Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Komisk är ett estetiskt begrepp, med hvilket alla, som tänkt öfver det sköna allt ifrån Aristoteles, mer eller mindre sysselsatt sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
således på en gång strida emot och öfverensstämma
med vårt innersta väsende; men dessa tillhöra ej
det komiska, utan det tragiska. Det andra momentet
består deri att det komiska föremålet i sin förvändhet
och genom orimligheten i sin inre motsägelse sjelf
helt plötsligen blottar sin ofullkomlighet och
dervid sjunker ned igen till sitt intet. Kampen
mellan de olika elementen i det komiska föremålet
uppfattas af åskådaren, och genom reaktionen från
den föregående spänningen drifves han att söka en
lösning af motsägelsen. Förmågan är härvid olika
hos olika personer, ty det finnes, som bekant,
sådana, hos hvilka "chocen" ej verkar förr än långt
efteråt. Det komiska föremålet visar sig sålunda först
stå i strid med det fullkomliga, sedan med sig sjelf,
ty det består af element, som, tillsammansbragta,
ömsesidigt tillintetgöra hvarandra. Men för
frambringandet af en äkta komisk verkan är det
vigtigt, att sammanträffandet sker plötsligt, hvarför
de båda momenten böra i det närmaste sammanfalla
med hvarandra. Det tredje momentet består i den
subjektiva fullkomlighetens framträdande i inre och
yttre måtto – i inre deri att det uppfattande jaget
i löjet känner sig "wie ein seliger Gott", i yttre
hänseende genom den fysiska akt, som vi kalla skratt,
hvarmed jämnvigten är återvunnen. Under denna process,
som hufvudsakligen skildrar verkan på den uppfattande
åskådaren, grundar sig det komiska intrycket af det
uppfattade föremålet derpå att detta i och för sig är
ett intet, ett obetydligt, ett lumpet, som dock vill
synas vara ett något, ja till och med ett betydande,
ett stort. Men då det endast ögonblickligt för oss
antager sken af att vara och betyda något, sjunker
det åter ned till ett fullkomligt noll, men måste
äfven af åskådaren så uppfattas (jfr A. Zeising:
"Aesthetische forschungen", 1855).
Om nu detta är den komiska processen, sedd både
från den uppfattandes och från föremålets sida, så
torde deraf vara klart, att det komiska är en art af
skönhet, men en sådan, som icke beror på en färdig
harmoni, utan först framträder för medvetandet efter
öfvervinnande af en disharmoni. Men disharmonien kan
vara af olika grader. I sin djupaste art, då den beror
på genomgripande sedlig konflikt, löses den i den form
af indirekt skönhet, som vi kalla det tragiska. Är
disharmonien af lättare art, så att den ej rubbande
ingriper i den menskliga tillvarons vilkor, så löses
den just i form af det komiska; och mellan dessa båda
ytterligheter står det humoristiska såsom den medlande
formen, mäktig att gå till den dystraste tragik liksom
till den mest uppsluppna komik. Det är dernäst af
vigt att härvid framhålla, att det komiska är af
psykisk art, eller tillhör menniskoandens verld,
ehuru det komiska föremålet sjelf ännu är omedvetet
om disharmonien och splittringen mellan syfte och
krafter, pretention och förmåga. Detta utgör en af
de vigtigaste skiljepunkter mellan det komiska och
det humoristiska, i hvilket senare det uppfattande
jaget medvetet kastar äfven sig sjelf in i skämtets
luttrande eld. Det komiska har
således med naturen och hennes företeelser föga
eller intet att göra, minst inom den oorganiska
naturen och växtverlden, deremot redan mera inom
djurverlden, men dock alltid på sådant sätt, att
vi i naturföreteelsen inskjuta menskliga egenskaper
och menskligt medvetande. Detta går lättast för sig
med de högre djuren på grund af många egenskaper hos
dem, som visa sig analoga med menniskosjälens. Det
är på denna uppfattning fabelns och djursagans
komik ytterst hvilar. Sin egentliga sfer eger det
komiska inom den medvetna menskliga andens verld,
der den nödvändiga motsägelsen först kan inträffa,
och inom hvars område förvändheten såväl i teoretiskt
som praktiskt hänseende faller. All narraktighet
och förvillelse tillhöra dess rymd, blott de ej
betraktas ur moralisk synpunkt. Så kan äfven det
onda, hvilket såsom intelligens eller viljekraft blir
sublimt, få en plats inom komikens verld, då dess
planer på ett löjligt sätt misslyckas, hvarigenom
det förlorar sin förfärande karakter (Falstaff,
Mefistofeles). Det fula upphäfves i det komiska och
förlorar sin udd. Derför tillräknas ej häller någon
skuld inför komikens tribunal; ty den komiska figuren
fäller sin egen dom genom att sjunka ned till sin
ursprungliga intighet, och hans straff består deri
att han utskrattas af hela verlden. Men för att den
komiske konstnären må hålla sig fri från faran att
betrakta mensklig förvillelse ur moralisk synpunkt,
måste han ställa sig på sina egna föremåls nivå och
antaga deras evdemonistiska verldsuppfattning,
d. v. s. en sådan, då allt bedömes från den
förståndiga sidan och egoismen utgör motiv för alla
menniskans handlingar. Då försvinner skilnaden mellan
dygd och last, och i stället inträder skilnaden mellan
klokhet och dårskap. – Skalden eller konstnären måste
sålunda ega en komisk verldsåskådning, enligt hvilken
han ser allting förvändt eller, rättare, ser huru
förvändt allting är. Men i motsats mot humoristen
betraktar han under denna synpunkt blott den enskilda
dårskapen och, så att säga, dess yttre objektiva
sida, utan att fatta sig sjelf som en integrerande
del i det hela och underkastad samma öde som allt
ändligt: att vara inskränkt och ofullkomligt. Den
af honom skildrade dårskapen kan tillhöra en hel
klass af menniskor, ett helt folk eller en hel tid;
men så länge den ej från hans egen ståndpunkt ses
såsom alltomfattande, blir den, äfven med största
utsträckning, dock alltid partikulär, hvilket också
utgör en hufvudegenskap hos det komiska i motsats
mot humorns universalitet. Derför är ock det löje,
hvaraf det komiska åtföljes, förenadt med en viss
sjelfvisk känsla af välbehag, som inträder, så snart
disharmonien är löst och anden finner sig fri och
oinskränkt i känslan af subjektiv fullkomlighet,
i motsats mot humorn, som smärtfullt ler under
tårar "icke öfver en enskild dårskap, utan öfver en
dåraktig verld" (Jean Paul). Slutligen bör det äfven
bemärkas, att det rent komiska gerna sammanhänger
med en realistisk verldsuppfattning. Och då antikens
lifsåskådning öfvervägande hvilade på realistisk
grund, hvarigenom hos de gamle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
