Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkslätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kägelsnitt. Se Konisk 4.
Kägelsnäckor, Conus L., zool., benämnes ett slägte,
som hör till afdelningen Ctenobranchia (kamgälade)
af klassen Gastropoda (bukfotingar, snäckdjur)
bland Mollusca (blötdjuren). Kägelsnäckorna lefva i
de varma hafven och hafva ett omvändt kägelformigt
skal med en långsträckt mynning, som har parallella,
icke tandade läppar. Skalen äro vanligen vackert
tecknade. Bland de mera bekanta arterna må nämnas
C. geographus L., C. marmoreus L. och C. literatus L.,
alla tillhörande Ostindien, och hvilkas namn antyda
teckningarnas beskaffenhet å de prydliga skalen.
O. T. S.
Kägelspel, ett vida utbredt och omtyckt spel,
som består deruti att klot rullas (eller kastas)
mot uppställda träkäglor. Den egentliga kägelbanan
är 12–20 m. lång och 1–2 m. bred. Den bör vara
fullkomligt vågrät och jämn. Vanligen utgöres den af
hyllade furuplankor med en ekplanka i midten, på en
hårdt tillstampad fyllning. Stundom lägges banan
med marmorplattar eller jern. Nära banans ändpunkt
uppställas de 9 käglorna (i Nord-Amerika brukas 10,
i Schlesien ofta 15–17) i en qvadrat, hvars ena
spets är vänd mot de spelande. Den i midten stående
käglan, som har en knopplik förlängning upptill,
kallas "kungen". De af hårda träslag svarfvade
kloten utsändas från banans motsatta ände. Pointen
för hvarje kast bestämmes icke blott af de fällda
("slagna") käglornas antal (hvarvid den främstas,
"tyskens", fall fördubblar vinsten), utan äfven ofta
af deras ställning inbördes o. s. v., efter flere
skiftande bestämmelser.
Kägla. 1. Matem. Se Kon. – 2. Byggnadsk. Se Hjelm 4.
Käglan, skogshöjd, belägen mellan Arboga-åns dal
och Hjelmaren, till största delen inom Nerike. K.,
hvars hela längd i ö. och v. kan uppskattas till
omkr. 50 km., stupar mot n. tvärbrant och erbjuder,
oaktadt sin ringa höjd, från denna sida utseendet af
en fortlöpande bergkam, hvilken i trakten närmast
ö. om sjön Väringen når sin största höjd, 108
m. Uppfylld af hedar, kärr och eländiga trakter,
sänker sig K. såväl mot s. till Hjelmaren som mot
v. och ö. med knappast märkbar lutning. Längst
i ö. fylla lägre utsprång, med höjder af 60–80
m. och alltid branta sluttningar mot n., en stor
del af de till Södermanland (men Vestmanlands län)
räknade socknarna Karlskyrka och Torpa. Fordom var
K. en vidsträckt, af stigmän ofredad gränsskog mellan
Vestmanlands- och Nerikesbygderna. Liksom alla
dylika har skogen i tidernas längd minskats genom
den framträngande odlingen, så att numera bruten
bygd träffas nästan öfverallt. En lemning af den
forna vildmarken återstår i den inom Glanshammars
härad belägna häradsallmänningen Käglan, som
har en utsträckning af vid pass 2,350 har.
A. G.
Käkbensbrand, med. Se Fosfornekros.
Käke, anat., kallas hos vertebrerade djur de knotor,
som i regeln uppbära tänder och mellan sig hafva öfre
(främre) öppningen till digestionskanalen. De äro
två, en öfre och en
undre käke, hvilkas delar och form hos menniskan
förtydligas af bilderna till art. Hufvudskål (Ö, Ö’
och Ö" för öfverkäken samt U, U’ för underkäken). De
tillhöra hufvudskålens ansigtsdel, utgöra alltid den
största massan deraf och äro proportionel större,
ju mindre hjernan och med henne hjernskålen äro
utvecklade. Käkarna uppstå ur flere benstycken,
hvilka hos en del lägre djur kunna qvarstå hela lifvet
igenom såsom skilda ben, hos andra förenas till färre
stycken eller dervid delvis försvinna. Hos de flesta
högre djur nedbringas antalet bendelar i öfverkäken
till 4 eller 2 och i underkäken till 2 eller 1
(hos menniskan resp. 2 och 1). Då de förblifva
delade i flere stycken, äro de mera rörliga och
kunna båda aflägsnas från hvarandra till munnens
vidgande (t. ex. hos ormarna). Sammansmälta de,
minskas denna rörlighet. Hos de högre vertebraterna
är öfverkäken orörligt fäst vid öfriga ansigtsben;
endast underkäken är rörlig och detta blott i en för
tuggningen erforderlig grad. G. v. D.
Käkisalmi [hårdt k]. Se Keksholm.
Käla (af T. kehle, strupe; se Hålkäl), förse med
en rännformig fördjupning, gifva en konkav profilering
åt t. ex. ett listverk.
Kälfsten, f. d. socken i Östergötlands län. Se
Vestra Stenby.
Kälkborgare (af okänd härledning, motsvarande
T. spiessbürger, filister), skämtsam eller ringaktande
benämning på det lägre borgerskapet, äfvensom på folk
med trångbröstadt och småaktigt ("kälkborgerligt")
åskådningssätt. Jfr Spetsborgare.
Källa, geol., kallas hvarje ur marken framqvällande
eller upprinnande vattensamling som till följd af
ständigt till- och aflopp icke är stillastående,
oafsedt huruvida tillträdet till dagen är vattnet
beredt genom gräfning eller borrning eller genom
naturens egen åtgärd (jfr Brunn). Källornas vatten
härrör från den ur atmosferen fallna nederbörden. Af
denna nedtränger nämligen en del till större
eller mindre djup i de lösa jordaflagringarna, i
vattengenomsläppande berglager eller i bergens
sprickor. Träffar vattnet dervid någon tät och
ogenomsläppande underbädd, t. ex. ett lerlager
eller lerskifferlager eller sjelfva urberggrunden,
så söker det sig väg längs denna till ständigt lägre
punkter. Vid foten af höjder och backsluttningar
framträda derför icke sällan källor (fig. 1).
 |
| Fig. 1. |
|
| Fig. 2. Profiler, visande uppkomsten af källor. K=källor; s=porösa sand- eller gruslager; l=vattentäta lerlager; u=urberget; S=uppborradt springvatten. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
