken och Högasiens innevånare;
2) den mongoliska, med gul hy, bredt ansigte,
framstående kindkotor, svag skäggväxt och sneda ögon,
omfattande nordasiater, kalmucker, finnar, ungrare,
kineser, japaner och eskimoerna; 3) den malajiska,
med brun hy och slätt hår, omfattande malajer,
polynesier och australier; 4) den amerikanska, med
kopparröd hy, slätt hår, böjd näsa och framstående
kindben, omfattande samtliga indianfolk; 5) den
etiopiska, med svart hud och krusigt hår, omfattande
negrer, hottentotter och australnegrer. Föga
annat än jämkningar i Blumenbachs system äro de
rasindelningar, som gjorts af åtskilliga följande
antropologer. Så t. ex. företog Cuvier (»Le
Règne animal», 1817) en inskränkning till 3 raser: 1)
den hvita l. kaukasiska, 2) den gula l. mongoliska,
3) den svarta l. negerrasen (malajer, papuaer och
indianer ansåg han för blandfolk), medan amerikanen
Pickering (»The races of men», 1848) utvidgade
dem till 11, som dock efter hudfärgen ordnades
i 4 hufvudgrupper, nämligen den hvita (araber,
motsv. Blumenbachs kaukasier, och abessinier),
den bruna (mongoler, hottentotter, malajer), den
svartbruna (papuaer, negrilloer, hinduer, etioper)
och den svarta (australier och negrer). Amerikanen
S. G. Morton (»Types of mankind», 8:de uppl.,
1860) utskiftade menniskoslägtet t. o. m. i
22 raser. L. Agazzis (»Sketch of the national
provinces of the animal world», 1854) företog en
zoologisk-botanisk indelning i 8 riken (»realms»),
hvart med sin ras: arktisk, mongolisk, europeisk,
amerikansk, afrikansk, hottentottisk, malajisk och
australisk. I likhet med Cuvier hafva Ch. H. Smith,
Gobineau (»Essai sur l’inégalité des races humaines»,
1853–55) och Latham följt en tredelning. Den
sistnämnde antager (»Natural history of the varieties
of man», 1850) japetider (Blumenbachs kaukasier),
mongoler (med underfamiljerna amerikanska mongoler
och oceanmongoler) samt atlantider (med underfamiljen
semiter).
Hufvudskålen och dess form hafva af flere antropologer
ansetts såsom säkraste kännemärket för en metodisk
och exakt klassifikation af menniskoslägtet. Det
första och konsekventaste systemet i denna riktning
uppgjordes af svensken A. Retzius. Han jämförde
förhållandet emellan hjernskålens längd och bredd,
delade folken i dolikocefaler, med relativt långt
hufvud, och brakycefaler, med relativt kort hufvud,
samt urskilde inom hvardera klassen alltefter käkarnas
mer eller mindre framskjutna ställning ortognater,
med rakt ansigtsplan, och prognater, med utskjutande
käkar. Hans epokgörande
undersökningar (sammanförda i »Ethnologische
schriften», 1864, utg. af G. Retzius) gåfvo till
slutligt resultat (framställdt vid naturforskaremötet
i Kristiania 1856) uppställandet af fyra typer:
dolikocefala ortognater: germaner, kelter (till hvilka
R. räknar äfven romare och greker), hinduer, perser,
araber och judar; dolikocefala prognater: tunguser,
kineser, innevånarna på Australiens fastland,
Afrikas alla folk samt folken på karibiska öarna
och på den amerikanska kontinentens hela östra
sida; brakycefala ortognater: ugrer (samojeder,
lappar, finnar, magyarer m. fl.), slaver, letter,
albaneser, etrusker, retoromaner, basker, turkar,
tsjerkesser; brakycefala prognater: turkmener,
afganer, tatarer, laskarer, mandsjuer, mongoler,
malajer, polynesier och papuaer (de tre sistnämnda
anser R. böra sammanföras under Lathams benämning
»oceanmongoler»), samt folken på den amerikanska
kontinentens hela vestra sida från Berings sund
till Eldslandet. R. anser Amerikas dolikocefaler
vara beslägtade med Afrikas, Amerikas brakycefaler
med Asiens. Det uppslag Retzius gaf följdes af
bl. a. Virchow, Welcker, Broca, Huxley. Rörande
dessa forskares metodiska tillvägagående äfvensom den
med konst åstadkomna förändringen af hufvudskålens
form se art. Hufvudskål, sp. 8–13 (hvarest
figg. b och d böra byta plats). Redan engelsmannen
J. C. Prichard (»Researches» etc., London, 1813)
tog hufvudskålsformen såsom rasindelningsgrund och
tillämpade den på Blumenbachs system samt fick
sålunda menniskor med elliptisk (kaukasier) och
pyramidalisk (mongoler) hufvudskål och sådana med
framskjutande kindkotor (etioper), för hvilka han
införde uttrycket »prognater». Nära till honom slöt
sig Geoffroy Saint-Hilaire, Cuviers motståndare. Äfven
hufvudskålens volyminnehåll (jfr Kraniometer) och
hjernans vigt (jfr Hjernan, sp. 1307) hafva visat
sig olika hos olika menniskor och i genomsnitt större
hos en ras än hos en annan.
Hufvudets hår, nämligen med afseende på färgen,
fann Rudbeck (»Atlantica») göra »en särdeles skilnad
på folket». Han ansåg emellertid olikheten bero
på »land och väderlek» och bekämpade ifrigt tysken
G. Horn (d. 1670), som i »De originibus americanis»
påstod, att hårets olikhet berodde på slägten, och
således kan anses såsom den förste framställaren af
hårets betydelse för rasläran. Emellertid tyckes
han hafva blifvit förgäten. I senare tid fäste
Geoffroy Saint-Hilaire uppmärksamheten på olikheten i
hufvudhårens anatomiska byggnad, och denna olikhet har
synts Fr. Müller (»Reise der fregatte Novara», 1868;
»Allgemeine ethnographie», 1873) och i anslutning
till honom E. Haeckel (»Natürliche schöpfungslehre»,
2:dra uppl., 1870) såsom lämplig utgångspunkt för en
rasindelning. Enligt deras åsigter kunna menniskorna
på grund af hårets beskaffenhet sammanfattas i 2
hufvudafdelningar (ullhåriga och släthåriga), hvardera
omfattande 2 underafdelningar, hvilka åter kunna
fördelas i 12 raser, förnämligast med hänsyn till
språket, men äfven med fäst afseende på öfriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
