Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Legokontrakt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inträdestal i Svenska akademien, öfver grefve Mattias
von Hermanson (1790). – I en mera egentlig art
af talekonst, predikantens, utöfvade L. ett
ovanligt inflytande på sin samtid. Då han höll
sina predikningar, var kyrkan alltid öfverfull af
åhörare, icke minst ur de eljest tvifvelsjuka högsta
kretsarna. L:s fängslande framsägningskonst jämte den
mildhet och värdighet, som präglade hela hans väsende,
gjorde nog sitt till. Hufvudsaken var dock, att han
förkunnade religionen efter den tidens smak. Han
är den förnämste representanten för neologien
inom den andliga vältaligheten i Sverige. Blid och
ljus, vill han lyfta själarna genom framhållandet
af Försynens kärlek och nåd. Fogligt och varligt
söker han öfvertyga åhörarna om kristendomens
företräden och den lycka, som dygdens utöfvande
skänker. Dogmerna undviker han att vidröra; man
stannar i ovisshet om huruvida han sjelf trott vare
sig på Kristi gudom, menniskonaturens djupa fall
eller de eviga straffen. Han anklagar sällan och
fördömer aldrig. Tankarnas klarhet, stämningens
innerlighet samt en städse ren och ädel språkform
gifva L:s predikningar ett icke ringa värde. De
utgåfvos i 3 bd 1809–13 (4:de uppl. 1827, i 2 bd).
E. F-t.
Le Houx [lö ou], Jean, fransk skald, f. i Vire i
Normandie inemot midten af 1500-talet, d. derstädes
1616, till yrket advokat, har länge gällt som förste
utgifvaren af den i samma bygd födde, 1 1/2 årh. äldre
folkskalden Olivier Basselins visor l. "vaux de
Vire". Dessa skulle L. hafva med lätt hand föryngrat
samt tillfogat åtskilliga befryndade sånger ur egen
fatabur. Emellertid hafva nyligen några forskare,
främst A. Gasté, med stöd af L:s originalmanuskript
samt yttre och inre kriterier i sjelfva visorna,
ådagalagt, att dessa "vaudevirer", som hittills
tillskrifvas Oliv. Basselin, måste till största delen
återbördas till L. Bland vaudeviresångarnas äldre
generationer hade Basselin blifvit den folkkäraste;
den siste i deras rad var L. Dennes oreflekterade
och jämnt glädtiga visor äro uteslutande af rent
bacchantisk art; de diktades för vänners muntra lag,
hvarest L. sökte skingra sitt lynnes svårmod. En
mästerligt naturlig ton och en behagfullt flytande
versifikation stodo honom till buds. Presterskapets
ofördragsamhet under detta tidehvarf af religionskrig
nödgade L. att i en pilgrimsfärd till Rom söka
förlåtelse för att han sjungit om sin kärlek till
vinet och cidern. För att ytterligare försona sin
ungdoms dårskaper skref han på ålderdomen 32 Nöels
(visor om julen och Jesusbarnet; utg. af Gasté, 1862),
hvilka äro tunga och sökta i formen. Af vaudevirernas
första uppl. (omkr. 1570) har man intet exemplar i
behåll. Flere uppl. hafva sedan följt, i synnerhet
under innevarande årh. Jfr A. Gasté: "Les vaux de
Vire de Jean Le Houx" (1875), och Joh. Steenstrup,
"Rejseminder fra vaudevillens hjem" (i "Nordisk
Tidskrift", 1882).
Lehrberg, Aron Christian, rysk häfdaforskare, f. i
Dorpat 1770, studerade vid tyska universitet och dog
1813 såsom e. o. ledamot
af kejserl. vetenskapsakademien i Petersburg. Hans
Untersuchungen zur älteren geschichte Russlands
utgåfvos 1816 af Ph. Krug.
Lehrs, Karl, tysk filolog, f. i Königsberg 1802,
d. derst. 1878, blef 1823 gymnasielärare och 1845
ordinarie professor vid universitetet i Königsberg
samt 1848 den berömde G. Hermanns efterträdare i
Leipzig. Af L:s arbeten må nämnas endast det för
den homeriska kritiken epokgörande De Aristarchi
studiis homericis (1833; 2:dra uppl. 1865) samt
Q. Horatius Flaccus mit vorzugsweiser rücksicht auf
die unechten stellen und gedichte (1869) och Populäre
aufsätze aus dem alterthum (1856; 2:dra uppl. 1875).
H. A.
Leibl, Wilhelm, tysk målare, f. 1844 i Köln, började
sin bana som smed, men for 1864 till München, der
han blef Pilotys lärjunge samt målade genrebilder
och porträtt. Han befann sig i Paris vid fransk-tyska
krigets utbrott 1870, men återvände då till München
och öfvade utom måleri äfven radering. L:s taflor
berömmas för utmärkt kolorit, under det de ibland visa
en karakter, som närmar sig det karrikerade. Hans
porträtt äro originelt uppfattade och kraftigt
modellerade.
Leibniz (Lubienetz), Gottfried Wilhelm von, friherre,
tysk polyhistor och statsman, föddes d. 21 Juni
(1 Juli) 1646 i Leipzig, der fadern var professor i
moralfilosofi. L. blef student i Leipzig 1661 och
studerade der företrädesvis juridik och filosofi
samt utgaf 1663 sin första disputation, De principio
individui. Tre år senare blef han juris doktor i
Altdorf, men afböjde ett derifrån gjordt erbjudande
af en akademisk lärarebefattning. Han använde i
stället de följande åren till vetenskapliga studier
och literära arbeten samt förskaffade sig äfven
tillfälle till umgänge med framstående vetenskapsmän
och statsmän. Af största betydelse för hans framtid
blef bekantskapen med baron J. Ch. von Boineburg,
genom hvilkens bemedling han 1670 blef utnämnd till
ledamot af högsta domstolen (Ober-revisionscollegium)
i kurfurstendömet Mainz, och hvilken äfven, 1672,
skaffade honom tillfälle att göra en resa till
Paris, der hans vistelse räckte i mer än fyra år,
endast afbruten af ett kortare besök i London. I
Paris gjorde L. bekantskap med flertalet af den
tidens mest framstående fransmän och fick anbud att
blifva vetenskapsakademiens pensionär, men afböjde
detta, emedan såsom vilkor uppställdes, att han skulle
öfvergå till katolska läran. Han erhöll i stället 1674
en pension af hertigen af Braunschweig-Lüneburg
och kallades af denne 1676 till bibliotekarie vid
biblioteket i Hannover, hvarmed följde uppdraget
att skrifva det hertigliga husets historia. L. blef
sedermera hertigligt hofråd och medlem af kansliet,
gjorde 1687–90 en vetenskaplig resa genom Tyskland
och Italien för historiska källforskningar samt
fick 1691 under sin uppsigt äfven biblioteket i
Wolfenbüttel. Såsom furstehusets förtrogne användes
han till enskilda diplomatiska beskickningar, kom
derigenom i beröring med en mängd potentater och högt
uppsatta män, erhöll adlig- och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
