Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nationen" (L:s landsherrar, biskoparna och
ordensmästaren, voro riksfurstar), men påfvens
inflytande var större än kejsarens: biskoparna
och orden sågo i påfven sin öfverherre.
Biskoparna regerade med tillhjelp af
domkapitel, ordensmästaren med biträde af
ordenskapitlet, hvilket sistnämnda utgjordes
af ordens stordignitärer (landtmarskalken och
komturerna). Den sammanhållande enheten i den
livländska federativstaten var landtdagen, som
sammanträdde i Walk eller Wolmar och var fördelad
på 4 kammare: 1) biskoparna och 2 abboter, 2)
ordens mästare och stordignitärer, 3) stiftens
och ordens verldsliga ridderskaps (vasallernas)
deputerade, 4) städernas ombud. I 15:de
årh. uppstodo stifts- och ordensråd, hvilka af
landsherrarna togos ur kapitlen, ridderskapet
och borgerskapet samt fingo stort inflytande på
förvaltningen och rättskipningen. – Under polska tiden
fick L. visserligen särskilda privilegier, de s.
k. Sigismund Augusts privilegier (uppsatta 1561),
men de polska riksmyndigheterna, konungen och den
polsk-litaviska riksdagen (dit L. sände ombud),
inskränkte dem snart samt sökte förpolska L., och
de nya privilegier, som Stefan Bathori (1575–86)
utfärdade, voro mindre fördelaktiga. L. indelades
1566 i 4 "kretsar", med en kunglig senator i spetsen
för hvarje, 1582 i 3 "presidentskap" l. – såsom de
från år 1598 kallades – "palatinat", hvilka styrdes af
hvar sin preses l. palatin. Presidentskapen voro
delade i "starostier" (tillsammans 26). I spetsen
för hela L:s styrelse stod en kunglig administrator.
Rättskipningen utöfvades af 4, senare 3
"landgerichte", från hvilka vädjades till conventus
judicialis. Landtdagen egde fortfarande bestånd,
men kom snart att hufvudsakligen bestå af adelns
deputerade. – Under svenska väldet var L. en under
Sveriges krona lydande provins. Sveriges konung
och riksdag hafva lagstiftat för L.: särskildt
begagnade sig den förre i vidsträckt mått
äfven för L. af sin ekonomiska och administrativa
lagstiftningsrätt. I det hela respekterade de
svenska statsmakterna L:s privilegier; men de af
Sigismund August utfärdade hafva aldrig bekräftats
af någon svensk regent, och de, som Gustaf II Adolf
beviljade på grundvalen af de af Stefan Bathori
gifna, voro ämnade att gälla endast tills vidare.
Kristina och Karl XI bekräftade dem. De vigtigaste
af adelns rättigheter voro oinskränkt myndighet öfver
bönderna – både Gustaf II Adolf och Karl XI funno
sig manade att taga dessa i rättsligt skydd mot adelns
alltför godtyckliga behandling – samt innehafvandet
af länsgodsen efter länsrätten. Enligt denna voro
länsgodsens innehafvare såväl som allodialgodsens
egare – desse senare voro dock helt få – fria
från andra ordinarie skatter, men skulle utgöra
russtjenst, nämligen för hvarje femtontal
"hakar" (jordbeskattningsenheter) 1 ryttare
och, årligen, 60 rdr sp. Adelns bönder måste dock
sedan 1634 erlägga "stationen", en ursprungligen
tillfällig, sedermera ordinarie skatt. Men L:s
adel var å sin sida ej så noga med huru den kom i
besittning af länsgods eller forna stifts- och
ordensgods. Redan de polske konungarna, sedermera äfven
Gustaf II Adolf, anbefallde undersökningar derom; men
dessa blefvo ej afslutade. Livländarna nekade aldrig
till att de forne landsherrarnas gods rätteligen
tillhörde svenska kronan. Men då dessa kronogods
såldes, förpantades eller bortskänktes i strid
mot Sveriges lag och riksdagsbeslut – förläning
af livländska gods på Norrköpings besluts vilkor
var en mycket vanlig företeelse – och en reduktion
vardt nödvändig, satte sig den livländska adeln
hårdnackadt emot hvarje sådan, i tid och otid
åberopande sina privilegier. Dess eftertryckligare
gingo reduktionens verkningar öfver L., i synnerhet
som de nyssnämnda, af de polske konungarna och Gustaf
II Adolf påbörjade undersökningarna lemnade fältet
öppet för vidt gående fordringar. Reduktionen gjorde
kronan till innehafvare af 5/6 af L:s jord. Att den
i grunden varit obilligare i L. än i Sverige torde
dock vara för mycket sagdt. Livländska adelns rätt
att bevilja skatter respekterades fortfarande af de
svenske konungarna. Sina rättigheter och intressen
bevakade adeln på landtdagarna. Enligt 1647 års
landtdagsordning skulle alla adliga godsinnehafvare
infinna sig vid dem. Landtmarskalken utnämndes af
L:s generalguvernör efter ett af adeln upprättadt
förslag. Föremål för öfverläggningar voro regeringens
propositioner och adelns besvär. Omröstningen
skedde kretsvis. Landtdagen uppsatte ock förslag
till landtråd (se Landtråd, 3). 1694 upphäfdes den
gamla landtdagsordningen, och en ny utfärdades,
som stadgade bl. a., att landtdagen skulle
sammanträda ej hvart år, såsom förut varit fallet,
utan endast när konungen fann det för godt. En
af generalguvernören utnämnd "hauptmann" skulle
föra "direktionen", men under generalguvernörens
"presidium". Besvärsrätten inskränktes. Städerna
hade egna privilegier och vidsträckt sjelfstyrelse,
hvilken dock inskränktes af Karl XI. Endast Riga
sände ombud till landtdagen. Från Riga och ett par
af de andra städerna kallades några gånger ombud
till svenska riksdagen, sista gången 1633. Rigas
vigtigaste ordinarie pålaga var 100,000 polska
gyllen, som skulle erläggas vid hvarje svensk konungs
kröning. – L:s förvaltning såsom svensk besittning
ordnades 1629, då J. Skytte vardt generalguvernör
öfver L., Ingermanland och Karelen. Han hade
under sig guvernörer och ståthållare. 1642 vardt
L:s fastland ett eget generalguvernement, till
hvilket efter Kristinas död (1689) äfven Ösel
kom att höra. Generalguvernören, som alltid var
ett af rikets råd, och som till 1642 residerade i
Dorpat, sedermera i Riga, stod i spetsen för L:s
hela styrelse och förvaltning. Dömande myndighet
hade han ej, men skulle öfvervaka domstolarna och
domarnas verkställighet. Hans kansli bestod från
början, utom af lägre tjenstemän, af en svensk
och en tysk sekreterare. Under drottning Kristina
tillkom en öfversekreterare, som tillika ofta äfven
var tysk sekreterare, alltid assistensråd. Näst
generalguvernören och guvernören hade detta
assistensråd att handlägga de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
