Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappska språket och literaturen - Lappskatt. Se Lappmark och Lappränta - Lappskatteland. Se Afvittra 2 och Lappar, sp. 776 - Lappsk mytologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sampofärd i Kalevala. Den andra större lappska
sången, "Pischas Paschas son", åter innehåller mångt
och mycket, som påminner om de finska
sångerna om Lemminkäinen och Kullervo. Båda
dessa dikter äfvensom åtskilliga lyriska hade
den åldrige pastorn A. Fjellner i Sorsele, sjelf
född lapp, bevarat i sitt trogna minne. Endast
en del hade han nedskrifvit. Efter hans
diktamen har prof. O. Donner från Helsingfors gjort
fullständiga uppteckningar, hvilka finnas tryckta
jämte alla andra kända alster af den lappska
folkpoesien samt åtföljda af en upplysande
afhandling af Donner på finska uti Finska
literatursällskapets tidskrift, "Suomi", ny följd, b.
11 (äfven särskildt utgifven i tysk öfversättning
under titeln "Lieder der Lappen"). En svensk
öfversättning af "Solens sons färd" m. m. är
tryckt i G. v. Dübens verk "Om Lappland och
lapparne" (1873).
J. Kr.
Lappskatt. Se Lappmark och Lappränta.
Lappskatteland. Se Afvittra 2 och
Lappar, sp. 776.
Lappsk mytologi. Den kännedom vi ega om
lapparnas mytologi härstammar från en ganska
sen tid och från andra sagesman än lapparna
sjelfva, hos hvilka endast ytterst dunkla
traditioner fortlefva. Svenskarna började syssla med
lappsk mytologi omkr. 1670, danskar och
norrmän hundra år derefter. Ur de uppgifter,
hvilka samlats företrädesvis af missionärer och
prester, har man på komparativ väg och med
kritisk försigtighet någorlunda säkert kunnat
urskilja hvad som är lån och hvad som är det
lappska folkets egendom, men i afseende på
fullständigheten torde ännu mycket vara öfrigt att
önska. - Dyrkan af naturföremål och
naturkrafter måste hos lapparna, såsom hos alla
vildar, hafva varit det första religiösa stadiet.
Solen (Päive), månen (Manno) och stjernorna
(Nastek) vördades såsom manliga väsenden, hvilka
egde hustrur och barn, en patriarkalisk
uppfattning, som gäller om de flesta lappska
gudomligheter. Främst bland dem var solen, allt
lefvandes ursprung. Denna gudomlighet dyrkades
ofta med offer, i synnerhet vid sommar- och
vintersolståndet, och solens bild ritades midt
på trolltrumman. Solens dotter (Päiven neita)
var den goda, naturen lifvande principen,
måhända densamma som Ruona neita ("grönskans
mö"), vårens gudinna, som grönklädde marken.
Från solen härstammade de i lappska sagor och
sånger prisade heroerna, "Solens söner"
(Päiven barnek), - Åskan (Tiermes l. Diermes)
vördades högeligen, men icke uteslutande, icke
ens hufvudsakligast såsom skrällande och
dundrande, hvilket namnet angifver, utan såsom en
genom sitt uppträdande med sommaren och
genom det henne ofta åtföljande regnet för
årsväxten och renbetet i hög grad välgörande
makt, således i likhet med den fornnordiska
uppfattningen. Man hade ock, företrädesvis i
norr, infört dess finska namn, "jumala" (se d.
o.), i formerna Jubmel, Jibmel och Ibmel, som
nu i lappskan, liksom i finskan, beteckna Gud.
I södra Lappland åter upptogs Tors namn i
flere olika former, såsom i smeknamnen Turat l.
Torat urios l. Horan orias ("hjelten Tor"), Hora
gale ("Torsgubben"), Hora aggje ("fader Tor"),
Hora attje ("farfar Tor"). Från en senare,
kristen tid förskrifver sig väl namnet Hora kutsch
("Tor-stackaren"). I denna gestalt var han en
fullt personifierad gud och rådde såsom sådan
icke blott öfver dunder och blixt - hvilken
senare var en pil, som han afsköt med regnbågen,
ehuru han afbildas med en, stundom med två
hammare -, utan äfven öfver väderleken och
årsväxten samt, på grund deraf, öfver lapparnas
väl och ve. Af Tors i den germanska
mytologien så vigtiga arbete: trolldödandet, finnes i
den lappska intet spår. Tiermes’ makt och
personlighet sammanblandas ofta med solens, men
begreppet "åskans hem", himlen, som anses ligga
i det finska "jumala", synes vara alldeles
främmande för det lappska "ibmel".
Anmärkningsvärdt är att Tor, som vanligt är med
lapparnas gudomligheter, stundom angifves ega familj,
men att bockarna och vagnen saknas.
Lapparnas Tor var således fullt naturaliserad lappsk
och ombildad efter lokalen. - Men icke blott
dessa mera imponerande naturföremål och
makter åtnjöto dyrkan; äfven mindre sådana
vördades, och det synes, som om hvarje föremål
i naturen ansetts hafva ett inneboende andligt
väsende, en haldde (= finnarnas "haltia"),
närmast liknande grekernas nymfer, ett slags
skyddsandar. Alen (läipe) var ett heligt träd,
sannolikt på grand af den röda, blodliknande färg,
som fås ur dess bark och som brukades till
målningen på trolltrumman. I detta träd
förlades ock en "haldde", som kallades Leip olmai
("al-mannen"), plur. Leip olmak, ty de voro flere.
Framdeles vidgades begreppet, icke blott i det
hänseendet att man bildade en grupp af dessa
"al-män", utan äfven derigenom att man lät
dem vara gudar öfver all skog och herska öfver
skogens alla vilda djur, som utgjorde deras
hjordar. - På samma sätt talade lapparna ock
om Biegga-gales ("vindgubben"), såsom
stormarnas herre, om tjatje olmak ("vattumännen"),
herskarna öfver vattnet i sjöar och elfvar, men
framförallt i vigtiga forsar och fall. Men då man
nämner och på trummorna tecknar tre ailekes-olmak
("helgdagsmän"), visa det gotiska ordet "ailekes"
och begreppet, att desse "helgdagsmän" äro
hemtade ur de nordiske grannarnas helgonförråd.
Från samma främmande källa härflyter ock hela
den rad af "öfverhimmelska" gudomligheter,
hvilka under namn af radien (raddije =
herskare) så utförligt omtalas i de dansk-norska
berättelserna. De voro i äldre tid r. aggje
(fadern) och r. barne eller kiedde (sonen); men
på vanligt lappskt sätt fick hvarje "radie" vid
lokaliseringen hustru, dotter, tjenare, trollkarl och
trumma. Måhända är ock hustrun en
förvanskning af Jungfru Maria.
Om lifvets uppkomst eller, riktigare, om
alstringen af djur- och mennisko-individer rådde
bland lapparna en ganska invecklad
föreställning. Mader- eller Madder-atje ("jord"- eller
"stam-fader"), ett sällan omtaladt väsende, som i
senare tid tydligen är en förvanskad form af
den kristne Guden-skaparen, sades bo öfverst
i luften och förvexlas der ofta med Päive
(solen). Han hade en hustru, Mader-akka, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
