Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ljud ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"kontamination", se d. o.), hvilken form numera
i hvardagstal genom fortsatt inflytande från
singularen vidare ändrats till kröp ("total
materiel association", hvad man äfven kallar
"formöfverflyttning"), eller då den gamla genitiven
qvinno (ännu qvarlefvande i sammansättningar,
t. ex. qvinno-frid) vid början af 1500-talet, på
grund deraf att den uti satsen spelade samma rol
som en gammal genitiv, sådan som mans, ändrades
till qvinnos ("formel association"; då qvinnos
sedan blifvit qvinnas, är detta återigen en
partiel materiel association med nominativen
qvinna), eller då preteritet stod, på grund af
att det i fråga om betydelse och användning står
till sin infinitiv stå i samma "förhållande"
som slog till slå, i hvardagstal ofta ersattes
af stog ("proportionel association"). Alla öfriga
ljudändringar, hvilka sålunda icke bero på betydelsen
hos de ord, i hvilka de uppträda, sägas vara uttryck
af ljudlagar, d. v. s. dessa förändringar drabba
ljuden i deras egenskap af ljud (fysiska fenomen)
och inträda sålunda lika väl vid uttalande af
betydelselösa ljudsammanställningar som i det verkliga
språket. Dessa s. k. ljudlagsenliga förändringar i
talet äro vanligen alldeles ofrivilliga, omedvetna och
minimala, men blifva naturligtvis på längden, genom
upprepning i samma riktning, i hög grad märkbara. Så
har t. ex. h i hv (t. ex. hvem), som för något öfver
tusen år sedan uttalades såsom tyskt ch, icke med
ens förstummats, utan småningom närmat sig uttalet h
och, sedan det hunnit detta, ytterligare försvagats
för att slutligen för föga mer än hundra år sedan
alldeles försvinna. Från början äro dessa förändringar
ofta individuella; men genom imitation spridas de
småningom öfver ett allt större område, som, om också
stundom af högst betydlig utsträckning, dock alltid
förblir begränsadt. Denna begränsning är tvåfaldig
och gäller först och främst rummet. Så t. ex. har
den fornsvenska ljudförbindelsen rð visserligen i de
flesta svenska dialekter öfvergått till s. k. tjockt l
(t. ex. gål, gård), men uppträder i andra såsom r,
d, s. k. tjockt d, rd m. m., och qvarstår i några
oförändrad (t. ex. Skån. går, Öl. gåd, Södermani, gåd,
Dal. gard och garð. En begränsning eger rum äfven i
fråga om tiden. Så t. ex. bortföll i vårt fornspråk j
i början af ord (t. ex. ung för äldre jung, såsom
ännu i tyskan), ehuru det en gång tålts och äfven
numera tåles i denna ställning (t. ex. jungfru,
lånadt från tyskan). Men en ljudlags område är ännu
mera begränsadt. Icke ens på samma ort och samma tid
undergår ett och samma ljud alltid samma förändring,
utan vanligtvis är det endast i vissa lägen (t. ex. då
det står i vissa ljudförbindelser, då det eger en viss
uttalstid, ton vigt eller tonhöjd o. s. v.), som det
på samma sätt utvecklas. Så t. ex. har vårt fornspråks
g-ljud före "lena" vokaler öfvergått till j (t. ex. i
gifva; jfr T. geben), men före "hårda" bibehållits
(t. ex. i gå); långt a har blifvit å (t. ex. i då; jfr
T. da), under det att kort a qvarstår (t. ex. i all);
k inuti ord har i stafvelser med mycket svag tonvigt
blifrit g (t. ex. bagare för bakare), men i
stafvelser med i någon mån starkare tonvigt bibehållits
(t. ex. i baka). De omständigheter, som på detta
sätt begränsa området för en ljudlagr äro oftast
så många, så olikartade och så svåra att upptäcka,
att man sällan eller aldrig lyckas till fullo komma
under fund med dem och sålunda naturligen misslyckas
vid försöket att exakt formulera den speciella
ljudlagen. Äfven i fråga om det allmänna begreppet
ljudlag måste vi för närvarande nöja oss med att i
st. f. en sträng definition endast lemna följande –
för öfrigt rätt sväfvande – beskrifning på hvad dermed
förstås: en till en viss tid inom ett visst lokalt
område hos vissa (med hvarandra i intimt språkligt
umgänge lefvande) individer förekommande likartad
förändring af ett visst språkljud (eller ljudkomplex)
i vissa lägen, så vidt den är oberoende af de ords
betydelse, i hvilka ljudet (eller ljudkomplexen)
ingår. – Af den ofvan gifna utredningen rörande
ljudlagarnas begränsning och orsakerna dertill torde
framgå, att den sedan lång tid pågående striden om
huruvida ljudlagarna äro "undantagslösa" eller ej till
en stor del är en tvist om påfvens skägg. Den beror
hufvudsakligen på ett missförstånd, framkalladt af
tvetydigheten hos uttrycket "ljudlag". I språkets
verld, liksom på öfriga områden, är det ett axiom
att öfverallt, hvarest alla för en företeelse nödiga
betingelser förefinnas, inträder undantagslöst denna
samma företeelse. Alltså är t. ex. den, som antar,
att i den äldre svenskan a:s ställning före ng var
den tillräckliga grunden till dess öfvergång till
å (t. ex. i stång för äldre stang), fullkomligt
oberättigad att antaga, att a "undantagsvis"
qvarstår före ng i vissa fall, t. ex. sprang
(af springa), mangel, utan måste antingen för
dessa fall söka en icke ljudlagsenlig förklaring,
t. ex. att sprang (af springa) uppträdt jämte – och
slutligen utträngt – det ljudlagsenliga språng (som
träffas ännu hos Geijer i "Vikingen") till följd
af proportionel association med fann (af finna)
m. fl. dylika verb med vexlingen i : a, eller också
uppvisa, att de ifrågavarande fallen icke tillhöra
det (till rum, tid o. s. v. begränsade) språk, för
hvilket den uppställda ljudlagen gäller, i det att
t. ex. mangel lånats från tyskan, sedan ljudlagen
"ang blir ång" upphört att gälla för svenskan. Häraf
framgår, att ljudlagarnas s. k. undantag endast
äro skenbara, detta dock – väl att märka – endast
i fall ljudlagen är rätt formulerad. Men då vi –
såsom ofvan blifvit framhållet – sällan eller aldrig
kunna vinna fullständig kännedom om alla de för
en ljudförändring nödiga betingelserna, så är det
gifvet, att våra formuleringar af ljudlagarna nästan
alltid blifva mer eller mindre oriktiga, och att dessa
orätt formulerade ljudlagar komma att lida undantag,
dess färre, ju exaktare "lagen" är affattad. Här som
annanstädes gäller det således, att "ingen (på mer
eller mindre ofullständig analys grundad) regel är
utan undantag". Alltså: ljudlagarna såsom sådana
hafva inga undantag, men väl våra formuleringar
af desamma. Angående orsakerna till de speciella
ljudlagarnas uppkomst och upphörande samt till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
