Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kontra-remonstranter ... - Konung (kung) är svenska formen för det ord, som i nu lefvande germanska språk är den vanliga titeln för regenten i en större, sjelfständig monarki
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta ett godt medel. I många fall är dock förnuftigt
anordnad massage att föredraga. Vid svårare fall
och inre bristningar är faran utomordentligt
stor, så mycket hällre, som skadans vidd sällan
låter bestämma sig, förrän det är för sent att
råda bot, hvilket ej häller alltid vore möjligt.
Rsr.
Konung (kung) är svenska formen för det ord, som i
nu lefvande germanska språk (jfr D. och N. konge,
T. könig, Eng. king, o. s. v.) är den vanliga titeln
för regenten i en större, sjelfständig monarki samt,
då det gäller forntida eller ociviliserade folks
styrelse, öfver hufvud nyttjas att återgifva
begreppen monark, stamhöfding. Ordformen i
svenskan kan närmast uppfattas såsom bildad genom
afledning från ett i det fornnordiska poetiska
språket förekommande konr, "man af börd". Ordets
grundbetydelse torde således vara "afkomling af en
förnäm man". Motsvarande ord i grekiskan, latinet
och de romanska språken (Gr. basilevs, L. rex,
Ital. re, Fr. roi o. s. v.) innebära deremot begreppet
"styresman". Ungerskan och de slaviska språken hafva
hemtat sina benämningar på folkets öfverhufvud genom
lån af Karl den stores namn (Ung. király, Tsjech. král,
P. król, R. korólj o. s. v., af den latiniserade
formen Carolus; jfr Kejsare af Caesar). Enligt
företalet till "Heimskringla" var sagokonungen Dan
den storståtlige den förste i Norden som bar namn af
konung, och enligt ynglingasagan skall Upsalahöfdingen
Dyggve hafva upptagit benämningen konung i stället
för "drotten". Äfven andra sägner i den äldsta
nordiska literaturen synas häntyda på att namnet
konung ursprungligen varit okändt i sin nuvarande
betydelse. Dess rikligare användning fann det under
århundradena närmast före kristendomens förkunnande
i norden, från hvilken tid omtalas "fylkeskonungar",
"häradskonungar", "näskonungar", "sjökonungar",
tills efter småkonungarnas fullständiga utrotande
endast en hela folkets konung (Isl. pióðkonungr)
återstod. – Redan sjelfva grundbetydelsen af ordet
konung tyder på, att denna värdighet hos germanerna
i regeln gick i arf. Alla en konungs söner synas
ursprungligen hafva ärft faderns värdighet
(samkonungar), utan att derför en formlig delning
af makten behöfde ega rum; och det var sannolikt
intet undantagsförhållande att, såsom i förstone hos
frankerna och långt in i tiden i Norge, äfven oäkta
söner egde arfsrätt. Konungens med ättstorheten på det
närmaste förbundna företräden voro hufvudsakligen den
mäktige jordegarens, den sjelfskrifne krigshöfdingens,
den ansedde våldgiftsmannens och, under hedendomens
dagar, den främste offerföreståndarens, hvartill efter
hand kommo såsom hans prerogativ en viss straffmakt
till fridens upprätthållande, ledningen af de få
allmänna förvaltningsärendena och dispositionen
öfver statsegendomarna. Under konungamaktens dernäst
följande utvecklingsskede (inträffande exempelvis hos
frankerna redan under den merovingiska tiden, hos de
nordiska folken först på 1200-talet) tillegnade sig
konungen en ordinarie högsta domsrätt samt delaktighet
i lagstiftningen, hvarjämte hans verkställande
myndighet växte i bredd med statsbegreppets utveckling,
följande föredömet af en allt fastare ordnad
kyrkostyrelse. Efter länsväsendets utbildning,
och sedan kröning allmänt tillkommit såsom en
kyrklig bekräftelse på regentvärdighet, började
den tyske kejsaren, som ville gälla för det
kristna eller åtminstone germanska vesterlandets
verldsliga öfverhufvud, och en tid äfven påfven
anse konungarna såsom ett slags ärftliga låntagare
under sig samt tillerkänna sig rätten att utdela
nya konungavärdigheter. Ur denna synpunkt fingo
såväl Böhmen som Portugal och Polen sin egenskap
af konungarike stadfäst, det förstnämnda 1212
af kejsaren, de senare 1142 och 1295 af påfven,
och särskilda hederstitlar tilldelades konungarna
från kyrkans sida (se Allra kristligaste konung,
Allra trognaste konung, Apostolisk konung, Defensor
fidei, Katolskt majestät). I strid med dessa
anspråk blefvo dock konungarna snart konungar
"med Guds nåde", d. v. s. konungadömet, liksom i
allmänhet furstemakten, uppfattades såsom, utgånget
direkt från Gud och oberoende af hvarje jordisk
myndighet och domare. Under medeltidens senare del led
konungamakten i det hela intrång genom stormansväldet,
men värdigheten blef likväl uppfattad såsom en
konungens egendom och dess ärftlighet vann snart sagdt
privaträttslig fasthet. Lagstadgade valriken blefvo
visserligen Tyska riket (såsom ett helt; till 1806),
hvars konung i regeln, genom att krönas af påfven,
äfven erhöll värdighet af romersk kejsare, vidare
Sverige (till 1544) och Danmark (till 1660) samt,
senare, det forna riket Polen (till 1791), hvarför
ock i dessa land tillfälliga, endast för konungens
regeringstid gällande bestämmelser om konungamaktens
omfång nödvändigtvis uppkommo (se Valkapitulation,
Konungaförsäkran); men i sjelfva verket blef
ärftlighetsuppfattningen ingenstädes undanträngd,
och i Polen, der valriket genom omständigheterna
kom att sättas på hårdaste prof, visade sig denna
institution högst olycksbringande. Sedan 1800-talets
början hafva alla det europeiska statssystemets
konungariken varit arfriken. Från samma tidpunkt
har konungamakten antagit en väsentligen förändrad
karakter. Under den ståndssplittring, som blef den
slutliga följden af det under medeltiden grundlagda
samhällsskicket, hade konungamakten från nyare
tidens början utvidgat sig så, att absolutism hade
blifvit den rådande styrelseformen för Europas flesta
monarkiska stater; men detta förhållande bröts genom
1789 års revolution och dennas efterdyningar under
förra hälften af innevarande årh., i det att dessa
händelser framkallade den konstitutionella monarkiens,
särskildt det konstitutionella konungadömets,
allmänna utbredning öfver Europa. Vidkommande
omständigheterna vid en makts upphöjelse till
konungarike i nyare tid märkes, att Preussen
(1701) fick sin upphöjelse beviljad af kejsaren (se
Fredrik I, konung i Preussen), hvaremot konungariket
Sardinien (1720) framgick ur flere staters gemensamma
medgifvande. Napoleon, som i sin maktfullkomlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
