Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kontraband ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka lagbestämd form iakttagits. Emellertid
bestod dock framgent en skilnad mellan aftal
med fulla rättsverkningar och dem, som voro i
saknad deraf. De förra buro namnet contractus, de
senare kallades vanligen pacta. – Af här skildrade
utveckling beror dessutom en allmän indelning af de
romerska kontrakten. Man skiljer nämligen mellan
formalkontrakt, vid hvilka äldre lagbestämda
former iakttogos, och verbalkontrakt, hvilka
hade bindande verkan, så snart öfverensstämmande
viljeförklaringar af gif vits. Dertill slöto sig i
den romerska kontraktsläran ytterligare två slags
kontrakt, nämligen real- och literal-kontrakt,
de förra sådana, vid hvilka sjelfva fullgörandet af
den utlofvade prestationen gaf aftalen deras fulla
rättskraft, de senare åter sådana, för hvilkas
upprättande allenast särskilda slags skriftliga
anteckningar voro af nöden. – Oaktadt denna af
historiska fakta föranledda åtskilnad mellan
de särskilda romerska kontrakten i det hela icke
kommit att bestå i de moderna rättssystemen, har
dock sjelfva indelningsgrunden äfven för dem i viss
mån tilllämplighet. Så är enligt gällande svensk
lag viss form vilkor för några kontrakts giltighet,
såsom exempelvis kontrakts skriftliga upprättande
och undertecknande för köp, byte och gåfva af fast
egendom. Vid andra kontrakt åter inträda deras fulla
rättsverkningar först med de åtagna förbindelsernas
fullgörande. Detta åter kan bero antingen på positiv
rätt, såsom då gåfvoaftal rörande lös egendom
enligt svensk praxis först då anses icke kunna af
gifvaren ryggas, när han lemnat från sig saken i
gåfvotagarens besittning, eller ock följa af de
särskilda kontraktens egendomliga beskaffenhet, såsom
fallet är med försträckning, lån, inlagsaftal och
pantsättning af lös egendom. Af öfriga i den moderna
kontraktsläran förekommande indelningar är åtskilnaden
mellan ensidiga och tvåsidiga kontrakt vigtigast. Till
de senare föras alla de aftal, i hvilka kontrahenterna
ömsesidigt ikläda sig förpligtelser mot hvarandra,
såsom vid köp och lega, till de förra åter de aftal,
vid hvilka ett dylikt åtagande sker endast eller i
allt fall hufvudsakligen från den ene kontrahentens
sida, såsom vid lån och försträckning, hvilka aftals
rättsverkningar i främsta rummet yttra sig i lån- och
försträckningstagarnas skyldighet att återställa
hvad som på grund af aftalen blifvit lemnadt dem i
besittning. – Öfriga mera brukliga indelningar äro
dels den i benefika och onerösa kontrakt, hvarvid
afseende fästes derå huruvida kontrakten bereda båda
kontrahenterna eller allenast endera fördel, dels
ock den helt och hållet moderna uppdelningen i sak-
och tjensteaftal, alltefter som de i aftalet åtagna
prestationerna äro bestämda med hänsyn till viss sak
eller icke. Till belysning af den förra indelningen
må tjena motsättningen mellan försträckning mot ränta
och utan ränta, af den senare åter lega af sak – jord,
hus eller lösegendom –, i motsats till legoaftal med
dagakarl eller tjenstehjon.
I allmänhet kunna den moderna kontraktslärans
grundsatser ledas tillbaka till den romerska
rätten. Detta gäller jämväl de vigtigaste rättsliga
fakta, som vid kontraktet komma i betraktande,
nämligen vilkoren för dess giltighet och sättet,
hvarpå dess rättsverkningar visa sig. – Vilkoren för
kontraktets giltighet äro dels kontrahenternas förmåga
att uppträda såsom juridiskt handlande personer,
hvarvid från dem uteslutas sådana, som lida af
vansinne eller eljest för tillfället icke besitta
fulla bruket af sitt förstånd, äfvensom omyndige,
dels iakttagandet af lagbestämd form, der sådan
är föreskrifven, dels ock frånvaro af alla sådana
omständigheter (tvång, svek, misstag), som göra,
att de i kontrakten framträdande viljeförklaringarna
icke rätt uttrycka kontrahenternas vilja, hvarjämte
slutligen kontraktens innehåll, såsom vid utfästelse
af omöjliga eller osedliga prestationer, kan vålla
hinder för deras giltighet. Ett kontrakts rättsverkan
visar sig deri att, då den ene kontrahenten försummar
att låta den andre komma i åtnjutande af den denne
i kontraktet tillförsäkrade rätt, den senare genom
laga myndighet på begäran sättes, der så ske kan,
i besittning deraf och i allt fall honom tillägges
ersättning för den skada han kan visa sig hafva lidit
genom medkontrahentens uraktlåtenhet att uppfylla
kontraktet. Härtill kommer i vissa fall en alternativ
rättighet att betrakta kontraktet såsom häfdt. Vid
pröfning af kontrakts rättsverkan måste dock för
öfrigt hänsyn tagas till alla sådana omständigheter
(vilkor, tidsbestämmelse eller förutsättning), af
hvilka inträdandet af kontraktets giltighet eller dess
bestånd på förhand kunna vara gjorda beroende. –
Ehuru den moderna kontraktsläran, som sagdt, i
allt väsentligt ansluter sig till den romerska,
har dock på vissa områden en bestämd utveckling
försiggått. Då nämligen i det romerska samhället
bl. a. hvarje rättshandling – och detta gällde
äfven kontraktet – icke kunde företagas genom andra
än dem, hvilkas rättsförhållanden den angick, samt
härifrån afvikande företeelser allenast äro att anse
såsom undantag från regeln, så tillåter den moderna
kontraktsläran här i vidsträcktaste måtto bruket af
ställföreträdare. För den, som ej sjelf är behörig
att ingå kontrakt, eger annan, som vårdar hans rätt,
att sluta sådana med för honom bindande kraft; och de,
hvilka besitta förmågan att sjelfva handla i nämnda
afseende, behöfva icke göra det i egen person, utan
kunna låta det ske genom af dem dertill bemyndigade. I
denna fråga har den moderna kontraktsläran afgjordt
skilt sig från den romerska. Mera tvistigt är
åter förhållandet med en annan för kontraktsläran
ytterst vigtig grundsats. Kontraktet får ju ytterst
sin rättskraft genom öfverensstämmelsen i ett
flertal viljeförklaringar. Härvid har från fordom
också knutits den föreställning att ifrågavarande
öfverensstämmelse måste vara till finnandes i ett
visst tidsmoment, så att den ene kontrahenten icke
hunnit återtaga sitt anbud om kontrakts ingående,
förr än den andre antagit detsamma. Detta passar
dock icke vårt rörliga samfundslif, i hvilket ofta
kontrakt utan mellanhand afslutas mellan personer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
