Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lefort ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fornnordiska språket upptaget såsom undervisningsämne
på latinets bekostnad. L. har utgifvit
Fortällinger og sagaer (3 bd, 1859–77),
förnämligast upptagande sagor och berättelser ur
fäderneslandets historia, och Fortällende digte for
börn (2 bd, 1859–70), likaledes af öfvervägande
fosterländskt innehåll, samt "genfortällinger"
(d. v. s. för nutida läsare gjorda omskrifningar)
af "Njals saga" (1866) och "Egils saga" (1867).
C. R.
Lefort [löfår], François Jacques, Peter den stores
gunstling, f. i Genève 1656, inträdde som ung i fransk
krigstjenst i Marseille och 1674 i holländsk. 1675
begaf han sig öfver Arkangel till Moskva. Han trädde
der snart i tjenst hos tsar Feodor och fick 1676
befäl öfver ett kompani. 1682 lärde han känna den
unge tsar Peter och vann inom kort dennes gunst. 1689
tillintetgjorde L. ett uppror af strelitserna. Han
inlade för öfrigt stor förtjenst om det ryska
samhället genom att ombilda krigsväsendet och biträda
tsar Peter i hans arbete att lägga grunden till ryska
sjömakten samt höja landets odling och näringar
genom inkallande af tyska och franska konstnärer
och handtverkare. 1694 blef L. utnämnd till amiral
och öfvergeneral öfver ryska hären och 1697 till
guvernör öfver Novgorod. Han var ock chef för den
ryska beskickning, som 1697 afgick till utlandet, och
i hvars följe tsar Peter inkognito befann sig. L. dog
i Moskva d. 12 Mars 1699.
Lefra, sjöv., brassa (vända)
ett segel, så att dess plan blir parallelt med vindens
riktning. Härigenom "går vinden ur seglet", så att
det fladdrar och slår. Jfr Lefva. L. H.
Le Franc [löfra’ng], Jean Jacques, markis af
Pompignan, fransk skald. Se Pompignan.
Lefranc [löfra’ng], Édouard Edme Victor Étienne,
fransk politiker, f. 1809, d. 1883, egnade sig
åt advokatyrket, utsågs 1848 till republikens
generalkommissarie i depart. Landes samt
invaldes s. å. i den Konstituerande och 1849 i den
Lagstiftande församlingen. Emedan han slutit sig till
oppositionen mot Louis Napoléon, kom han efter 1851
års statsstreck icke att spela någon politisk rol,
förrän kejsaredömet störtats (1870). Han invaldes
1871 i nationalförsamlingen och frambar förslaget om
verkställande maktens öfverlemnande åt Thiers samt
var referent i den kommission, som hade i uppdrag
att följa underhandlingarna om en preliminärfred med
Preussen. Genom det öfvertygande i sitt uppträdande
bidrog han väsentligt till att förmå församlingens
flertal att rörande fredsvilkoren finna sig i
det nödvändiga. I Juni s. å. blef han åkerbruks-
och handelsminister, samt öfvertog i Febr. 1872
inrikesministerportföljen efter C. Périer, men
fann sig d. 30 Nov. s. å. föranlåten att afgå. 1876
invaldes han i deputeradekammaren och slöt sig på
våren 1877 till den stora koalition, som uttalade
sitt misstroende mot kabinettet Broglie. Efter
kammarens deraf föranledda upplösning blef han
icke omvald. Först 1881 inträdde han åter i
representationen, denna gång såsom lifstidssenator.
Lefranc [löfra’ng], Pierre Charles Joseph Auguste,
fransk lustspelsförfattare, f. 1814,
d. 1878, tog flitigt del i den periodiska pressens
verksamhet och skref derjämte, i samarbete med
E. Labiche, en mängd vådeviller, bl. a. Une femme
tombée du ciel (1836), L’enfant de quelqu’un (1847;
"Den faderlöse", 1861) och Un ut de poitrine (1853;
"Det höga C", 1858).
Lefrén [levren], Johan Peter,
militär och militärförfattare, föddes i Åbo d. 17
Febr. 1784 och var son till Lars Olofsson L. (f. i
Levene socken i Vestergötland 1722, professor
vid Åbo universitet 1772–84 i österländska språk
och från 1784 till sin död, 1803, i teologi;
ledamot af bibelkommissionen). Efter att hafva
genomgått krigsakademien på Karlberg (1799–1802) blef
han officer vid Lifregementets värfvade infanteri
(nuv. Andra lifgardet). 1806 öfverflyttades L. såsom
löjtnant till Fältmätningskåren och tjenstgjorde
under olycksåret 1808 hos generaladjutanten för
armén, generalmajoren af Tibell, hvars synnerliga
förtroende han snart vann. Befordrad till kapten,
1809, och såsom fältmätningsofficer sänd till von
Döbeln, gjorde han denne stora tjenster såväl under
fälttåget i Jämtland som under operationerna mot
Kamenski. 1813 var L. anställd såsom befälhafvare
för fältmätningsofficerarna och såsom öfveradjutant
för yttre ärenden hos den under öfverbefälhafvaren
H. H. v. Essen ställda 2:dra armékåren vid dennas
sammandragning vid norska gränsen. Genom djerfva
rekognosceringar och andra vigtiga förrättningar ådrog
han sig en välförtjent uppmärksamhet och var, innan
året 1814 gått till ände, öfverstelöjtnant. Sedan
freden inträdt, egnade L. sig företrädesvis åt
undervisningsväsendet. År 1812 hade han blifvit
lärare i krigskonst vid de sedan 1811 sammanslagna,
fortifikations- och fältmätningskårernas läroverk. L:s
lektioner voro synnerligen utmärkta. Såsom ledning
för sina elever utgaf han 1817–18 Föreläsningar i
krigsvetenskapen (3 dlr), som i sitt slag ännu i dag
stå oöfverträffade i den svenska literaturen. 1818
erhöll L. adlig värdighet. Efter att hafva
arbetat såsom sekreterare i den 1819 sammankallade
Defensionskomitén, hvilken skulle yttra sig om
landets befästningssystem m. m., kallades han 1821
att öfvertaga ledningen af krigsakademien på Karlberg,
hvilken behöfde en ombildning. En sådan lät icke länge
vänta på sig, och bl. a. var den fria läsningen, som
då infördes der, L:s verk. Såsom lärare och sedermera
förtrogen rådgifvare åt kronprinsen Oskar förskaffade
L. sig den blifvande konungens tillgifvenhet. Redan
1830 befordrades han till generalmajor, blef 1839
chef för ingeniörkåren (han lemnade i sammanhang
dermed guvernörskapet för krigsakademien),
förordnades 1844 till president i Krigskollegium och
utnämndes 1847 till generalbefälhafvare i fjerde
militärdistriktet. Från denna befattning erhöll
han 1856 på begäran afsked och inskränkte derefter
sin verksamhet till utöfvandet af presidentskapet i
Krigskollegium. 1860 utnämndes han till general af
infanteriet. Död i Stockholm d. 9 Jan. 1862. – L. var
medlem af Krigsvetenskaps- och Vetenskapsakademierna
samt af Örlogsmannasällskapet. Vid sidan af sina
många särskilda militära uppdrag utöfvade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
