Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lavatera ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af alla de vetenskapens hjelpmedel han för sina
forskningar behöfde, sökte han den indrägtiga
sysslan som generalförpaktare, hvilken han äfven
erhöll. Derefter gjorde han ett rikt gifte, och hans
hem blef sedan samlingsplatsen för allt hvad Paris
den tiden egde stort inom vetenskapen. Under en tid
af femton år följde den ena vigtiga upptäckten efter
den andra. L. blef derigenom ej blott en ryktbar lärd;
han införde i den kemiska forskningen en ny metod,
den qvantitativa, och skapade den nyare kemien. Detta
rastlösa vetenskapliga arbete inkräktade på intet
vis hans verksamhet som generalförpaktare. Bland sina
ämbetsbröder var han den verksammaste, och åt honom
uppdrogos alltid de svåraste uppgifterna. L. togs
i anspiåk öfverallt, der vetenskaplig insigt,
förenad med praktisk förmåga att göra den gagnelig
för det allmänna bästa, erfordrades. Turgot, som
ville förbättra krut- och salpetertillverkningen,
inrättade 1776 "La commission des poudres et
salpêtres", hvars direktör L. blef; och så länge
han dirigerade tillverkningen, öfverträffade det
franska krutet i godhet alla andra nationers. Äfven
af meterkommissionen var L. medlem, och han uppträdde
t. o. m. som nationalekonomisk skriftställare. För
denna nyttiga och framgångsrika verksamhet satte dock
konventet alltför tidigt en gräns. I kraft af ett
dekret om undersökningars anställande rörande missbruk
i finansförvaltningen framställdes i konventet
en anklagelse mot generalförpaktarna. Dennas
författare var en deputerad Dupin, som förut varit
betjerit hos L:s svärfader, Paulze, men genom sin
folkgunst blifvit insatt i konventet. Han anklagade
generalförpaktarna att hafva varit upphofsmän till
eller deltagare i en sammansvärjning mot franska
folket, att hafva gynnat Frankrikes fiender, "att
hafva blandat vatten och skadliga ämnen i snus, till
stort men för de medborgare, som deraf begagnade
sig", att hafva plundrat folket och statskassan på
enorma summor, som borde användts till krigen mot
republikens fiender. Terroristerna ville komma
åt generalförpaktarnas egendom; guillotinen
slog mynt åt revolutionen. Man gjorde processen
kort. Efter rapportens uppläsande och utan vidare
undersökning försattes samtliga generalförpaktare
i anklagelsetillstånd, främst bland dem Paulze och
L. Snart erhöll den sistnämnde underrättelsen att
arresteringsorder utfärdats. Mot aftonen samma
dag träffade han händelsevis en vaktmästare vid
vetenskapsakademien, som tog honom med sig och gömde
honom i en aflägsen vrå af Louvre, der akademien den
tiden höll sina sammanträden. Han stannade på detta
gömställe under tvänne dagar. Men sedan han erfarit,
att hans ämbetsbröder, bland dem hans svärfader,
blifvit häktade, blygdes han att ej dela deras
faror och inställde sig sjelf trots sina vänners
föreställningar. L. skötte allas försvar, men alla
förklarades skyldiga. Då utsigterna till räddning
försvunnit, inlemnade L. till domstolen en anhållan om
uppskof "för afslutandet af undersökningar, som voro
nyttiga för menskligheten". Men kemikern Loysel, som
öfverlemnade skriften,
erhöll af domstolens president, Dumas, svaret:
"La république n’a pas besoin de chimistes". Vid 51
års ålder afrättades L. d. 8 Mars 1794 på samma gång
som de öfrige generalförpaktarna. Man berättar, att
matematikern Lagrange, då han dagen derefter erhöll
underrättelse om detta dåd, utropat: "Ett ögonblick
har varit nog för dem att afhugga detta hufvud, hvars
like hundra år ej kunna frambringa". L:s betydelse
för kemien är omätlig. På hans tid herskade, sedan
nära ett århundrade, den i grund oriktiga flogistiska
teorien. L. störtade denna teori och förde kemien
in på dess nya riktning. Det var genom qvantitativa
undersökningar öfver förbränningens fenomen, som han
visade, att förbränningen icke består, såsom man då
trodde, deri att eldämne (flogiston) bortgår från
den brinnande kroppen, utan tvärtom i de brinnande
ämnenas förening med en af luftens beståndsdelar,
syret. Den 1 Nov. 1772 öfverlemnade han till
vetenskapsakademien ett försegladt meddelande, som
offentliggjordes 1774. Detta meddelande innehåller
den första uppränningen till alla hans efterföljande
arbeten. Det lyder sålunda: "För åtta dagar sedan
upptäckte jag, att svafvel och fosfor, då de brinna
i luften, bilda syror, och att de derunder tilltaga
i vigt. Denna vigtstillökning beror på föreningen
af luft med dessa kroppar. När metaller förkalkas,
tilltaga de i vigt, hvilket likaledes beror på
deras förening med luft, och jag kan säkert bevisa,
att så förhåller sig. Om man upphettar en metallkalk
med kol, ser man, i det ögonblick den öfvergår till
metall (blyglete t. ex. till bly), att den luft
bortgår, som under förkalkningen förenat sig med
metallen. Emedan denna upptäckt tyckes mig vara en af
de intressantaste, som man gjort sedan Stahls tid,
har jag trott mig böra deponera den i akademien,
till dess jag kan offentliggöra mina försök". –
L. är icke den förste, som iakttagit, att metallers
vigt ökas vid förkalkningen. Redan 1630 hade Jean
Rey, en läkare i Périgord, upptäckt detta faktum,
som var bekant äfven för Rob. Boyle. Men dessa gamla
iakttagelser voro af ingen vigt för vetenskapen; de
voro blott isolerade fakta, som man tolkade på olika
sätt. L. utdrog deremot med logisk skärpa alla de
vigtiga följderna af dessa fakta och skapade deraf
en ny vetenskap. År 1774 fick han genom Priestley,
som då uppehöll sig i Paris, göra bekantskap med den
nyss upptäckta syrgasen, hvilken upptäckt blef af
omätlig vigt för L:s forskningar. Huru mycket L. stod
framom sin tid visar sig bäst deraf att syrets båda
upptäckare, såväl Priestley som Scheele, voro ifriga
anhängare af den flogistiska teorien och ej förmådde
fatta den ofantliga betydelsen af den upptäckt de
gjort. L. visade nu, att förbränningen består i
en förening af något ämne med luftens syrgas, att
metalloxiderna äro föreningar af metaller med syre,
att kolsyra är en förening af kol med syre. Sedan
följde undersökningar öfver salternas rätta natur
och sammansättning. Enligt L. bildas en oxid genom
föreningen af en metall med syre, och en syra
uppkommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
