Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 9. Kristendomen - Lloyd / 331-332 (1885) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyrkans dagar ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

invigning, samt res ecclesiasticae, ting, som användes
för andra kyrkans ändamål. – Genom reformationen
öfvergick en stor del af kyrkogodset till staten
("sekulariserades") eller i enskildas händer. –
Äfven i Sverige kom kyrkan i besittning af en högst
betydlig egendom, emot hvars tillväxt man under
medeltiden gjorde ett och annat, men fruktlöst, försök
(lagarnas inskränkningar i testamentsfriheten, Karl
Knutssons räfst). Den äldsta af våra landskapslagar
omtalar tionden såsom allmänneligen införd;
frihet från skatt till konungen var sedan år 1200
kyrkans gods och personer medgifven ("andliga
frälset"). Reformationen bragte större delen af
kyrkans gods och inkomster i kronans hand, ehuru
en del äfven tillföll adeln. Till följd deraf är
i gamla Sverige kyrkan icke i besittning af någon
fast egendom af betydenhet utom prestgårdarna
och de af sådana uppkomna stomhemmanen. Af andra
inkomster äro den tredjedel af tionden, som utgår till
kyrkoherdarna, och vissa anslag af kronotionden (vin-
och byggnadssäden, prostetunnan, domkyrkotunnan och
presternas vederlag) de förnämsta. I de provinser,
som fordom tillhört Danmark, der reformationen
egentligen drabbade biskoparna och klostren, är
kyrkan ännu i besittning af betydlig fast egendom
(Lunds domkyrkohemman, kyrkohemman i Halland,
annex- och mensalhemman). Genom prästerskapets
pri v. d. 16 Okt. 1723, § 4, är försäkran gifven,
att kyrkan, hennes tjenare och till henne hörande
anstalter skola få behålla orubbade den egendom
och de inkomster dem tillhöra, under hvilken
försäkran väl får anses inbegripen försäkran
om bibehållande af den skattefrihet, som kyrkans
egendom af ålder åtnjutit. Senare tillkomna skatter
(bevillningar och några mindre skatter) är den
deremot underkastad. Kyrkans fasta egendom får
under vederbörlig tillsyn försäljas (prest. priv. §
5; kyrkol. kap. 26); undantagna äro endast vissa
mindre lägenheter (prest. priv. § 6). Ehuru kyrkan
tillhörig egendom är i jordeböckerna upptagen såsom
krono, kan kronan dock, till följd af prest. priv.,
ej sägas vara egare till den, så att hon skulle
ega att deröfver fritt förfoga, likasom ej häller
kyrkan kan sägas hafva full eganderätt dertill,
enär hon i afseende på dispositionen af sin egendom
är underkastad statens tillsyn. – I Danmark och det
då med detta rike förenade Norge var det, såsom
ofvan sades, biskoparnas och klostrens egendom
och inkomster, som vid reformationen indrogos till
kronan. Dock blef med tiden i båda landen den till
kyrkorna anslagna delen af tionden upplåten åt
enskilda, ehuru med förpligtelse för innehafvaren
deraf (kyrkopatronen) att hålla kyrkan vid makt,
ett förhållande, som ifrån den danska tiden eger
rum äfven i Skåne. Den fasta egendom, som sålunda
blef bibehållen åt kyrkan, har dock ej i dessa land
bibehållits oförminskad. I Norge blefvo, till följd
af den finansnöd, hvari danska riket råkat efter
kriget med Sverige i början af 1700-talet, både
kyrkor och prestgårdar försålda. I senare tider har
i Danmark det prostgårdarna tilliggande gods (annex-
och mensalgårdar) blifvit från dem
skildt, och i Norge hafva de kyrkor och prestgårdar
tillhörande egendomar (det "beneficerade" godset i
vidsträckt mening) försålts under enskild eganderätt,
dock emot ersättning till den, som förut uppburit
afkomsten af desamma. Äfven prostgårdarna sjelfva
hafva reducerats till ett visst maximum och det
öfverskjutande frånsåldt (lag af d. 19 Juni 1882). De
skattefriheter, som prostgårdarna i Danmark åtnjutit,
hafva i senare tider upphört (lag af d. 20 Juni 1850).
Th. R.


Kyrkofana (Fr. gonfanon) herald., ett af tre, nedtill
med fransar prydda flikar bestående standar, som med
ringar är vågrätt fäst vid banérstången. Det har
sitt namn deraf att sådana standar i katolska
land begagnas vid kyrkliga processioner.
B. S.

Kyrkofest kallas i vidsträckt mening hvarje
dag (utom söndagen), på hvilken enl. kyrkligt
påbud det jordiska arbetet skall för religiösa
ändamål antingen helt och hållet hvila eller också
inskränkas. I särskild mening kallas så hvar och
en af de stora årligen återkommande festcyklerna:
påsk, pingst och jul. (Se vidare Kyrkoår.) Under
medeltiden uppkom en mängd kyrkofester, hvilka
firades på hvardagar. Reformationen inskränkte
betydligt kyrkofesternas antal i de land, der den
vann insteg, och detta föranledde åtskilliga påfvar
att i de särskilda katolska landen genom bullor
afskaffa flere fester af mindre betydenhet. Den
reformerta kyrkan hyllade i princip den grundsatsen
att alla kyrkofester utom söndagen borde afskaffas,
men i praktiken blef det ej så öfverallt. Blott
de stränga presbyterianerna, puritanerna,
independenterna och några sekter afskaffade helt
och hållet kyrkoårsindelningen och dermed också
alla kyrkofester. I den lutherska kyrkan förlades
några af de fester, som bibehöllos, till den närmaste
söndagen. I Tyskland infördes dessutom på 1800-talet
De dödes fest, hvilken skulle firas på kyrkoårets
sista söndag till minne af de under året aflidne,
samt Reformationsfesten, d. 31 Okt. eller någon af
de närmaste söndagarna. Rörande den svenska kyrkans
fester se Kyrkoår. J. P.

Kyrkofrid, jur., den särskilda frid, som enligt den
äldre germanska rättsuppfattningen ansågs hvila öfver
kyrkan och hennes närmaste omgifning (jfr Frid,
Fridsbrott). I gällande strafflag upptages bland
fridsbrotten äfven brott mot kyrkofrid, i det att i
11 kap. 1 § stadgas straff af straffarbete i högst
två år eller i ringare fall fängelse eller böter för
den, som gör våldsgerning å någon, hvilken bevistar
gudstjenst, hvarjämte i § 2 af samma kapitel straff
af böter eller fängelse bestämmes för den, som stör
gudstjenst genom svordom eller oljud eller dervid
eljest åstadkommer förargelse. L. A.

Kyrkofullmäktige, personer, hvilka i vissa fall
såsom en för samtliga kyrkokommuner (församlingar)
inom en stad gemensam

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>