Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malmström, Per - Malmström, Bernhard Elis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
afled 1834. Utom ofvannämnda arbeten utgaf han
åtskilliga akademiska afhandlingar och predikningar.
-rn.
1. Malmström, Bernhard Elis, skald,
literaturhistoriker, född på Södra Holmstorp,
Tysslinge socken, Nerike, d. 14 Mars 1816, student
i Upsala 1835, egnade sig till en början, på grund
af medellöshet, åt den presterliga banan och aflade
1837 dimissionsexamen. Snart blefvo emellertid
äfven de humanistiska studierna, särskildt historia
och filosofi samt Greklands klassiska literatur,
föremål för hans uppmärksamhet. År 1838 uppträdde
han med skaldestycket Ariadne, som han sjelf kallade
»episkt försök», och hvilket på det hela mottogs med
välvilja, ehuru det var jämförelsevis omoget. Kort
derefter utarbetade han en ny episk dikt, Inez de
Castro, som inlemnades till Svenska akademien och
å dess högtidsdag 1838 erhöll hedersomnämnande,
men aldrig blef i sin helhet offentliggjord. På
våren 1839 utgaf han med utsatt namn Fiskarflickan
på Tynnelsö, och med denna framträdde M:s sångmö
först i sin egendomlighet, om också delvis påverkad
af berömda förebilder. Samma och följande år var
M. flitig medarbetare i den af Lénström utgifna
tidningen »Eos». Flere bland de der införda poemen
tillhöra det yppersta af hvad M. diktat. Äfven
som literaturhistoriker uppträdde han i samma
organ. Särskildt är hans uppsats Blick på svenska
vitterhetens närvarande tillstånd märklig, emedan
M. redan der intager den ståndpunkt, från hvilken han
längre fram kom att bedöma vår literatur, särskildt
den romantiska skolan. Året 1840 blef för M. rikt
på framgångar. I början af detsamma tillades honom
ett understöd af Svenska akademien på grund af hans
redan uppmärksammade skaldskap, och vid sin högtidsdag
s. å. tilldelade akademien honom sitt stora pris för
elegicykeln Angelika, utan tvifvel M:s populäraste
dikt, som med ett slag, kan man säga, ställde honom
i främsta ledet af svenska skalder. (Det säges, att
underrättelsen om det vunna priset bragtes honom
vid utgången från filosofie-kandidat-examen.) Det
var naturligt, att M. sålunda skulle blifva en
medelpunkt, kring hvilken de unga vittra krafterna
i Upsala slöto sig. Han blef också, tillsammans med
C. J. Bergman, utgifvare af den poetiska kalendern
»Linnaea borealis», som utgafs i två årgångar
(1840, 1842) och väsentligen utgör ett uttryck för
de nya krafter, som då började göra sig gällande
på den svenska skaldekonstens område. I densamma
träffas flere af hans bästa dikter, bl. a. det
märkliga dramatiska utkastet Julianus, men äfven
åtskilliga, som han sedan uteslöt ur samlingen af sina
dikter. 1842 försvarade han sin gradualafhandling:
Om konstens väsende och betydelse, promoverades
s. å. till filos. magister och aflade docentprof med
afhandlingen Grunddragen af Aristoteles’ lära om
poesien (1842–43), hvarefter han af Atterbom kallades
till docent i estetik. Från denna tid är M:s lif
nära förenadt med utvecklingen af det universitet,
vid hvilket han sålunda fästs. Han utsågs flere
gånger till talare vid akademiska högtidligheter,
han tog liflig del i de på 1840-talet i Upsala
framträdande skandinaviska sträfvandena, var flitig
medarbetare i »Intelligensbladet» (1844–45) samt
egnade sig slutligen alltmer åt de filosofiska och
estetiska studier, som tillhörde hans lärarekall. 1845
utgaf M. första samlingen af sina Dikter. Följande
året företog han med offentligt understöd en resa
till Italien och medförde derifrån en skörd af
»resebilder», hvilka utgöra den yppersta delen af den
andra samling Dikter, som han 1847 offentliggjorde
(8:de uppl. 1880). Men efter denna tid trädde
M. såsom skald alltmer i bakgrunden; det var blott
vid akademiska fester hans lyra sedan stämdes och
mestadels vid sorghögtider. Dess mer verkade han som
talare och minnestecknare. Efter talet öfver Geijer
(1848) följde, 1850, det bekanta inträdestalet i
Svenska akademien (af hvilken han blifvit medlem
1849), med minnesteckning öfver Franzén, vidare
de öfver Atterbom (1856) och Oskar I (1859) samt
talet till minne af Sveriges och Norges förening
(1864). – Med M:s befordran gick det tämligen
trögt. Först efter att i 13 år hafva tjenstgjort
som lönlös docent och under 8 år af denna tid
förestått den estetiska professuren utnämndes han,
1856, till e. o. professor i estetik och modern
literatur. 1859 blef han ordinarie professor i estetik
samt literatur- och konsthistoria. Såsom föreläsare
behandlade M. från 1849 de båda senare ämnena,
från 1854 t. o. m. 1864 den svenska vitterhetens
historia med blott ett års afbrott, då han föredrog
konsthistoria. Redan 1851–52 hade han i »Tidskrift
för litteratur» offentliggjort sina studier öfver
Shakspeare, Cervantes och Swift, hvilka han sedan
utgaf i förening med sina tal öfver Franzén, Geijer
och Atterbom i samlad form såsom Litteraturhistoriska
studier (1860–61). Derjämte behandlade han under
första delen af detta skede åtskilliga allmänna
literära frågor, såsom Om den estetiska vetenskapens
studium och Är vår tid poetisk?, båda införda
i tidskrifter (den senare gaf anledning till en
polemik emellan förf. och J. T. Hagberg). För öfrigt
var det i sina föreläsningar han nedlade frukterna
af sina studier under sina senare år. – Till sitt
lynne sluten och försynt, blef M. alltmer ensam och
svårtillgänglig. Ett visst tungsinne, i hvilket väl
äfven ekonomiska bekymmer hade sin andel, gjorde
sitt till att hålla honom på afstånd från ungdomen,
hvilken han dock i själ och hjerta älskade och
förstod. Blott någon gång, när hans sinne lifvades,
kunde ett älskvärdt löje leka öfver de allvarliga
dragen och lätta, harmlösa infall flöda från hans
mun. Som föreläsare och talare var M. egnad att göra
intryck genom den malmrika stämman, det utmärkta
föredraget och den värme, som då och då frambröt
liksom omedvetet genom det i allmänhet lugna och
allvarliga talet. Efter blott några dagars sjukdom
afled han i Upsala d. 21 Juni 1865.
Såsom skald intager M. en sjelfständig och i hög grad
framstående plats bland sina samtida. Bildad under
inflytande af antiken och till lynnet af harmonisk
daning, kanske med någon öfvervigt af reflexion,
utgör han till hela sitt väsende en skarp motsats
mot den romantiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
