- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd /
1245-1246

(1885) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liebigs cyankalium ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som der bildar ett vackert vattenfall. Omkr. 4,000
innev.

Lieue (liö’; af keltiskt urspr., Lat. leuca), fransk
mil. Se Mil.

Lieutenant [liötöna’ng]. Se Löjtnant.

Liewen [liv-], von, tidigare Liwe, en gammal
livländsk adelsslägt, som spridde sig till
Estland, Kurland, Litaven, Sverige och Ryssland,
naturaliserades i Sverige 1653 med friherrlig
värdighet och erhöll Eksjö stad jämte åtskilliga
hemman i Småland till friherreskap. Hans Henrik
v. L
. (se L. 2) blef 1719 grefve, men den grefliga
ätten v. L. utslocknade på svärdssidan 1781 med hans
son Hans Henrik v. L., d. y. (se L. 3).

1. Liewen [liv-], Bernhard von, friherre,
krigare, son af Reinhold Liwe, baron Liwe eller
von Liewen, föddes d. 20 Aug. 1651, anträdde
vid 17 års ålder en resa till Frankrike, der
han blef kadett vid konungens garde, ingick två
år derefter i holländsk krigstjenst samt deltog
1672 i det stora sjöslaget vid Southwoldbay,
som den holländska flottan under Ruyter utkämpade
med Frankrikes och Englands förenade sjömakt.
På hösten 1672 tog han afsked ur republikens tjenst
och återvände till Sverige, der han blef först
fänrik samt 1675 löjtnant och 1676 kapten vid
Lifgardet. Han var derefter med i det danska
kriget och utmärkte sig i synnerhet i slagen vid
Lund (1676) och Landskrona (1677). Hans militära
förtjenster tilldrogo sig Karl XI:s synnerliga
uppmärksamhet, så att L. 1686 utnämndes
till öfverste vid Lifgardet. Den 26 Juli 1696
befordrades han till generalmajor och chef
för Dalregementet samt blef d. 14 Sept. 1698
generallöjtnant och guvernör i Wis-mar. Efter
Stora nordiska krigets utbrott (1700) kallades
L. till Livland, var med vid öfvergången öfver Düna
(1701) och följde året derpå Karl XII inåt Polen.
I slaget vid Klissov (d. 9 Juli 1702) var han
en af dem, som kommenderade svenska arméns center.
Utnämnd till general af infanteriet d. 14 April
1703, åtföljde han den svenska hufvudhären, när
den några veckor senare, i midten af Maj, började
Thorns belägring. Vid en rekognoscering, som Karl
XII företog, träffades L. af en fientlig kula
i högra foten och afled efter några timmar, d. 18 Maj 1703.
Hjr.

2. Liewen [liv-], Hans Henrik von, d. ä., grefve,
krigare, den förres kusin, son af Bernhard Otto Liwe,
baron Liwe eller von Liewen, föddes i Estland 1664.
Han ingick tidigt i krigstjenst såsom kornett vid
Drottningens lifregemente till häst och befordrades
derifrån (d. 2 Okt. 1688) till löjtnant vid grefve
G. M. Lewenhaupts infanteriregemente, der han efter
hand avancerade. Straxt efter Stora nordiska krigets
utbrott blef han af Karl XII (d. 10 April 1700)
utnämnd till öfverstelöjtnant vid en af honom
värfvad infanteribataljon. Han var med
vid Narva och tillhörde efter Karl XII:s afmarsch
söderut den armékår, med hvilken Schlippenbach
skulle försvara Livland mot ryssarna. I många
strider utmärkte L. sig i spetsen för sin lilla
skara genom lysande tapperhet, icke
minst i nederlaget. Så var han med vid Errestfehr
(1701) och Sagnitz (1702), der fiendens oerhörda
öfverlägsenhet beredde svenskarnas olycka, men der
L. och många andra jämte honom gjorde allt hvad som
kunde göras af tappra män. Det blef snart klart,
att de svenska stridskrafterna voro alldeles för
svaga för att äfven under en bättre ledning kunna
rädda Sveriges Östersjöprovinser. Man måste derför
inom kort utrymma det öppna landet och inskränka
sig till försvaret af de fasta platserna. Striderna
fortgingo emellertid år efter år med mycken uppoffring
af folk och penningar. L, såg sin bataljon rifvas
upp gång efter annan. År 1703 utnämndes han till
öfverste för ett af honom värfvadt infanteriregemente
på 800 man och vistades 1703–04 i Estland. L:s öden
under åren närmast efter 1704 känna vi ej. Den
21 Mars 1710 utnämndes han till generalmajor af
infanteriet samt erhöll på hösten 1711 konungens
befallning att genom värfning söka åstadkomma ett
nytt Lifdragonregemente. Rådet fann likväl för godt
att skicka L. till Pommern såsom biträde åt general
Dücker, men ett nytt bref från Karl XII förständigade
honom att genast återvända till Sverige "och använda
sin högsta flit på bemälta regementes upprättande". I
slutet af Dec. 1713 affärdades L. till Turkiet med
en skrifvelse från ständerna och bref från rådet
samt med uppdrag att äfven sjelf söka visa Karl XII
nödvändigheten att genast återvända till Sverige. Han
ankom till Demotika i Mars 1714, framförde sitt
ärende samt skildrade manligt och frimodigt för sin
konung fäderneslandets belägenhet och den oroande
stämningen bland det svenska folket. Utan tvifvel
inverkade L:s ord på Karl XII och upptogos icke
illa, hvilket man kan se deraf att konungen gaf
L. nya prof på sitt förtroende. Denne utnämndes
nämligen d. 23 Mars 1714 till generallöjtnant,
och följande dag uppdrogs åt honom förvaltningen
af hela det svenska sjöväsendet, ehuru han i dessa
ärenden var fullkomligt oerfaren. Han synes dock på
sin nya post hafva ådagalagt ganska mycken kraft
och duglighet. Några månader efter Karl XII:s död
inkallades L. 1719 i rådet och upphöjdes s. å. i
grefligt stånd. Han dog i Stockholm d. 25 Mars 1733.
Hjr.

3. Liewen [liv-], Hans Henrik von, d. y.,
grefve, militär, ämbetsman, den förres son,
föddes 1704 och ingick tidigt i krigstjenst
såsom kavalleriofficer. Han avancerade vid Södra
skånska kavalleriregementet, der han 1747 blef
öfverste. L. utnämndes 1750 till generalmajor
och 1756 till generallöjtnant. Han var med både i
finska (1741–43) och pommerska (1757–62) kriget,
utan att likväl, så vidt vi veta, skära några
krigiska lagrar. Af sina samtida ansågs han för
en ovanligt kunnig och duglig militär, och då
han under flere år hade sig anförtrodd den högsta
ledningen af fästningsbyggnaderna i Skåne, vann han
ett allmänt erkännande för insigter, sparsamhet och
drift. Men hans karakter hade många fläckar. Han var
i en sällsynt grad fåfäng och inbilsk samt dertill
ränklysten och opålitlig; och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:28:07 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfai/0629.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free