Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala / 1483-1484 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kran-ankare ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kattningen upphänges ankaret under kranbalken i
penterlinan (b), hvars yttersta ände består



af några jernlänkar, af hvilka den yttersta lägges i
kranbalkens fällningslås. Sedan penterlinan derefter
blifvit styft anhalad inifrån, så att ankaret kan
hänga i densamma, uthugges kattgineblocket. Nu
återstår att kipa ankaret, d. v. s. att upplyfta
dess nedre del så högt, att ena flyet kommer att
hvila på kipningsröstet (c). Ankarets lyftande
till ett sådant läge utföres med tillhjelp af
kipskänklingen (d), kipdäfverten (e) och kipginan
(f). Sedan ankaret blifvit lyft, försäkras det i
sitt läge medelst rustlinan (g), som tages omkring
ankarets krona på det sätt figuren visar, hvarefter
kipningsredskapen borttagas. Efter det att ankaret
blifvit kattadt och kipadt, hänger det således i
penter- och rustlinorna. I stället för kranbalk
användes numera mycket allmänt ankardäfvert (se
d. o.). J. G. B.

Kranbalksvis, sjöv., ett uttryck, hvarmed angifves,
att ett föremål befinner sig ungefär i kranbalkens
riktning från fartyget, d. v. s. ungefär midt
emellan rätt för ut och tvärs ut. Under segling
bidevind angifves sådan riktning med uttrycken
kranbalksvis i lovart, kranbalksvis i lä, eljest
vanligen med kranbalksvis om styrbord eller babord.
L. H.

Kranioklast (af Grek. kranion, hufvudskål, och klan,
krossa), med. Se Kraniotomi.

Kraniologi (af Grek. kranion, hufvudskål, och
logos, lära), med. 1. Läran om hufvudskålen. Se
Hufvudskål. 2. Stundom förekommande benämning i
st. f. frenologi (se d. o.)

Kraniomanti (af Grek. kranion, hufvudskål, och
manteia, spådom), den föregifna konsten att sluta
till en individs moraliska och

intellektuella fallenheter genom att undersöka hufvudskålens
form, ansigtsvinkeln o. s. v.

Kraniometer (af Grek. kranion, hufvudskål,
och metron, mått), anat., instrument, hvarmed
kraniet och dess delar uppmätas. – Kraniometri,
hufvudmätning, för att dels ur etnografisk,
dels ur patologisk synpunkt bestämma olikheten i
kraniernas form och storlek. För dessa ändamål
har man uppmätt såväl hufvudskålens kapacitet
l. volyminnehåll som dess olika omfång och
tvärdiametrar. Hufvudskålskapaciteten mätes på
det sätt, att man fyller den med frön (linfrö,
sädesfrö) och mäter volymen af den qvantitet, som
åtgått. Welcker fann en medelkapacitet för män
af 1,448 kbcm., för qvinnor af 1,300 kbcm. Hos
dårar fann Meynert denna kapacitet i allmänhet
något större. Hufvudskålens omfång mätes med
ett vanligt bandmått. De vigtigaste måtten äro:
horisontalomfånget rundt kring hufvudet i jämnhöjd
med pannknölarna och den mest framspringande delen
af nacken i medeltal hos mannen 55 cm., hos qvinnan
53 cm; längdomfånget från näsroten öfver hjessan
till nackhålet 35 och 33 cm.; tväromfånget, från
ena öronöppningen till den andra öfver hjessan, 36
och 34 cm. De vigtigaste diametrarna, uppmätta med
ett cirkelmått, som angifver det lineära afståndet
mellan tvänne punkter, äro längddiametern, från
näsroten till yttre nack-knölen, 18 och 17,5 cm.;
största bredd-diametern 15 och 14 cm.; pannbredden,
nackbredden, hufvudskålshöjden o. s. v. För stort
hufvud medför makrocefali, för litet mikrocefali och
nanocefali. F. B.

Kraniotabes (af Grek. kranion, hufvudskål,
och Lat. tabes, tvinsot), med., en sjukdom i
hufvudskålsbenen hos barn, som lida af engelska
sjukan. På nackbenet, stundom äfven på hjess- och
tinningbenen träffas mjuka, papperstunna ställen,
bestående blott af benhinnorna, utan utvecklad
bensubstans. Vid liggning på dessa ställen tryckes
hjernan, så att hjernanemi och derpå beroende
krampsymtom lätt uppstå. F. B.

Kraniotomi (af Grek. kranion, hufvudskål, och temnein,
skära), obstetr., fosterhuvudets sönderstyckning med
instrument för att underlätta förlossningen, är en af
de äldsta obstetriska operationer, omtalad redan af
Hippokrates, Celsus m. fl. Den utfördes mera under
medeltiden än nu, sedan den af Ambroise Paré åter
införda vändningen på fötterna och den ännu senare
upptäckta förlossningstången i de flesta fall ersätta
kraniotomien. Denna begagnas derför numera endast då
bäckenträngseln är så betydlig, att förlossningen
icke kan utföras med tång eller vändning, och den bör
då, till räddande af moderns lif, företagas genast,
om fostret redan är dödt, men äfven på lefvande
fosterhufvud, om kejsaresnittet icke anses böra
föredragas. Operationen, som åsyftar fosterhufvudets
förminskning för att möjliggöra extraktionen,
utföres antingen med ett saxformigt perforatorium,
som sticker, skär eller klipper sönder hjernskålen, så
att hjernmassa utrinner och hufvudets omfång minskas,
eller med trepanformigt perforatorium, som borrar hål

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>