Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Labyrintodonter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han af innevånarna samt dödas alltid, då detta kan ske.
C. R. S.
Lachlan, en af Murrays bifloder i Australien. Se
Murray.
Lachmann, Karl Konrad Friedrich Wilhelm, tysk filolog,
född 1793 i Braunschweig, studerade i Leipzig och
Göttingen, blef 1818 professor vid universitetet i
Königsberg och 1825 i Berlin, der han dog 1851. Sedan
1830 var han ledamot af vetenskapsakademien i
Berlin. L. egnade sina forskningar såväl åt den
forntyska som åt den grekisk-romerska literaturen och
vann på båda dessa områden ett stort namn, i synnerhet
såsom skarpsinnig kritiker. Mest berömda bland hans
många arbeten äro hans undersökningar rörande det
forntyska epos Nibelungenlied, Der nibelunge not
mit der klage (1826; 8:de uppl. 1874) och Zu den
Nibelungen und zur Klage (1836), och hans bidrag
till lösningen af frågan om de homeriska sångernas,
närmast "Iliadens", ursprung och sammansättning. I
denna s. k, "homeriska fråga" (se Homeros) fullföljer
L. den af Wolf inledda riktningen, men utgår delvis
från andra synpunkter och söker på grundvalen
af de mest omfattande och med mönstergill skärpa
genomförda undersökningar bevisa, att "Iliaden"
är sammanfogad af 18 sins emellan oberoende episka
dikter. Den stora vetenskapliga betydelsen af dessa
undersökningar, hvilka finnas sammanförda under titeln
Bemerkungen über die Ilias mit zusätzen von M. Haupt
(1847; 3:dje uppl. 1874), framgår bäst deraf att
de bildat utgångspunkten för nästan alla följande
undersökningar rörande denna invecklade fråga,
vare sig att dessa till L:s teorier intaga en blott
modifierande eller en polemisk ställning. Äfven såsom
bibelkritiker intager L. ett högt aktadt rum genom
åtskilliga kritiska upplagor af Nya testamentet, i
hvilka hans sträfvande går ut på att med tillhjelp
af de äldsta handskrifterna fastställa den text,
som under 4:de årh. var gängse inom den österländska
kyrkan. L. utgaf äfven några medelhögtyska skaldeverk,
såsom Walther von der Vogelweide (1827) och
Wolfram von Eschenbach (1833), samt kritiska upplagor af
de latinske författarna Catullus (1829), Tibullus
(s. å.), Gaius (1841), Lucretius (1850) m. fl.
A. M. A.
Lachner. 1. Franz L., tysk tonsättare, f. i
Rain i Oberbajern 1803, erhöll af sin fader den
första musikundervisningen, som han sedan 1820
fortsatte i München under Ett och efter 1823 i
Wien under Sechter och Stadler, hvarjämte han blef
Schuberts förtrogne vän och äfven af Beethoven
erhöll erkännande. 1826 blef han kapellmästare i
Wien, 1834 i Mannheim och 1836 vid hofoperan i
München på grund af framgången af sin 1835 i Wien
prisbelönta Sinfonia appassionata. Här utvecklade
han en utomordentligt fruktbringande verksamhet såsom
dirigent och tonsättare samt blef 1852 utnämnd till
generalmusikdirektör. Han begärde 1865 sitt afsked,
emedan han ej kunde förlika sig med den i München då
uppblomstrande Wagnerkulten. Hvad beträffar melodisk
ingifvelse och formbeherskning, särskildt inom
kontrapunktiken, hör L. till samtidens främsta
namn. Särskildt kommo dessa egenskaper honom
till pass i hans praktfulla orkester-"sviter",
en gammal konstform, som L. mer än någon annan har
förtjensten af att hafva återupplifvat, och der han
på ett lyckligt sätt sammansmält den ålderdomliga
karakteren och grundformen med de rikare moderna
ressurserna i harmoni och instrumentation. Dessutom
har han skrifvit oratorierna Moses och Die vier
menschenalter, operor, bland hvilka Catharina
Cornaro någon tid höll sig uppe, mässor och
andra kyrksaker, symfonier, qvartetter, sonater,
diverse sångkompositioner m. m. – 2. Ignaz L.,
tysk violinist, den föregåendes broder, född d. 11
Sept. 1807 i Rain, gaf redan som barn konserter och
blef vid 15 års ålder anställd vid Isarthorteatern
i München. 1825 blef han vice kapellmästare och
broderns efterträdare som organist vid evangeliska
kyrkan i Wien och fick derefter åtskilliga direktörs-
eller kapellmästare-befattningar: 1831 i Stuttgart,
1853 i Hamburg, 1858 i Stockholm (der han var
kapellmästare vid k. operan 1 Okt. 1858–1 Juli 1861)
och 1861 i Frankfurt a. M., der han ännu (1885)
lefver, sedan 1875 såsom privatman. Äfven Ignaz
L. är en skicklig musiker, som komponerat verk
af alla slag. Några af hans sånger och hans opera
Loreley hafva särskildt vunnit bifall. I Stockholm
komponerade han bl. a. Oskar I:s begrafningsmusik,
Karl XV:s kröningsmusik samt melodramer till en
epilog för Oskarsdagen 1859, hvarjämte han omarbetade
instrumenteringen till Naumanns "Gustaf Vasa". –
3. Vinccnz L., tysk kompositör, de föregåendes
broder, f. 1811, blef efter Ignaz 1831 organist
vid evangeliska kyrkan i Wien, och efter Franz 1836
kapellmästare i Mannheim, hvarest han ända till sin
pensionering, 1873, utvecklade en betydande verksamhet
som dirigent och lärare. Af hans kompositioner
blefvo flere prisbelönta. Uvertyrerna till Turandot,
Demetrius m. fl. hafva ofta blifvit utförda på
konserter. Äfven hans mansqvartetter äro omtyckta.
A. L.
Lachsa, rättare El-ahsa l. Lahsa. Se El-ahsa.
Lachter, ett vid de tyska bergverken fordom brukligt
längdmått af olika längd, i allmänhet omkr. 2 m.
Lacinium (Grek. Lakinion), romarnas benämning på
en udde vid vestra kusten af Tarentinska viken i
nedre Italien, 11 km. s. om Kroton. Der fanns ett
ryktbart tempel åt Juno lacinia (se Juno), och i
lunden omkring templet uppreste Hannibal åt henne
ett altare, med en bronstafla, som redogjorde för
hans bragder. Den enda återstoden af templet är en
hög kolonn, hvilken gifvit anledning till uddens
nuvarande benämning, Capo della Colonna.
La Ciotat. Se Ciotat.
Lack, sigill-lack (af Pers. lak, röd färgvätska),
kem. teknol., en blandning af harts och jordartade
kroppar, hvartill sättes ett för ändamålet lämpligt
färgämne. Blandningen smältes under flitig omröring
och formas efter afsvalning i stänger. Den vigtigaste
beståndsdelen är hartset, vanligen schellack
(gummilacka), i sämre lacksorter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
