Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Landtmannapartiet, en från slutet af 1867 års riksdag bruklig benämning på ett parti inom riksdagens Andra kammare - Landtmarskalk, benämning å ridderskapets och adelns ordförande i Sverige under ståndsriksdagarnas tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fraktion af f. d. bondeståndet för att dana ett nytt
parti, som kunde taga makten inom riksdagens Andra
kammare ifrån de "gammalliberale", hvilka, liksom
regeringen, önskade "se tiden an" och icke genast
inlåta sig på nya reformer. Från en ringa början
under den första riksdagens första månad utvecklade
sig helt naturligt det nya partiet ganska snabbt, så
att det redan vid 1868 års riksdag utgjorde ostridig
majoritet inom riksdagens Andra kammare. "Tacksamheten
mot regeringen" (för representationsreformens
genomförande), som ännu 1867 betydde något för
rätt många af f. d. bondeståndets män, vardt snart
efterträdd af känslan af makt.
Det nya partiet, som i början tycktes vilja kalla sig
"det nyliberala", upptog snart det af motståndare
gifna namnet "landtmannapartiet" och lät det
"nyliberala" namnet upptagas af en inom riksdagen
numeriskt obetydande fraktion, som småningom
upplöstes. Det "demokratiska landtmannapartiet"
ställdes af partiets skriftställare (1868, Jan.) emot
"bourgeoisie- och byråkrati-liberalismen och
ministerkulten". Dess program, af trycket utgifvet
redan före slutet af 1867 års riksdag, framhöll främst
"ett tidsenligt, hufvudsakligen på allmän värnpligt
bygdt försvarssystem", hvarvid "ingenting underlåtes
af hvad som verkligen erfordras till ett kraftigt
och segrande värn af vår sjelfständighet". Om
grundskatterna sades intet direkt i programmet,
som endast yrkade "en mera rättvis och jämn
fördelning, alla samhällsmedlemmar emellan, af
beskattningen". Skjuts- och vägunderhållningsbesvären
borde ej såsom hittills trycka jordbruket,
skolundervisningen borde utvecklas "i tidsenlig
och praktisk riktning", frihandelssystemet erkändes
riktigt "i princip", men godkändes ej i tillämpningen,
sparsamhet i statsutgifter, förenklingar inom
administrationen, snabbare lagskipning yrkades,
äfvensom "mera jämnt afvägd rösträtt" vid kommunala
val och ett regeringsdepartement för jordbruk, handel
och allmänna arbeten.
Med detta program vann "landtmannapartiet"
sin första majoritet inom Andra kammaren och
sina första segrar inom allmänna opinionen, vid
folkmöten och inom en del af tidningspressen. Men
partiets egentliga mål var det oaktadt borttagandet
af de på den "icke-privilegierade jorden" hvilande
skatter och besvär, hvilka konungamakten och de tre
"högre" stånden (adel-, preste- och borgarestånden)
pålagt, och mot hvilka f. d. bondeståndet nästan
ständigt protesterat, när tillfälle gifvits. Det låg
sålunda i sakens natur, att försvarsväsendets och
skatteväsendets ombildning måste förknippas. Betydligt
arbete har ock nedlagts för vinnande af en sådan
ombildning, utan att dock under 18 år hafva fört
hvarken försvaret eller skattejämningen väsentligt
framåt. Den ene krigsministern efter den andre har
framställt förslag till försvarets ombildning, och
komitéer hafva arbetat i åratal på utredande af dessa
frågor, så att en väldig literatur föreligger rörande
dem. De ursprunglige ledarna af "landtmannapartiet"
hafva efterträdts af andra; den främste bland dessa
(grefve A. Posse) har
varit såväl talman som statsminister, men nödgats
träda tillbaka utan att kunna lösa frågorna. Den
starka sammanhållningen mellan landtmannapartiets
medlemmar i utskottsval och i afgörandet af förslag
till försvarsväsendets och skatteväsendets ombildning
har icke i lika måtto karakteriserat partiets
uppträdande i andra riksdagsfrågor, men det har
sökt utsträcka sitt inflytande äfven till Första
kammaren på det sätt att det genom sina förtroendemän
sökt inverka på landstingens val af ledamöter inom
denna kammare. Redan 1873 uppstod inom denna ett
parti, som ville räcka handen åt Andra kammarens
majoritet för att få slut på den ofruktbara striden
(den s. k. kompromissen, sed. o.); men närmaste
följden häraf, 1875 års k. förslag till införande
af en värnpligtsarmé och successiv afskrifning af
indelningsverket, vann ingen framgång. Slutligen,
sedan äfven 1877 års k. härordningsförslag blifvit
förkastadt, beslöt landtmannapartiet att sjelf
framkomma med ett förslag till ny härordning (värfvad
stam och beväring, afskrifning af grundskatter samt
rustnings- och roteringsbesvär); men icke häller
detta förslag, framburet i åtskilliga "massmotioner"
1878, vann riksdagens bifall. Partiets åsigt om
hvad som "verkligen fordras till ett kraftigt och
segrande värn af vår sjelfständighet" hade betydligt
modifierats sedan 1870, då ett flertal af Andra
kammarens ledamöter enats om ett motförslag emot
då framlagda regeringsproposition. Öfver hufvud
taget kan man påstå, att under den långa striden
känslan för försvarspligtens kraf icke obetydligt
sjunkit inom "landtmannapartiets" led. Den en gång
högljudt utdömda "indelta hären" har åter funnit
anhängare, äfven inom dessa, och indelningsverkets
utsträckning, så att från rotering befriad jord
skulle roteras och härens styrka derigenom ökas,
har vunnit försvarare äfven ibland män, som tidigare
tillhört partiets "styrande råd". Ändtligen, d. 9
Maj 1885, bar den långa striden sin första frukt
för en afgörande lösning: större öfningstid anslogs
åt beväringen mot afskrifning (30 proc.) af den
gamla klassbeskattningen. – Landtmannapartiet har
i anslagsfrågor ofta visat stort tillmötesgående
åt kulturintressen, och de genom dess medverkan
fullgjorda omregleringar af en mängd ämbetsverk
bära vittna om en sund uppfattning. Det svenska
bondeståndets långvariga deltagande i riksdag har
äfven för dess närmaste efterträdare burit goda
frukter.
De namn, hvilka äro närmast förenade med
landtmannapartiets organisation och riksdagsarbete,
äro grefve A. Posse, hrr E. Key, K. Ifvarsson,
E. Ersson, J. Andersson i Jönvik, L. O. Larsson,
J. Rundbäck, J. Mankell; senare K. A. Larsson,
A. Andersson i Intagan, N. Larson i Tullus,
O. B. Olsson, S. Nilsson i Österslöf, S. Nilsson i
Efveröd, P. O. Hörnfelt, O. Andersson i Nordanå,
A. P. Danielsson, I. Lyttkens och J. Johansson i
Bergsäng (Noraskog). H. W.
Landtmarskalk, benämning å ridderskapets och adelns
ordförande i Sverige under ståndsriksdagarnas tid,
i Finland vid den nuvarande landtdagen. Såsom ledare
för ridderskapet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
