Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkans dagar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
representation utöfva dessas beslutanderätt. Kyrkofullmäktige
finnas endast i Stockholm och Göteborg. Se vidare
Kommun, sp. 1097.
Kyrkofäder (Lat. patres ecclesiastici) benämndes
redan i den gamla kyrkan sådana kyrkolärare, hvilka
genom sin verksamhet utöfvat ett afgörande inflytande
på utvecklingen af kyrkans lära och lif, och hvilka
särskildt gent emot den inom kyrkan framträdande
irrläran utvecklat och försvarat det kyrkliga
lärobegreppet. Benämningen kyrkofader härleder sig
af den från äldsta tider i såväl österlandet som
vesterlandet gängse seden att beteckna förhållandet
mellan lärare och lärjungar med orden fader och
söner (barn). Sålunda kallades t. ex. Aristoteles
af Alexander den store för fader. Samma benämning
återfinnes äfven i den hel. skrift. Elisa kallar
Elia "sin fader" (2 Kon. 2: 12), och i v. 3–5
dersammastädes benämnas profeternas lärjungar
"söner". – Den katolska kyrkan skiljer emellan
tre klasser af kyrkolärare: scriptores (kyrkliga
skriftställare), patres (kyrkofäder) och doctores
(kyrkolärare), samt uppställer följande fordringar på
dem, hvilka skola kunna betraktas såsom kyrkofäder
i egentlig mening: antiquitas (uråldrighet),
doctrina orthodoxa (ren lära), sanctitas vitae
(heligt lefverne) och approbatio ecclesiae (kyrkans
godkännande). För att åter derjämte kunna anses som
doctor ecclesiae i eminent mening lägger den romerska
kyrkan till dessa fyra fordringar ännu en, nämligen
eruditio eminens (en framstående grad af lärdom). Till
kyrkofäderna räknade man ursprungligen endast de
fyra latinske kyrkofäderna Augustinus, Ambrosius,
Hieronymus och Gregorius den store, äfvensom de fyra
grekerna Athanasios, Basileios den store, Gregorius
af Nasians och Chrysostomos. Senare hafva dock
många flere tillkommit, hvilka varit af långt mindre
betydenhet eller tillhöra en jämförelsevis senare tid,
t. ex. Hilarius, Leo den store, Johannes Chrysorrhoas
l. Damascenus, Anselm, Isidorus, Tomas från Aquino,
Bonaventura och Frans af Sales. De protestantiska
kyrkorna veta emellertid ingenting om en dylik
gradation emellan kyrkofäderna och förstå under denna
benämning sådana kyrkans lärare (särskildt under de
6 första århundradena), hvilka väsentligen främjat
den gammalkyrkliga läroutvecklingen, och hvilkas lif
infaller efter apostlarnas och de s. k. apostoliske
fädernas tid (se under Apostolisk). Såsom den siste
mera betydande kyrkofadern inom den vesterländska
dyrkan räknas från protestantisk ståndpunkt
vanligen Gregorius den store (d. 604) och inom den
österländska Johannes Chrysorrhoas (d. omkr. 760).
J. H. B.
Kyrkoförfattning angifver organisationen af kyrkan
såsom ett yttre samfund, sättet, hvarpå och af
hvem den kyrkliga makten utöfvas, de organ, genom
hvilka den kyrkliga makten är verksam, den styrelse
och förvaltningsordning, som regelbinder dessas
verksamhet, vilkoren för ledamotskap af kyrkan och
medlemmarnas förhållande till densamma och till
hvarandra samt slutligen kyrkans förhållande till
staten. Kyrkoförfattningen har haft en olika karakter alltefter
beskaffenheten af den bekännelsekyrka, hvars rättsliga
förhållanden författningen grundar. När först en
kyrkoförfattning framträdde, var episkopalsystemet
för densamma bestämmande, enligt hvilket biskoparna,
såsom representanter för kyrkan och sins emellan lika
berättigade, handhade hvar inom sitt stift kyrkans
angelägenheter och, församlade till kyrkomöte (se
d. o.), gemensamt utöfvade lagstiftningsmakten. Tidigt
erhöll biskopen i Rom, påfven, den förnämsta platsen i
vesterländska kyrkan, men till en början blott såsom
"primus inter pares". I den romersk-katolska kyrkan
utvecklade sig detta system till påfvedömet, hvilket
ännu består, och hvars författning utmärker sig
genom ett hierarkiskt ordnadt och en sträng, gradvis
reglerad subordination underkastadt presterskap
under påfvens herradöme, der påfven innehar hela
makten och blott undantagsvis med kyrkomötet,
hvartill det förnämligare presterskapet samlas,
öfverlagt om kyrkans angelägenheter. Den makt påfven
eger har han ansett innebära en för kyrkan af staten
alldeles oberoende ställning. Detta är det hierarkiska
systemet, som med hänsyn till ställningen till staten
äfven kallas papocaesareanism, emedan påfven (papa)
anser sig såsom den katolska kristenhetens öfverherre,
kejsare (caesar). Äfven i den grek.-katolska
kyrkan har författningen varit hierarkisk, men
hierarkisk-aristokratisk, med flere likaberättigade
patriarker i spetsen, hvilka sakna den oinskränkta
makt, som tillhör påfven i den katolska kyrkan. I
Ryssland och Grekland står i patriarkens ställe en
"helig synod" i spetsen för kyrkan; men kyrkan
derstädes har alltsedan grekiska kejsaredömets
tider betraktats såsom en statsinstitution, hvars
hufvud tillerkänt sig den lagstiftande makten
öfver densamma, och hvilken derför i första rummet
har att verka för statens ändamål. Denna kyrkans
ställning gifver detta författningssystem benämningen
caesareo-papism. Reformationen medförde naturligtvis
en ändring i kyrkoförfattningen, som ej allenast
kullkastade påfvedömet, utan äfven undanträngde den
episkopala kyrkostyrelsen. Endast i England och i
Sverige samt äfven i Danmark och Norge bibehölls den
biskopliga institutionen, ehuru modifierad efter de
särskilda förhållandena i de särskilda landen. I
Tysklands protestantiska land öfvertog fursten
såsom ett slags summus episcopus den episkopala
myndigheten, med undantag af de egentliga presterliga
prerogativen, hvilka voro förenade med presternas
invigning i ämbetet (ordination), och öfverlemnade
under sitt episkopat utöfningen af de förut
varande biskopliga rättigheterna till konsistorier,
sammansatta af både lekmän och prester. Detta var
det s. k. episkopalsystemet i den protestantiska
kyrkan. Derur utvecklade sig enligt grundsatsen cujus
regio, ejus religio det s. k. territortalsystemet,
enligt hvilket statsmakten har jus reformandi,
d. v. s. rätt att bestämma hvilken tro innevånarna
hafva att bekänna. Denna furstens makt åberopades
till skydd för protestanternas religionsöfning emot
katolska kyrkans förföljelse och blef i vestfaliska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
