Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludmila, dotter af psjovernas höfding Slavibor - Ludolf (Leutholf), Hiob - Ludolfingerna l. sachsiska huset kallas efter sachsiske hertigen Ludolf (d. 866) dennes sonson Henrik I Fogelfängaren och hans ättlingar på manslinien - Ludolfska talet. Se Pi - Ludovisi, Alessandro, kardinal, sedermera påfve. Se Gregorius XV - Ludvig (Ludvik) den brådmogne, konung af Böhmen. Se Ludvig, konungar af Ungern, 2 - Ludvig (Louis), franska konungar - Ludvig. 1. L. (I) den fromme. Se Ludvig, romerska kejsare 1 - Ludvig. 2. L. II den stammande (Louis le bègue) - Ludvig. 3. L. III - Ludvig. 4. L. IV (Fr. Louis d'outre-mer; Lat. Ludovicus ultramarinus)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
döpa sig, mycket ifrig att befordra kristendomens
insteg i Böhmen. Sin sonson Vácslav (Venzel
den helige) undervisade hon senare sjelf i det
slaviska kyrkospråket. Emellertid sammanslöt sig
ett hedniskt-nationelt parti kring Vácslavs moder,
Drahomira, hvilken regerade under sin sons omyndighet
(920–928). Partiets utskickade inträngde i L:s
enkesäte, borgen Tetin, och strypte henne, enligt
folksägnen med hennes egen slöja (921). Sägnen
framställer Drahomira såsom anstifterska af
våldsgerningen, ovisst om med rätta. L:s lik begrofs
i S:t Georgs-kyrkan i Hradschin (Prag), och hon äras
såsom ett af Böhmens förnämsta helgon. Hennes dag är
d. 16 Sept.
Ludolf (Leutholf), Hiob, tysk orientalist, f. i Erfurt
1624, lärde sig redan i skolan österländska språk,
särskildt etiopiska. Efter universitetsstudier i sin
födelsestad och (1646–47) i Leiden reste han genom
Frankrike, England, Italien, Sverige och Danmark. I
Rom, dit han skickades af svenska sändebudet i
Paris att för drottning Kristinas räkning söka efter
förkomna dokument, åtnjöt han värderik undervisning
i etiopiska af abessinern Gregorius. 1654 utsågs
L. till lärare för arfprinsen af Gotha och betroddes
efter hand med diplomatiska uppdrag. Han flyttade
1678 till Frankfurt a. M., hvarest han delade sin tid
emellan vetenskapliga sysselsättningar och skötandet
af statsvärf för pfalziska kurfurstens räkning. Död
derstädes 1704. – Rikt utrustad för språkforskning,
lade L. grundvalarna till studiet af etiopiskan, ett
fält, hvarest inga nämnvärda förarbeten funnos. Hans
arbeten hafva först på senare tiden utträngts,
genom Dillmanns. L:s förnämsta arbeten äro Lexicon
aethiopicum (1661; 2:dra uppl. 1699) och Aethiopische
grammatik (1661; 2:dra uppl. 1702). Första uppl. af
dessa verk utgafs af en lärjunge, som förfuskade
dem. Derjämte märkas Historia aethiopica (2 bd, 1681;
flere uppl.) med Commentarius (1691) och Appendix
(1693), Grammatica amharicae linguae (1698) och
Lexicon amharico-latinum (s. å.).
Ludolfingerna l. sachsiska huset kallas efter sachsiske
hertigen Ludolf (d. 866) dennes sonson Henrik I
Fogelfängaren (hvilken valdes till tysk konung 919)
och hans ättlingar på manslinien: kejsarna Otto I,
Otto II, Otto III och Henrik II. Med den sistnämnde
utslocknade denna dynasti år 1024.
Ludolfska talet. Se Pi.
Ludovisi, Alessandro, kardinal, sedermera påfve. Se
Gregorius XV.
Ludvig (Ludvík) den brådmogne, konung af Böhmen. Se
Ludvig, konungar af Ungern, 2.
Ludvig (Louis), franska konungar:
1. L. (I) den fromme. Se Ludvig, romerska
kejsare 1.
2. L. II den stammande (Louis le bègue), den
föregåendes sonson, kejsar Karl d. skalliges son,
hyllades vid faderns död (877) af de fleste franske
stormännen till dennes efterträdare och kröntes
i Compiégne af ärkebiskop Hinkmar af Reims, d.
8 Dec. 877. Men ett parti, i spetsen för hvilket
stod markgrefve Bernhard (II)
af Gothien (Languedoc) m. fl., vägrade att erkänna
honom. Bernhard blef emellertid förjagad ur Gothien
och måste taga sin tillflykt till grefskapen Autun
och Mâcon, som äfven voro hans besittningar. I begrepp
att jämväl der fullfölja kriget mot honom insjuknade
L. i Troyes, lät föra sig till Compiègne och dog der,
d. 10 April 879. Han efterlemnade 3 söner: Ludvig,
Karlman och Karl (posthumus), som alla blefvo konungar
i Frankrike. S. F. H.
3. L. III, den föregåendes äldste son, hyllades på en
herredag i Meaux, 879, jämte sin yngre broder Karlman
till faderns efterträdare. Riket delades så, att
L. erhöll Neustrien, Karlman Burgund och Aquitanien
(Guienne). De bägge unge konungarna nödgades till den
af ett motparti inkallade tyske konungen Ludvig 880
afträda den af en fransktalande befolkning bebodda
delen af Lothringen, som genom fördraget i Mersen
870 tillerkänts Frankrike. Samtidigt (879) lät Boso,
hertig af Provence och ståthållare i Italien, utropa
sig till konung öfver sydöstra Frankrike l. det
sedermera s. k. Cisjuranska Burgund. Understödda af
en tysk här under Karl den tjocke, lyckades bröderna
emellertid tillfångataga och afrätta den upproriske
markgrefven Bernhard af Gothien (se föreg. art.) samt
eröfra större delen af Burgund. Men Karl den tjocke
öfvergaf dem plötsligt för att utföra sina äregiriga
planer på Italien, och L. måste skynda till sina egna
lands försvar mot nordmännen, som, efter att hafva
besegrat abboten Goslin, på ett fruktansvärdt sätt
sköflade hela området emellan Schelde och Somme och
öfver Somme framträngde till Beauvais. L. tillfogade
i Dec. 880 de nordiske röfvarena ett blodigt nederlag
vid Saucourt (3 franska mil från Abbeville). Men
de i Saucourt belägrade nordmännen sprängde vid ett
kraftigt utfall L:s här, och L. såg sig tvungen att
åt den fruktade nordmannahöfdingen Hasting inrymma
grefskapet Chartres såsom län. L. afled i Aug. 882,
endast 19 år gammal. Neustrien tillföll då Karlman
(se Karlman 4). S. F. H.
4. L. IV (Fr. Louis d’outre-mer; Lat. Ludovicus
ultramarinus), den föregåenden brorson, konung
Karl den enfaldiges son, föddes 920. Då fadern 923
tillfångatogs af grefve Heribert II af Vermandois
(se Karl, franska konungar, 3), fördes L. af sin
moder, Edgiwa, i säkerhet öfver till hennes broder,
konung Athelstan i England, men kallades 936
derifrån att bestiga Frankrikes tron (deraf hans
namn ultramarinus, d. v. s. den hinsidan hafvet
komne) samt kröntes s. å. i Laon till konung. Det
var hufvudsakligen konungamakaren hertig Hugo den
hvite af Francien, som genomdrifvit hans upphöjelse
på tronen i hopp att kunna föra den unge konungen
i ledband. Men han missräknade sig. Landsflykten
hade varit en god skola, och i början af 937 begaf
sig L. från Paris till Laon, för att undandraga sig
hertigens förmynderskap, och »började flyga med
egna vingar». Det kom snart till brytning emellan
dem. Hugo drog på sin sida sin svåger tyske konungen
Otto I (den store) m. fl., men med L. höllo grefve
Vilhelm Blårhufvud af Poitiers och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
