Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd / 951-952 (1885) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leclanchés stapel ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vissa bestämda gränser, glida mot hvarandra. I en led
ingå minst två ben eller brosk eller ett af hvartdera
slaget. I en af ben bildad led äro ändarna oftast på
de mötande ytorna klädda af broskskifvor, ledbrosk
(b). Dessa ändar omgifvas af en mer eller mindre vid
bindväfssäck, ledkapseln (k), hvilken visar två olika
delar. Den inre (prickade linien på fig.), som vetter
åt ledhålan (h), är en tunn bindväfshinna, klädd med
ett enkelt lager platta celler. Hon sträcker sig åt
ömse håll till benändarna, vid hvilka hon fasthänger
intill broskkanten,

Schema af en led.

men går icke öfver glidytorna. Hon är, liksom brosket,
något klibbig af en tunn vätska, ledvätskan (synovia),
hvilken i friska tillståndet finnes i så ringa
mängd, att ytorna blott varda fuktiga och slippriga
deraf, men ökas i vissa sjukdomar och kallas då
"ledvatten". Med afseende på denna vätska kallas
hinnan äfven synovialhinna; och i de flesta leder
finnas vårtlika eller greniga utväxter från henne,
"synovialfransar", än små, än stora, hvilka utgöra
en svällbar och sammantrycklig fyllnadsmassa i
ledhålan. Kapselns yttre del är mer eller mindre
fast bindväf, som åt ömse håll öfvergår i benhinnan
(p) och ofta utanpå ytterligare förstärkes af band
mellan de i leden ingående benen och af förbigående
muskelsenor. Stundom finnas äfven inne i sjelfva
ledhålorna sådana sammanhållande och rörelsen
styrande band, eller ock broskskifvor, som modellera
eljest icke kongruenta ledytor. – Rörelsernas i
ledgångarna form bestämmes af ledytornas, deras
utsträckning dels af denna, dels af bandens och
kapslarnas längd, riktning och vidd. Strängt taget
kan man säga, att hos menniskan, utan jämförelse
med ledgångarna hos andra vertebrater, icke en led är
fullt lik den andra. Men så stor likhet finnes dock
mellan somliga, att man med afseende på rörelserna
uppställt dem i grupper, af hvilka följande äro de
väsentligaste. Några ledgångar äro så beskaffade,
att ytorna äro mera plana och så fästa, att de kunna
blott obetydligt förskjutas mot hvarandra i ett par
eller flere riktningar; de kallas "stramma leder"
eller amfiartroser, t. ex. lederna mellan handlofvens
knotor inbördes. I öfriga leder äro rörelserna större,
emedan ledytorna der äro hvälfda, den ena upphöjd,
den andra motsvarande insänkt; rörelserna ega rum
kring vissa axlar och ske i bestämda riktningar. Ske
de kring endast en axel, kan denna ligga antingen
vinkelrätt mot de sig rörande benens längdaxlar,
då rörelsen kan ske blott i vinkel, gångjernsled
(ex. armbågsleden), eller kring eller nära kring det
ena benets längdaxel, rull-led (ex. radius’ rullning
i underarmen). Ske de kring två axlar, äro dessa
ställda vinkelrätt mot hvarandra, t. ex. i handens
led mot underarmen. Finnas flere
rörelseaxlar, äro ytorna kulformiga, och leden
kallas kul-led (t. ex. skulderleden). Stundom
äro dessa former blandade, t. ex. i knäleden,
i hvilken läggen kan röras i vinkel mot låret
och, när leden är böjd, äfven rullas kring
sin längdaxel. Se vidare Ledgångssjukdomar.
G. v. D.

Led. 1. Krigsv. En rad manskap, uppstäldt man bredvid
man med nätt och jämnt så stort afstånd sig emellan,
att de kunna handtera sina vapen. En trupp uppställes
vanligen på två led, någon gång, i synnerhet i forna
tider, på flere. Leden kallas slutna, då afståndet
mellan dem är omkr. ett steg eller något mera, och
öppna, då afståndet är så stort, att man kan gå mellan
leden. – Ledkolonn kallas i flere utländska arméer
den formering för infanteriet, som i Sverige benämnes
flankmarsch (se Dubblering och Flank 2).– 2. Matem. Se
Eqvation. – 3. Jur., slägtskapsgrad med afseende
på afståndet från en gemensam stam. Se Förbjudna led.

Leda l. Lede, Grek. hjeltes., en dotter af
Thestios, var förmäld med konung Tyndareos i Sparta
och moder till Timandra, Filonoë, Klytaimnestra,
Kastor, Polydevkes och Helena. Den sistnämnda var,
enligt Homeros, frukten af L:s förbindelse med
Zevs. De efterhomeriske (kykliske) skalderna låta
detsamma gälla om Polydevkes och delvis äfven
om hans tvillingbroder, Kastor (se
Dioskurerna). Ännu yngre sagor berätta, att Zevs
i gestalt af en svan närmat sig L., som derefter
lade tvänne ägg, af hvilka det ena inneslöt Helena,
det andra Kastor och Polydevkes, eller, enligt en
variant, det ena Helena och Polydevkes, det andra
Kastor och Klytaimnestra. L. med svanen är ett af
grekernas bildande konst ofta reproduceradt ämne.
A. M. A.

Ledare. 1. Fys. a) Ledare för elektriciteten
kallas de ämnen, genom hvilka elektriciteten med
lätthet passerar (se Elektricitet, Isolater,
Ledningsförmåga och Ledningsmotstånd). Man
indelar dem i första klassens ledare, hvilka
ingå i den s. k. tensionskedjan (se d. o.), och
andra klassens ledare l. <I>elektrolyter,</i> som icke
kunna inordnas i denna. Till de förra höra alla
metaller, kol, brunsten, blysuperoxid, blyglans,
svafvelkis m. fl. ämnen, till de senare utspädda
syror, saltlösningar och kemiskt sammansatta ämnen
i smält tillstånd. När en elektrisk ström passerar
genom en ledare af andra klassen, sönderdelas denna
i sina enklare (kemiska) beståndsdelar (se
Elektrolys). – b) Ledare för ljudet kallas sådana ämnen,
i hvilka ljudet fortplantar sig på långa sträckor
utan synnerligen minskad intensitet. Detta begrepp
är endast relativt, emedan ljudet alltid i större
eller mindre grad försvagas, när man aflägsnar sig
från ljudkällan. Derför talar man också om goda och
dåliga ledare för ljudet. Goda ledare för ljudet äro
luft af vanlig täthet och vatten, äfvensom sådana
fasta ämnen, hvilka besitta en hög grad af elasticitet
och täthet, t. ex. torrt trä. I förtunnad luft blir
ljudet svagare; och genom luft af så stor

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>