Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljud ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påfallande olikhet de på skilda tider och orter
förete sväfvar man ännu så godt som fullständigt
i okunnighet. Endast mycket sällan kan man med
säkerhet uppvisa de anatomiska och fysiologiska
förutsättningar (olika konstruktion och olika
användning af talorganen), hvilka man a priori
är benägen att antaga hafva varit förändringens
hufvudsakliga faktorer, t. ex. då barn
säga tatt i st. f. katt och tack, eller då
svenskar utbyta franskans nasalvokaler mot
vokal + ng-ljud och dess mouillerade n mot nj,
i hvilka fall det tydligen är en på bristande
öfning beroende oförmåga att uttala de ifrågavarande
ljuden, hvilken föranledt ändringen. Emellertid
torde man i största allmänhet kunna säga, att det
vanligen är sträfvan efter ett beqvämare, tid
och ansträngning sparande uttal, som framkallar
ljudlagarna. Dessa innebära nämligen vanligtvis
ett reducerande eller fullständigt förstummande af
ljud, ett insättande af likartade i stället för
olikartade ljud ("assimilation" af konsonanter,
"vokalharmoni") i förbindelser af flere sådana o. d.,
som onekligen minskar den talandes muskelansträngning.
Icke dess mindre är det i hög grad påfallande och
svårförklarligt, att uppfattningen af hvad som är
"beqvämt" i språket visar sig så ytterst subjektiv,
att hvad som hos ett visst folk eller under en
viss tid eller i vissa fonetiska lägen undvikes,
det tåles eller rent af eftersträfvas af ett nära
beslägtadt folk, af en senare generation af samma
folk, af samma generation af samma folk under
föga olika fonetiska förhållanden. Så t. ex. har
i danskan t öfvergått till d (hvaraf senare ð,
d. v. s. engelskt lent th; gata, D. gade), i tyskan
deremot d (af äldre ð) till t (sida, T. seite).
I vårt fornspråk öfvergick en gång mn till
vn, som några generationer senare i sin tur
öfvergick till mn (Lat. nomen, T. name-n, Fornsv.
och Isl. nafn, D. navn, yngre Fornsv. namn).
I tyskan har begynnande t bibehållits före r (tro,
T. trauen), ehuru det i alla andra ställningar
blifvit z (tal, T. zahl; tvinga, T. zwingen,
o. s. v.). Detta och dylikt undandrager sig tills
vidare och kanske för alltid vårt begripande. – Af
den numera rika literatur, som behandlar hithörande
frågor, äro företrädesvis att rekommendera H. Paul:
"Principien der sprachgeschichte" (1880), dernäst
B. Delbrück: "Einleitung in das sprachstudium"
(2 aufl., 1884). Kortfattad och populär, men
numera i någon mån föråldrad är framställningen hos
H. Osthoff: "Das physiologische und psychologische
moment in der sprachlichen formenbildung" (1879).
Ad. N-n.
Ljudmetoden kallas inom undervisningsläran den
metod för inlärandet af läsning, hvarvid de i
orden befintliga ljuden användas i stället för
bokstäfvernas namn. Enligt stafningsmetoden
läras först bokstäfvernas namn ("be" "de" "äff"
"äll" o. s. v.), och inöfningen af läsningen sker
på sådant sätt, att lärjungen, sedan han räknat upp
bokstäfvernas namn, skall försöka att utfinna det mot
teckengruppen svarande ordet. Men då bokstäfvernas
ljudvärden och ej deras namn ingå såsom beståndsdelar
i ordet, framträder härvid den svårigheten att vissa
delar af namnen skola uteslutas, andra deremot
bibehållas, för att lärjungen må få fram den rätta
läsningen. Af t. ex. äff-äll-i-te skall blifva
"flit". Denna svårighet undviker ljudmetoden,
enligt hvilken först inläres hvarje teckens eller
bokstafs ljudvärde, och läsningen sker genom att
med dessa ljudvärden afläsa tecknen: af ljuden
"f" "l" "i" "t" blifver ordet "flit". – Ljudmetoden
användes vid läsundervisningen på flere olika sätt.
En i Tyskland vanlig, men i Sverige sällsynt form
är den s. k. normalordsmetoden, enligt hvilken ett
föremål först beskrifves (åskådningsundervisning),
derefter afbildas (ritundervisning),
sedan skrifves (skrifundervisning) och läses
(läsundervisning), hvarefter slutligen det skrifna
ordet uppdelas i sina tecken och det lästa i
sina ljud. Lärjungarna anses enligt denna metod
läsa orden, innan de känna de särskilda tecknen
och ljuden. Men sedan de genom en dylik
analys af normalorden lärt sig tecknen och
ljuden, få de lära sig läsa enligt skrifläsemetoden.
Denna metod kallas äfven för "den förenade
åskådnings-, skrif- och läseundervisningsmetoden". Den
vanligaste formen för ljudmetod är dess förening
med inlärandet af skrifning, vare sig skrifläsemetod
eller läseskrifmetod. Enligt denna låter man
lärjungarna utgå från bekanta eller åskådliggjorda
ord, ur hvilka genom upplösning uttagas ljud, som
inöfvas, hvarjämte motsvarande tecken inläras.
Sedan tecknens ljudvärden blifvit inlärda,
användas de till läsning. I fall lärjungarna
först få lära sig skrifva tecknen och sedan lära
sig deras ljudvärden samt i allmänhet icke läsa
annat än hvad de förut skrifvit, kallas metoden
"skrifläsemetod". Få de deremot först lära
sig tecknens utseende och att läsa med dem och
sedan att sjelfva skrifva hvad de läst, kallas
metoden "läseskrifmetod" (se L. C. Anjou, C. W.
Kastman och K. A. Kastman: "Bidrag till pedagogik
och metodik", h. IV: Modersmålet, 7:de uppl.
1883; F. Sandberg: "Småskolan", h. III: Skrif-
och läseöfningar, 2 uppl. 1872, och "Småskolans
metodik", 1879). – Sedan tecknens ljudvärden äro
för lärjungarna bekanta, kan man gå till väga på
olika sätt för inlärandet af sjelfva läsningen. En
metod, ljudstafningsmetoden, låter lärjungarna
först uppräkna (liksom vid stafningsmetoden)
samtliga de i det tryckta eller skrifna ordet
befintliga tecknens ljudvärden (antingen hela
ordet eller stafvelsevis) samt derefter försöka
att framsäga hela ordet (eller stafvelsen) på en gång.
Olägenheterna af denna ord- eller stafvelse-läsning
bestå deri att vid utsägandet af ordet ljuden lätt
kunna komma i oriktig ordning, ett eller annat
ljud lätt kan borttappas, eller lärjungen griper
till ett bekant ord, som i det närmaste sammanträffar
med de uppräknade ljuden, hvarjämte det ock lätt
kan visas, att icke ens den i läsning kunnige,
efter hörandet af en rad ljud, uppräknade
från ett långt, obekant ord, gifvet kan finna och
riktigt säga detsamma. En sådan metod leder
till gissning och osäkerhet. En annan form,
ljudtilläggningsmetoden, låter lärjungarna först
utsäga det i stafvelsen befintliga sjelfljudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
