Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lesser ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
moderna konstläran är grundlagd och konsternas stillagar
uppställda genom den uppdragna skilnaden emellan
rummets och tidens konster, representerade af måleri
och poesi; Litteraturbriefe (1759), i hvilka han
påpekade Shakspeare och nödvändigheten att grunda
dramat på nationel botten; Hamburgische dramaturgie
(1767–69), hans hufvudarbete beträffande dramat,
egentligen endast en teatertidning, som dock genom
sitt innehåll lyft sig till allmännelig betydelse,
ty genom denna skrift blef det franskt-klassiska
dramats välde i Tyskland störtadt, Aristoteles’
lära förklarad samt ett nytt dramatiskt skede begynt
medelst hänvisning på Sofokles, Shakspeare och
Diderot; slutligen hans ypperliga lilla afhandling
Wie die alten den tod gebildet (1769), hvari hans
sant menskliga väsende klart framträder. Äfven
de polemiska skrifterna Briefe antiqvarischen
inhalts (1768–69), med anledning af prof. Klotz’
i Halle anmärkningar mot "Laokoon", och Anti-Göze,
mot presten J. M. Göze i Hamburg, som angripit
L. på grund af hans rationalistiskt humana och
toleranta åsigter i religiösa frågor, förtjena att
ihågkommas. L. skref enligt eget erkännande med
möda och besvär sin klara prosa. Hans prosa kostade
honom mera arbete än hans vers. Slutligen må här
nämnas hans filosofiska skrifter, Ernst und Falk
(1778–80), fem samtal för frimurare, samt Erziehung
des menschengeschlechts (1780, hans sista arbete),
berömda för både innehåll och form. – L. blef, som
nämndt, af förhållandena förd in på skaldebanan, ehuru
han lika anspråkslöst som öppet sjelf erkände: "Jag
är ingen skald." Hans poetiska verk äro, äfven de,
skapelser af hans kritiska sinne. I sin ungdom skref
han anakreontiska dikter, fabler och epigram; men
hans dramatiska arbeten hafva den största betydelsen,
emedan de gå hand i hand med utvecklingen af hans
åsigter. Hans ungdomsdramer äro komedier i fransk
stil och efter mönstret af Gottscheds stycken, men
utmärkta för en liflig och sann dialog, t. ex. Damon
(1740), Der junge gelehrte (1747), Der misogyn (1748;
"Fruntimmershataren", 1801), Die juden (1749),
som sökte bekämpa tidens fördom mot judarna, och Der
freygeist (1749, riktad mot ateismen). Sedermera gick
han genom studium af Diderot och engelsmännen öfver
till det borgerliga sorgspelet, som han införde i
Tyskland, och hvars förnämsta exempel är Miss Sarah
Sampson (1755; öfvers. till Sv. 1799), hvartill
han tagit stoffet ur den engelske romanförfattaren
Richardsons "Clarissa". Till verkligt nationel
ståndpunkt kom han fram genom Minna von Barnhelm
(1763; öfvers. till Sv. 1793), skrifvet under
sjuåriga krigets senaste år, det första verkligt tyska
lustspel, hvars betydelse är sant nationel, ty det
har sjuåriga kriget till bakgrund, hvarvid L. hade
till syfte att visa det onaturliga deri att preussare
och sachsare hatade hvarandra, då de tillhörde samma
folk, hvars nationalkänsla han för öfrigt sökte höja
genom att sätta den i skarp kontrast mot fransk
nationalanda. För öfrigt är stycket i dramatiskt
afseende, hvad handling, karakterer och
dialog beträffar, mönstergilt. Äfven Emilia Galotti
(1772; öfvers. till Sv. 1821, flere öfvers.) har,
ehuru spelande i Italien, nationel betydelse såsom
en skildring af de tyska småhofvens moraliska
uselhet. Handlingen, som ursprungligen är tagen från
Livius’ skildring af Appius och hans dotter Virginia,
har af politiska skäl blifvit förlagd till ett
främmande land. I dramatiskt afseende är stycket ett
mönster för handlingens utveckling, karaktersteckning
och dialog. Endast i afseende på tragikens sanning kan
någon invändning göras. Slutligen skref han 1779 den
dramatiska dikten Nathan der weise ("Nathan den vise",
1841 o. 1863), med hvilken han afslutade den polemik,
hvari han råkat genom sina teologiska strider, och på
ett storartadt sätt lägger i dagen sin åsigt om den
verkliga humanitetens pligt att vara fördragsam mot
olika tänkande. Den är skrifven på vers, de föregående
på prosa. L. slutade, såsom han lefvat, med att söka
sanningen. Hela hans lif var en bekräftelse på hans
härliga utsago: "Om Gud hölle i sin högra hand all
sanning och i sin venstra endast den aldrig slumrande
driften att söka sanningen, om också med tillägg
att alltid och evigt taga miste, och sade till mig:
välj! så grepe jag med ödmjukhet hans venstra hand
och sade: Fader, gif! Den rena sanningen är ju dock
för dig allena." C. R. N.
2. Lessing, Karl Friedrich, tysk målare,
f. 1808 i Breslau, son af en brorson till den
föregående, studerade först på gymnasiet i sin
födelsestad, sedan vid Bauakademie i Berlin. Han
lade sig der vinn i synnerhet om teckning, och
efter en resa till Rügen vaknade hos honom lusten
för landskapsmåleri. Han väckte uppmärksamhet redan
1826 genom sitt första arbete, En kyrkogård, utmärkt
för en kraftfull stämning. Svagare var Slottet vid
hafvet, en reflex i bild af tidens balladdiktning,
som icke var utan inflytande i flere hänseenden på
L. Dessa bilder följdes af flere likartade landskap
med staffage, komponerade i tidens romantiska stil och
framställande liktåg, munkar som dödgräfvare, röfvare,
biktande sig för kapucinmunkar, o. dyl., i hvilka
landskapet var hufvudsak och stämningen uteslutande
melankolisk. Samma stämning råder äfven i hans första
figurbilder, t. ex. Det sörjande konungaparet (1828),
som gåfvo uttryck åt förstämningen i politiskt och
religiöst hänseende hos den tidens menniskor. Med
1830 och uppträdandet inom literaturen af "Das junge
Deutschland" börjar en ny anda visa sig äfven inom
konsten, som sökte sitt uttryck i historiska ämnen,
genom hvilka menniskans sträfvan efter frihet och
medvetande om den sedliga verldsordningens fordran
uttalades. Af denna anda träffades äfven L., och
han gaf den luft i en följd af historiska bilder,
såsom hans berömda Husitpredikan (1836), der den
historiska realismen framträdde med full kraft,
samt derefter Hus inför konciliet (1842) och Hus på
bålet (1850; nu i Berlins Nationalgalleri). Dermed
afslutade han följden af sina bilder ur de böhmiske
protestanternas historia och öfvergick till Luther,
ur hvars lif han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
