Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livland ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(knechte), hvilka när som hälst kunna uppsägas af
godsegarna. Allmogen är också mycket fattig och
utvandrar i massa till andra delar af tsar-riket. –
I spetsen för L:s förvaltning står en guvernör. (Före
1876 hade ryska Östersjöprovinserna en gemensam
generalguvernör, som residerade i Riga.) Från
L:s öfverdomstol, "hofgericht", i Dorpat vädjas
till senaten i Petersburg. De i L. stationerade
trupperna lyda under generalguvernörens i
Vilna öfverkommando. Den lutherska kyrkan står
under tre konsistorier. Guvernementet indelas i 5
kretsar: Riga-Wolmar, Wenden-Walk, Dorpat-Werro,
Pernau-Fellin och Ösel. L:s vapen är en svärdförande
grip i rödt fält. Hufvudstad är Riga.
Historia. L:s äldsta innevånare voro
de finska stammarna ester och liver. Dessas
oförmåga att grunda större samhällen
underlättade inkräktningar af främmande folkslag.
Från midten af 9:de årh. till början af 11:te
årh. var landet skattskyldigt under Sverige.
I 11:te årh. in togo letterna södra delen af L., och
liverna uppgingo efter hand i dem. Norra L.
vardt deremot skattskyldigt under ryssarna.
Men i slutet af 12:te årh. grundlades i L. en
tysk koloni genom en från Gotland utgången
tysk-gotländsk expedition, som var på samma
gång ett korståg samt ett handels- och
kolonisationsföretag. (Antagandet att denna expedition
utgått från Bremen har visat sig bero på ett
missförstånd.) 1186 grundades vid Yxkull af
munken Meinhard den första kristna kyrkan i
L., och 1188 utnämndes denne af påfven till biskop
öfver L. Den egentlige grundläggaren af tyska väldet
i L. är dock biskop Albrecht (1198–1229). Han anlade
Riga, 1201, och stiftade, 1202, med påfvens bifall
Svärdsriddareorden, hvilken sedermera såsom län innehade
en tredjedel af hvart och ett af de tre
biskopsstiften Riga, Dorpat och Ösel. Esterna å
fastlandet kufvades 1219–24 med danske
konungen Valdemar Sejrs hjelp, hvarvid denne för
egen räkning behöll en del af Estland. Ösel,
der Valdemar icke lyckats vinna varaktigt
herravälde, indrogs vid samma tid i den unga
livländska federativstaten, till hvilken äfven hörde
två stift söder om Düna: Semgallens och
Kurlands. Genom litavernas seger vid Saule 1236
hotades den tyska kolonien med undergång,
men räddades derigenom att Tyska orden, till
följd af påfvens uppmaningar, genom fördraget
i Viterbo (1237) förenade Svärdsriddareorden
med sig samt öfvertog den livländska
ordensprovinsen såsom län af de tre biskopsstiften.
Semgallens stift blef icke långt derefter förenadt
med Riga stift (1245). Stiftet Kurlands
landsherrerätt var inskränkt till en tredjedel af
Kurland, hvaremot Tyska orden i detta land tog i
besittning två tredjedelar utan länsförpligtelse.
Ännu mera invecklade blefvo förhållandena 1253,
då de tre livländska stiften och stiftet Kurland
jämte de tre preussiska stiften Kulm, Samland
och Ermeland ställdes under ärkebiskopen af
Riga. Denne blef såsom öfverhufvud för L:s biskopar
Tyska ordens länsherre, men såsom öfverhufvud för de
preussiska stiften ordens vasall. 1346 förvärfvade orden genom köp
Danmarks estländska besittningar. Men under 15:de
årh. krossades Tyska ordens makt af Polen och
Litaven. Svärdsbröderna blefvo dervid så godt
som åter oberoende samt ej blott befriade sig
från biskoparnas öfverhöghet, utan sökte t. o.
m. göra sin orden till ensam landsherre i L.
Under ärkebiskop Sylvesters tid (1449–79)
började detta sträfvande, men kunde icke
genomföras ens af den kraftfulle ordensmästaren
Walter v. Plettenberg (1494–1535), enär han,
såsom tillgifven den katolska läran, icke ville
sekularisera orden och stiften. Splittringen
emellan katoliker och protestanter, hvilka sistnämnda
fingo religionsfrihet 1554, ridderskapets sjelfviska
omsorg om att landsherrarnas makt i fråga om den inre
styrelsen hölls inom så snäfva gränser som möjligt,
städernas internationelt hanseatiska intressen, böndernas lifegenskap
(sedan 14:de årh.) och ytterliga råhet – allt detta
var deremot omständigheter egnade att hota
den livländska federativstatens bestånd. Ordens
strid med ärkebiskop Vilhelm ledde omsider
till Polens inblandning och freden i Posswol
1557, hvilken blottade ordens vanmakt. 1558
kastade Ryssland sina härar öfver det värnlösa
landet, och detta sökte då skydd hos sina
andra grannar. Den siste ordensmästaren,
Gotthard Kettler, och den siste ärkebiskopen, den
nyssnämnde Vilhelm af Brandenburg, afträdde
genom ett fördrag i Vilna (Sept. 1559) till
Polen-Litaven landet s. om Düna mot löfte att
detta rike skulle skydda deras öfriga
besittningar. S. å. köpte Danmark stiften Ösel och
Kurland, af hvilka dock endast det förra
qvarstannade under danskt herravälde. I Juni 1560
tilläts Polen besätta de flesta livländska slott; i
Juni 1561 gaf sig Reval med Harrien och
Wierland under Sverige, och s. å. måste Kettler och
ärkebiskopen, genom ett nytt fördrag i Vilna, afstå
till polske konungen återstoden af sina besittningar,
hvarvid Kettler fick Kurland såsom hertigdöme under
länspligt. 1566 upplöstes ärkestiftet, och L. –
som vid denna tid började benämnas hertigdöme – blef formligen införlifvadt med
Litaven. 1569 blef detta förenadt med Polen.
Det 1598 uppblossande svensk-polska
tronföljdskriget under Sigismund vardt tillika en kamp
om L. Det lyckades ej Karl IX att intaga
landet, men Gustaf II Adolf eröfrade det, och
Sverige fick genom fördragen i Altmark (1629) och
Stuhmsdorf (1635) tillsvidare behålla det. 1660
vardt det "öfverdüniska" L. (L. norr om Düna)
formligen afträdt till Sverige. Missnöjet i L.
öfver Karl XI:s reduktion blef en af
hufvudorsakerna till Stora nordiska kriget (1700–21). Genom
detta gick L. förloradt för Sverige. Visserligen
vann den svenske öfverbefålhafvaren i L.
Schlippenbach en lysande tredubbel seger öfver
ryssarna vid Rappin, Kasaritz och Rauge (5 Sept.
1701), men hans nederlag vid Erastfehr (Dec.
1701) och Sagnitz (1702) lemnade L. öppet för
deras härjningar. 1704 eröfrade ryssarna
Dorpat, 1710 de öfriga fästningarna, och genom freden
i Nystad 1721 afträddes L. till dem.
L. var på Svärdsriddareordens tid en
"riksomedelbar" del af "det hel. romerska riket af tyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
