Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Köinge ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid Worringen, 1288, måste ärkebiskopen flytta sitt
residens först till Brühl och sedan till Bonn. Han
behöll emellertid högsta domsrätten och några andra
höghetsrättigheter. Ännu blodigare voro striderna
mellan de olika partierna inom sjelfva staden,
nämligen mellan adelsslägterna inbördes samt mellan
dessa och skråna. De sistnämnda stridigheterna
slutade först 1396, då skråna i ett blodigt uppror
tillkämpade sig en fullständig seger och fördrefvo
alla sina motståndare ur staden. Trots alla inre
och yttre strider utvecklade K. en glans och makt,
som tillförsäkrade det rangen af en bland Tyska
rikets första städer. Borgerskapets rikedom växte,
handeln nådde en hög blomstring, och K:s konst
frambragte alster, som ännu utgöra stadsboarnas
stolthet. Stadens vigt och mått begagnades långt
utom Tysklands gränser. Efter 16:de årh. inträdde en
tillbakagång, sedan den hanseatiska handeln förlorat
sitt forna omfång. Jämte handelns aftagande bidrogo
sjukdomar, inre oroligheter samt krigsolyckor att
bringa den stolta Rhenstaden på förfall. Dertill
kom myndigheternas religiösa ofördragsamhet, som
ej tillät judar och protestanter att bosätta sig i
staden, emedan denna satte en ära i att gälla som en
"trogen dotter af den romerska kyrkan". Staden behöll
emellertid sina privilegier som fri riksstad, tills
den intogs af fransmännen (1794), hvilka upphäfde
såväl dessa privilegier som stadens universitet,
målareakademi och kloster. Genom freden i Lunéville
(1801) förenades staden med Frankrike, och dess
handel tillintetgjordes fullständigt under de
följande krigsåren. Först sedan K. 1815 kom under
Preussens välde, har det genom sin handel och
industri återvunnit en del af sin forna liflighet.
– 3. Fordom ärkebiskopsstift (kurfurstendöme)
i Kur-rhenska kretsen, bestod af tvänne områden
på venstra Rhenstranden – mellan hertigdömena
Jülich och Berg samt ärkebiskopsstiftet Trier –, jämte
grefskapet Recklinghausen och hertigdömet Westfalen,
med en sammanlagd areal af omkr. 6,600 qvkm. och
230 t. innev. Ärkebiskopen var den tredje andlige
kurfursten i Tyska riket och Heliga romerska rikets
ärkekansfer uti Italien, från 1200-talet äfven
påflig legat. Såsom förste biskop i K. nämnes en
Maternus, i början af 4:de årh. Genom Karl den
store upphöjdes K. 785 till ärkebiskopsstift,
som omfattade biskopsstiften Bremen (till
834), Münster, Minden (till 1648), Osnabrück,
Utrecht (till 1559) och Liége. Till de förnämste
ärkebiskoparna af K. höra Bruno (953–965), Anno
den helige (1056–75), Rainald von Dassel (1159–67)
samt Filip von Heinsberg (1167–91), hvilken 1180, då
Henrik Lejonet förklarades i akt. förvärfvade vestra
delen af Engern under namnet hertigdömet Westfalen. De
långa striderna med staden hade, såsom ofvan nämnts,
till följd biskopsresidensets förläggande till Bonn
(1288). Herman af Wied (1515–46) var en anhängare
af reformationen och afsattes derför, liksom senare
Gebhard Truchsess von Waldburg (1577–83) af samma
skäl. Derefter besattes biskopsstolen med bajerska
prinsar eller
österrikiska ärkehertigar, tills stiftet 1801 genom
freden i Lunéville sekulariserades, och dess område
på venstra Rhenstranden afträddes till Frankrike,
besittningarna h. om floden till Nassau-Usingen,
hertigdömet Westfalen till Hessen-Darmstadt och
grefskapet Recklinghausen till hertigen af Arenberg
(1811 till storhertigen af Berg). I första Parisfreden
(1814) och Wienkongressen förvärfvade Preussen
hela det forna ärkestiftets område. Ett nytt
ärkebiskopsstift upprättades 1821 af större delen
af det gamlas besittningar, och under detsamma lyda
biskopsstiften Trier, Münster och Paderborn.
Kölnische zeitung [hårdt k], tysk tidning, som
utgifves i Köln såväl dagligen (13 ggr i veckan) som
i en veckoupplaga. Tidningen fanns redan 1620. Under
1840-talet blef den organ för den moderat-liberala
borgareklassens tänkesätt. Den har nu en storartad
spridning, icke blott i Tyskland, utan öfver hela
verlden.
Kölnisk vigt [hårdt k], myntvigt, som under
medeltiden och senare begagnades i Köln och som på
grund af de vidsträckta handelsförbindelser denna stad
egde kom till användning i hela Tyskland och äfven i
Skandinavien. Enheten var den s. k. kölniska marken,
hvilken liksom hvarje annan vigt var af mycket
vexlande storlek. Inom de tyska staterna funnos,
enligt Grote, i förra hälften af 19:de årh. icke
mindre än 12 olika kölniska marker, och samme
förf. uppräknar i sina "Münzstudien n:o 7" (1862)
35 olika bestämmelser af kölniska marken, vexlande
mellan 234,068 gr. (Augsburg 1694) och 231,156
gr. Flere af dessa olika markstorheter existerade
ännu för icke länge sedan bredvid hvarandra, såsom
den nordtyska (233,8555 gr.), den hamburg-danska
(233,8549 gr.) samt den norska (233,995 gr.); andra
äro fordom gällande likarevigter, såsom den leipzigska
till 1829 (233,607 gr.), den kölniska marklikaren
från 1705 (233,8123 gr.), Danzigs (233,615 gr.),
Lybecks och (?) Sveriges (233,682 gr.). Den kölniska
marken indelades i 8 unzen, 16 loth, 64 quentchen,
256 pfennige och 65,536 reichspfennigtheile. –
Att kölnisk vigt varit påbjuden såväl i Norge som
i Danmark synes t. ex. af stadgandet i den norske
lov 1604 (Kiöbebalken, kap. 29) och af Fredrik II:s
förordning d. 21 Juli 1548 att "öfver hela Norges rike
såväl som öfver hela Danmark skulle brukas en vigt som
är kölnisk vigt". Huruvida deremot den kölniska marken
varit mynt vigt i Sverige är mycket omtvistadt. Det
bestrides af H. Forssell ("Anteckningar om mynt, vigt,
mått och varupris i Sverige under de första femtio
åren af Vasahusets regering", 1875), men förfäktas
på det bestämdaste af t. ex. L. Falkman ("Om mått
och vigt i Sverige", 1884–85), hvilken dock ej tror
att kölnisk vigt varit formligen påbjuden i Sverige,
ty något spår af en föreskrift i detta hänseende
har ej kunnat anträffas. Falkman anför emellertid en
mängd bevis i medeltidshandlingar att, när affärer
afslutades af myndigheter eller gällde frågor af
större betydenhet, penningbeloppen uppgåfvos i mark
efter kölnisk vigt.
Kölskena, skeppsb., den skena af jern eller
koppar, som på båtar fastspikas utefter kölens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
