Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lappo. 4. Elf, äfven kallad Nykarleby elf (F. Lapuanjoki) - Lappo. 5. Socken i Vasa län - Lappränta - Lappsalva - Lappska språket och literaturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slättmarker till Bottniska viken, der hon utfaller
omkr. 5 km. nedan om Nykarleby stad. Utloppet är
grundt, så att blott smärre lastbåtar kunna flyta
upp till staden. Elfvens längd är 166 km., hennes
vattenområde 4,619 qvkm. – 5. Socken i Vasa län,
vid ofvannämnda elf. Areal 953 qvkm. Befolkningen
finsk, 9,540 pers. (1883). Konsistorielt pastorat
af 2:dra kl. – L. var d. 14 Juli 1808 skådeplatsen
för en häftig strid. Efter det inträffade omslaget
i krigsrörelserna ryckte finnarna framåt, ehuru
mycket långsamt. För att komma i besittning af den
vigtiga tvärvägen från Vasa öfver Lappo till Lintulaks
tillät fältmarskalken Klingspor general Adlercreutz
att anfalla ryssarna vid Lappo. Den 14 Juli anföll
Adlercreutz med 5–6 tusen man den något underlägsne
Rajevski, som stod i en ofördelaktig ställning
framför den elf, som i östlig och vestlig riktning
rinner förbi Lappo. Ryssarnas högra flygel var den
farligaste, emedan återtåget utgick ur den och de
anfallande lättast kunde närma sig densamma. Anfallet
mot denna flygel uteblef dock i sjelfva verket,
under det v. Döbeln med björneborgarna öfver släta
fältet gingo till anfall mot ryssarnas venstra
flygel. Ryssarna drogo sig åt höger, togo en ny
ställning med ändrad front, anföllos i fronten och
drogo sig i rätt god ordning tillbaka ända till
Alavo. De hade förlorat 400 man, finnarna 180.
O. I. C. O. N.
Lappränta, lappskatt, kamer., den årliga
penningeränta, hvartill hvarje lappby är
skattlagd. Skattläggningen, som försiggick
enl. k. förordn. af d. 8 Juli 1695, hvilar på
den grundsatsen att hvarje lappby skall svara
för ett visst belopp fastställd lappränta, oafsedt
förmögenhetsförhållanden och folkmängd. Jfr Lappmark.
Kbg.
Lappsalva (T. labsalben), sjöv., insmörja det
"stående godset" af en takling med en blandning,
som består af 10 delar tjära, 1 del koltjära
och 0,05 å 0,1 del terpentin. Äfven sjelfva
blandningen kallas "lappsalva". Lappsalvningen
tjenar att skydda godset för väderlekens inverkan.
L. H.
Lappska språket och literaturen. Lappska språket hör
till de finsk-ugriska språken, hvilka talas öfver
hela vestra Sibirien samt nordöstra Europa, och är
jämte finskan och ungerskan dessas längst åt vester
framskjutna representant. Enligt sin språkstams natur
är lappskan agglutinerande, d. v. s. ändelserna äro
icke så fullständigt sammansmälta med ordstammen
som i de flekterande indo-europeiska språken,
utan stå till ordets hufvuddel i ett lösare, något
sjelfständigare förhållande. Alla ordet utbildande
tillägg vidfogas endast i slutet, på samma sätt som
bestämda artikeln i svenskan. Propositioner saknas och
ersättas af postpositioner (som ställas efter sitt
substantiv och äro, liksom äfven adverben, nästan
alltid tydligen vanliga nomina i olika kasus). Ganska
många förhållanden, som i svenskan uttryckas genom
propositioner (t. ex. i, hos, af, från, åt, in,
till, utan), återgifvas likväl i lappskan förmedelst
kasusändelser, hvilkas antal härigenom är större än
i de indo-europeiska språken. Likaledes ersättas
pronomina possessiva ofta genom baktill vidfogade
ändelser. Verbalformernas utbildning är torftigare
(t. ex. futurum saknas), med undantag af infinitiven,
hvars olika kasus ofta kunna uttrycka flere
svenska ord (t. ex. boði oagyomëst = kom från att
meta). Också eger lappskan dualis. Artikel och kön
saknas. Stort afseende fästes vid ljudharmonien,
så att vid lån af främmande ord oftast endast
en konsonant får stanna i ordets begynnelse
(t. ex. rins = prins). – De fleste författare
hafva ansett lappskan såsom finskans allra närmaste
slägting, i det att bägge gemensamt bilda de baltiske
finnarnas gren. Endast den ungerske forskaren Budenz
hänför henne tvärtom till den mest aflägsna ugriska
grenen. Då lapparna lefva spridda på ett så stort
område, har deras språk sönderfallit i en mängd
dialekter, hvilka sammanföras under 4 grupper (mera
skilda från hvarandra till både former och ordförråd
än svenskan och danskan): den norska, den svenska,
den ryska och Enare-munarten i Finland. Den svenska
är den mest ålderdomliga, den norska mest afnött, men
vigtigast såsom bokspråk. – Den bästa grammatiken
öfver norsk-lappskan är af prof. J. A. Friis
("Lappisk grammatik", 1856). En kort framställning af
svensk-lappskans former åtföljer det af J. Öhrling och
E. Lindahl utgifna lexikonet ("Lexicon lapponicum",
Stockh. 1780). Enare-dialekten hafva E. Lönnrot
och A. Andelin undersökt (i Finska Vet. soc. acta,
T. IV, V). Utom redan anförda arbete representeras den
lappska lexikografien af Stockfleths norsk-lappska
ordbok (1852) och de ordförteckningar, som åtfölja
Friis’ språkprof samt Lönnrots och Andelins
arbeten. (Prof. Friis har f. n., 1885, ett
lappskt-latinskt-norskt lexikon under arbete.)
Lappska literaturen är, såsom naturligt,
ytterst torftig samt består mestadels af religiösa
uppbyggelseskrifter och läroböcker. Af originaltexter,
bestående af sagor och gåtor, har Friis tryckt
en större samling ("Lappiske sprogpröver",
1856). E. W. Borg har utgifvit Enare-lappska
sagor. Språkprof hafva jämväl meddelats af Lönnrot
och Andelin från Enare-dialektens och Genetz (i en
ungersk tidskrift) från rysk-lappskans område. Bland
de svenske och finske lapparna hafva några lyriska
mindre qväden upptecknats och bland de förstnämnde
äfven två något större episka dikter, som förtjena
särskild uppmärksamhet. I den ena. "Päiven Parne",
skildras huru Solens son fick höra om ett guldland i
högsta norden. Han seglar ditåt, tills sol och måne
blifvit efter och nordstjernan intagit deras ställe. I
jättarnas land blifver konungens dotter intagen af
kärlek till främlingen. Till följd af hennes råd
låter denne jätten dricka ur en medförd tjärtunna och
blidkar honom sålunda, så att han får dottern och
en full skeppslast af strandens guldstenar. Sedan
de afseglat, komma flickans bröder hem och fara ut
för att förfölja de flyende. Genom öppnande af tre
trollknutar åstadkommer likväl jättejungfrun en allt
häftigare storm. Sålunda ila de undan, till dess solen
går upp och förvandlar jättarna till stenar. Denna
dikt kan i ett och annat jämföras med finnarnas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
