Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leibniz ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
friherrlig värdighet (1709) samt upphöjdes till
rikshofråd 1712. Hans sista år förbittrades dels
genom ett mindre angenämt förhållande till dåvarande
kurfursten af Hannover, konung Georg I i England,
dels genom strider med engelska vetenskapsmän,
särskildt Newton och Clarke. L. dog i Hannover
d. 14 Nov. 1716. – L. var en man med universel
bildning och mångsidiga intressen. Vid sidan af
sina vetenskapliga sysselsättningar egnade han
uppmärksamhet äfven åt flere af tidens politiska,
religiösa och praktisk-literära frågor. Så sökte
han förmå Ludvig XIV att företaga ett eröfringståg
till Egypten, hvarigenom Frankrikes inblandning i
Tysklands angelägenheter skulle förekommas. Han
biträdde äfven Peter den store med goda råd rörande
civilisationens införande i Ryssland. Länge
arbetade han på en förening mellan katoliker
och protestanter och, sedan alla försök i denna
väg visat sig fåfänga, på en liknande förening
mellan protestanter och reformerta. I förening med
Mencke grundlade han 1682 den bekanta tidskriften
"Acta eruditorum", och på hans initiativ stiftades
1700 Vetenskapsakademien i Berlin, hvilkens förste
president L. blef. Äfven till den efter hans död
inrättade Vetenskapsakademien i Petersburg gaf han
det första uppslaget. – Såsom vetenskapsman har
L. behandlat en mängd olika ämnen. Han sysselsatte
sig med etymologiska och arkeologiska forskningar,
med kemi och fysik, med geologi och praktisk
mekanik. Äfven inom skönliteraturen uppträdde han
såsom författare af åtskilliga skaldestycken på
latin, tyska och franska. För öfrigt berörde han
i sin vidlyftiga brefvexling de mest olikartade
frågor. Denna hans mångsidighet var utan tvifvel
lika mycket en orsak till som en följd af hans i
flere årtionden fortsatta försök att uppställa
en universalvetenskap, hvari alla de speciella
vetenskaperna väsentligen skulle reduceras till
ett slags kalkyl ("characteristica universalis")
med ett begränsadt antal enkla begrepp. Denna
universalvetenskap kan dock näppeligen anses hafva
blifvit genom L. i någon nämnvärd grad realiserad. I
stället har han inom tre speciella områden verksamt
deltagit i vetenskapernas fortbildning, nämligen inom
filosofien, matematiken och historien.
Sina filosofiska åsigter har L. sjelf aldrig
utförligt och i systematisk ordning utvecklat. På
detta område, liksom på flere andra, älskade han att
uppträda förmedlande och försonande mellan olika
åsigter, särskildt mellan den gamla teologiska
och den nya naturvetenskapliga uppfattningen
af verldsförklaringens problem. Det teologiska
lärosystemet ville förklara företeelserna såsom af
Gud på förhand bestämda för ett visst ändamål, under
det att fysikens snabba utveckling (särskildt genom
Galileis och Cartesius’ upptäckter) framkallade ett
sträfvande att förklara allt såsom beroende af rent
mekaniska orsaker. Grundtanken i L:s system är att
den teleologiska och den mekaniska verldsförklaringen
ej nödvändigt utesluta hvarandra, utan mycket väl
kunna förenas, så att de ömsesidigt komplettera
hvarandra. Denna grundtanke har fått sitt uttryck i läran om "harmonia
praestabilita" och den dermed på det närmaste
sammanhängande monadläran. Enligt denna består
den sanna verkligheten af ett obegränsadt antal
"monader", d. v. s. enkla, ursprungliga och fullt
individuella substanser, hvilkas egentliga väsende är
kraft, särskildt perceptionskraft, således ett slags
förnimmande metafysiska kraftcentra. Hvarje monad
afspeglar i sig hela universum, men på sitt särskilda
sätt, beroende på den större eller mindre aktiviteten
eller tydligheten i uppfattningsförmågan. Deremot
kan den ena monaden icke på något sätt inverka
på den andra, eller, såsom L. bildligt uttryckte
sig: "Monaderna hafva inga fönster". Den högsta
monaden, Gud, är fullt aktiv och fullt tydligt
förnimmande. Alla öfriga monader åter hafva, såsom
ej fullständigt aktiva, en viss grad af passivitet,
hvilken gör uppfattningen otydlig och särskildt
låter monaderna framstå såsom egande utsträckning
eller materia. Hvarje sammansatt organism består
af ett antal monader med en centralmonad, hvilken
hos menniskan kallas själ. Själen är visserligen
en monad af högre ordning, men kan, såsom nämndt
är, icke inverka på de monader, hvilka bilda
kroppen. Mellan dem består en af Gud på förhand
fastställd öfverensstämmelse, en s. k. "harmonia
praestabilita", hvilken gör, att hvarje inverkan på
kroppen motsvaras af en viss förnimmelse hos själen
och hvarje viljeyttring hos själen af en bestämd
rörelse hos kroppens organ. Själ och kropp förhålla
sig sålunda i sin verksamhet på samma sätt som två
ur, hvilka ursprungligen blifvit ställda lika, och
hvilkas visare derför röra sig fullt likformigt,
ehuru intetdera uret kan sägas på något sätt
inverka på det andra. Den s. k. occasionalismen,
enligt hvilken Gud i hvarje ögonblick skulle bringa
öfverensstämmelse till stånd mellan själens och
kroppens verksamhetsyttringar, bekämpades af L. på det
bestämdaste såsom varande ovetenskaplig. – Principen
för "harmonia praestabilita" tillämpades af L. äfven
på förhållandet mellan naturen och nådens rike samt
ledde honom till bevis för det ondas förenlighet med
en allgod och allvis försyn ("theodicé"), hvilken af
samtida skeptiker förnekades. Det metafysiskt onda
är nämligen enligt L. en nödvändig följd af flere
monaders tillvaro, enär blott en enda monad kan vara
fullkomlig. Det moraliskt onda och det fysiskt onda
äro åter följder af det förra, och åtminstone det
förra beror till sin verklighet hufvudsakligen på
menniskans vilja. Resultatet blir derför, att verlden
är af alla tänkbara verldar den bästa möjliga. –
Viljans frihet i egentlig mening kunde L. icke
erkänna, emedan han ansåg, att menniskan i hvarje
fall vore bestämd af perceptionen af det goda,
hvilket visserligen i ett särskildt fall kunde vara
ett totalt eller ett partielt godt; väljer viljan
det partielt goda, blir hon derigenom ond. För
öfrigt egnade L. föga uppmärksamhet åt rent etiska
frågor. – I kunskapsteoretiskt hänseende indelade
L. perceptionerna i sensationer, varseblifningar och
begrepp samt antog såsom högsta princip för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
