Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lesser ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
målade Luther brännande påfvens bannbulla (1853; nu
i New York). Utom dessa historiska kompositioner
utförde han en del andra, som icke knyta sig till
någon bestämd händelse, utan i genreform framställa
en förfluten tids karakter, såsom Försvar af en
kyrkogård under 30-åriga kriget och Korsfarare, som
finna vatten i öcknen. 1858 blef L. museidirektör
i Karlsruhe. Han målade der många porträtt samt
återvände till landskapet och återupptog jämväl
reformationsämnena med en målning af Disputationen
mellan Luther och Eck 1519 (1867). L. dog i Karlsruhe
1880. C. R. N.
Lessmann, Otto, tysk musiker, f. 1844,
lärjunge af A. G. Ritter, Bülow, Kiel m. fl.,
blef 1866 lärare vid Sterns konservatorium i
Berlin, senare vid Tausigs pianoskola, 1872 vid
Kaiserin Augusta-stiftung i Charlottenburg och
1881 vid Scharwenkas konservatorium. Han har
hufvudsakligen gjort sig bekant som musikalisk
kritiker i utprägladt "framtidsmusikalisk", specielt
wagneristisk anda, senast i den af honom utgifna
tidningen "Allgemeine deutsche musikzeitung".
A. L.
Lesso, lesto, Ital., musikt., med muntert,
lättflytande föredrag.
Lestocq [lästå’k]. 1. Johann Herinann L., grefve, ryska
kejsarinnan Elisabets gunstling, var född i Celle
1692 och son till en der boende fransk flykting. Han
kom 1713 till Ryssland såsom fältskär och anställdes
hos Peter den store, förvistes 1718 till Kazan med
anledning af obetänksamma yttranden om förhållanden
vid hofvet, men återkallades 1725 af Katarina I och
utnämndes till hennes lifmedikus. Efter Katarinas
död (1727) behöll han enahanda befattning hos hennes
yngre dotter, prinsessan Elisabet, och blef dennas
förtrogne. Redan 1730 hade han vid Peter II:s död
varit betänkt på att skaffa Elisabet tronen, och 1741
ledde han den palatsrevolution, som förverkligade
denna plan. Nästan alla vigtigare regeringsärenden
gingo derefter genom L:s hand, höga ämbeten hopades
på honom, och han erhöll bl. a. tysk riksgreflig
värdighet. Men sedan han alltmera slutit sig till
tronföljaren, sedermera kejsar Peter III, miste han
1748 alla sina befattningar och gods samt dömdes
1750 till förvisning. Peter III tillät honom 1762
att återvända samt återgaf honom rang och egendomar,
men i statsämbeten vardt han icke vidare använd. Död
i Petersburg 1767. – 2. Anton Wilhelm von L., den
föregåendes frände, preussisk general f. i Celle 1738,
d. 1815, förde vid utbrottet af 1806 års krig mot
Frankrike befälet i Ostpreussen, der han, då de med
preussarna förbundne ryssarna drogo sig undan, icke
kunde uträtta något. 1807 anförde L. den preussiska
styrka, som uppträdde i förening med ryssarna, och
lyckades genom sitt ingripande vid Preussisch-Eylau
återställa arméns förtroende till sig sjelf. 1807
var L. guvernör i Berlin och 1814 i Breslau.
2. C. O. N.
Lestris. Se Labbslägtet.
Le Sueur [lösyör], Eustache, fransk målare, f. i
Paris 1617, d. 1655, lärjunge af Vouet, studerade
för sin vidare utbildning italienarnas
arbeten, men utan att någonsin resa till Italien. Då
den franska konstakademien stiftades, 1648, blef han
en af dess 12 äldste professorer, och han hade då
sjelf gjort sig fri från Vouets maner. Det första verk
af betydelse, som han utförde efter denna frigörelse,
var en följd af 13 mytologiska bilder, som prydde
några rum i hotel Lambert i Paris (nu i Louvre),
framställande bl. a. scener ur Amors-myten. Sedan
han målat liknande bilder i de kungliga rummen
i Louvre (nu förstörda) och äfven åt enskilda,
började han 1645 för kartusianklostret i Paris
den berömda följd af 22 taflor, som enkelt och med
känsla skildra S:t Brunos lif (fullbordade 1648, nu
i Louvre). L. ansågs och anses väl ännu såsom en af
den äldre franska skolans förnämste mästare, och det
kan ej nekas, att han gör ett godt intryck under ett
förkonstladt tidehvarf. Tidigt gjorde han sig fri från
den akademiska åskådningen, och han framstår i hela
sin konstriktning såsom ädel och kysk, med korrekt
teckning och klar, om ock matt färg. Han saknar
verkligt djup och kraft i uttrycket, om äfven känslan,
som leder honom, är sann och ren, och hans vackra
motiv förefalla stundom öfverdrifvet söta. I Louvre
finnas af honom ej mindre än 46 målningar. Fransmännen
älska att kalla honom "den franske Rafael", hvilket,
äfven i den bästa mening fattadt, ej kan betyda mer
än att L. alltid eftersträfvat och ibland – särskildt
i gratiös gruppering och i återgifvande af ungdomliga
gestalter – äfven lyckats närma sig det enkla och
ädla behaget hos Rafael. C. R. N.
Le Sueur [lösyör], Jean François, fransk musiker,
f. 1760, d. 1837, elev af abbé Roze, blef efter
hvartannat kapellmästare vid katedralerna i Sées
(1779), Dijon, Le Mans och Tours, derefter (1784)
vid Saints Innocents i Paris, slutligen (1786) vid
Notre dame, hvarest han genomdref engagerandet af en
stor orkester. För denna skref han ackompanjemang till
sina mässor, bl. a. en stor uvertyr till en sådan,
hvilken nyhet dock föranledde orkesterns reducering
och L:s afskedstagande, sedan han häftigt försvarat
sina åtgärder i skrifterna Essai de musique sacrée
ou musique motivée et méthodique (1787) och Exposé
d’une musique une, imitative et particulière à chaque
solennité (s. å.). Efter några års tillbakadragenhet
uppträdde han åter i Paris med flere operor: La
caverne (1793), Paul et Virginie (1794), Télémaque
(1796) och fick vid det nyupprättade konservatoriet
en af inspektorsplatserna samt utarbetade jämte Méhul,
Langlé, Gossec och Catel Principes élémentaires de
musique och Solfèges du conservatoire. Då Catels opera
"Sémiramis" föredrogs vid Stora operan framför två
af L. insända (den ena af dem var La mort d’Adam),
började den senare med Lettre à Guillard sur
l’opera de La mort d’Adam (1801) en förbittrad fejd,
som urartade till ett angrepp på konservatoriet
(Projet d’un plan général de l’instruction musicale
en France, 1801), hvilket hade till följd hans
entledigande. 1804 utnämndes han emellertid af
Napoleon till hofkapellmästare och fick derefter
sitt förnämsta verk, Les bardes, uppfördt. 1813 blef
han medlem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
