Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kornell ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
större korpulensen är, dess mera stegras
nämligen obehagen och besvären deraf. Utom den
allmänna orörligheten, andfåddheten och den starka
transpirationen inställa sig verkliga sjukdomstecken,
särdeles då äfven lefvern och hjertat blifvit
angripna. Den fete har, oaktadt han äter mycket,
bl. a. benägenhet för blodbrist, som i sin mån ökar
fettsoten, då det är blodkulornas syre, som skulle
förbränna fettet. Fettsoten predisponerar äfven
för gikt och sockersjuka, och i allmänhet finner
man hos feta personer mindre motståndskraft mot
andra sjukdomar. Deras lifstid förkortas vanligen
genom hjertförlamning, slaganfall, lefverlidanden
m. m. Orsaken till korpulens ligger vanligen i
dieten eller lefnadssättet, men kan ofta spåras
redan som ett ärftligt anlag. Liksom det gifves
särskilda raser af gödboskap, som utmärka sig för
sin fettrikedom, är korpulensen ofta ett genomgående
drag för vissa slägter. Hufvudsakligen framkallas dock
fettbildningen genom gödning, d. v. s. alltför riklig
och fettbildande föda i sammanhang med att orörligt
och overksamt lif. Det medfödda anlaget framträder
stundom redan vid födelsen, så att det nyfödda barnet
liknar en fettklump, vägande ända till 6 à 8,000
gr. Oftare framträder det först i ynglinga- eller
mannaåldern. Detta anlag kan dock motarbetas genom
förståndig diet. Men för att förstå den rätta dieten
är det nödvändigt att taga i betraktande fysiologiens
nyaste rön med afseende på nutritionen och de
särskilda näringsämnenas betydelse för densamma. Som
bekant behöfver menniskokroppen för sitt underhåll
3 olika hufvudslag af födoämnen: ägghvita, fett
och kolhydrat. Voit bestämmer proportionen och den
dagliga qvantiteten af dessa för en arbetare till 118
gr. ägghvita, 56 gr. fett och 500 gr. stärkelse eller
kolhydrat. Samme forskare har äfven vederlagt den
gamla liebigska läran att fett i kroppen bildas direkt
ur kolhydraten. Dessa senare verka endast indirekt en
fettbildning, derigenom att de genom sin relativt
höga syrehalt lättare än ägghvitan sönderdelas
till kolsyra och vatten samt derigenom hindra
ägghvitans fullständiga sönderdelning, hvarvid den
osönderdelade ägghvitan öfvergår till fett. Tillika
har man kommit till den öfvertygelsen att fettet i
födoämnena, om det ej njutes i för stor mängd, minskar
fettbildningen i organismen, i stället för att, såsom
man förut trodde, öka densamma. Detta öfverraskande
faktum förklaras derigenom att, då fett fortäres jämte
kött eller ägghvitekroppar, fettet dels inskränker
ägghvitekropparnas sönderdelning och på detta sätt
bidrager till bildandet af organägghvita (kött
och muskler), dels åstadkommer, att de albuminat,
som sönderdelas, sönderfalla så fullständigt, att
icke fett bildas som mellanstadium. Det praktiska
resultatet häraf är att fettbildningen l. korpulensen
ökas genom samtidigt förtärande af albuminat och
kolhydrat, men minskas genom samtidigt förtärande af
albuminat och fett med undvikande af kolhydrat. På
denna princip grundar prof. Ebstein i Göttingen en
ny kur mot korpulens,
som väsentligen skiljer sig från och är både
teoretiskt och praktiskt att föredraga framför
den gamla s. k. Bantingska kuren, som visat sig
ej blott otillförlitlig, utan äfven farlig. Bland
de många kurer, som äro försökta mot korpulens,
kunna endast de hafva värde, som bestå i en på de
fysiologiska lagarna för nutritionen grundad reglering
af dieten i vidsträckt mening, d. v. s. icke blott af
födoämnena och måltiderna, utan af hela lefnadssättet
i öfrigt. Till de totalt misslyckade kurerna får
man räkna försöken att genom operation (urskärning
af fettmassorna) och åderlåtning eller laxermedel,
jod och andra invärtes medikament minska fettet. Föga
bättre verkan hafva de så mycket anlitade brunskurerna
vid vissa mineralkällor, såsom Karlsbad, Marienbad,
Kissingen m. n. Åtminstone hafva de sällan någon
varaktig verkan. Stark motion med svettning kan
väl reducera hullet i viss mån, men förslår ej utan
dietiska medel. De förut brukliga dietkurerna bestodo
mest i att så mycket som möjligt inskränka födan till
ägghviteämnen. Redan Chambers införde, 1850, en kur,
som i allt väsentligt liknade Bantingskuren. Den
senare har, eget nog, fått sitt namn af patienten,
derför att denne fullständigt beskrifvit den kur, som
hans läkare Harvey förordade. Bantingska kuren (se
d. o.) vann ett oerhördt förtroende; men att den ej
var rationel visade sig snart af de många faror och
verkliga olyckor den medförde. Da menniskan icke kan
lefva uteslutande af albuminat, uppstår snart symtom
af inanition, eller svält, sedan organismen förbrukat
det öfverflödiga fettet. Kuren ökar den blodbrist,
som redan förut finnes hos den korpulente, medför
mattighet, andtäppa, äckel och digestionsrubbningar
samt, efter det snart nödvändiga afbrottet i kuren,
en hunger, som inom kort återför det gamla hullet. Men
en kur mot fettsot måste vara sådan, att den kan
genomföras en längre tid, ja hela lifstiden. Sådan
är Ebsteins kur. Den föreskrifter nämligen en diet,
som är både smaklig och rationel samt icke pålägger
olidliga försakelser. Köttdieten underlättas i hög
grad genom den rikliga mängd fett och grönsaker,
som ingår i denna kur, och genom att bröd icke
alldeles förbjudes. Ebsteins matsedel är alls
icke afskräckande: till frukost en stor kopp starkt
te, utan mjölk och utan socker, 50 gr. hvete- eller
rostadt rågbröd med mycket smör (ingen andra frukost
eller "lunch"!); till middag soppa, hälst med benmärg,
120–180 gr. kött, stekt eller kokt, med fet sås,
företrädesvis feta köttsorter, grönsaker i måttlig
mängd, i synnerhet i fråga om leguminoser (ärter,
bönor) samt olika slag af kål, som kompott sallader
eller litet marmelad utan socker (men icke potates
eller rofvor, för sockerhaltens skull), som dryck
2–3 glas lätt hvitt eller rödt vin, men icke öl,
straxt efter måltiden en stor kopp starkt te eller
en mindre kopp kaffe utan mjölk och socker (ingen
aftonvard); till qvällsvard te utan mjölk och utan
socker, ett ägg eller någon fet stek (eller bådadera)
eller fet skinka, medvurst, rökt eller färsk fisk,
omkr. 30 gr. hvetebröd med mycket smör;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
