Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
år 1821 tillbaka till Morea och tog jämte
P. Mauromichalis ledningen af de upproriskes
krigsföretag derstädes under de första åren. Vid flere
tillfällen vann han betydande segrar, men i jämnbredd
med framgången växte hans naturliga sjelfrådighet. Han
gjorde sig egenmäktigt till guvernör i Nauplia och
framtvang derigenom 1823 sin utnämning till högste
befälhafvare å Morea, hvarefter han äfven, vid sidan
af Maurokordatos, fick plats i det verkställande
rådet. I spetsen för militärpartiet öfvergick han dock
snart till öppna fientligheter mot styrelsen, men
besegrades och fördes i Febr. 1825 såsom statsfånge
till Hydra. Efter några månader frigafs han för att
i kriget användas mot Ibrahim pascha, men vann inga
varaktiga fördelar öfver denne. 1828 slöt K. sig
till presidenten G. Kapodistrias och utnämndes till
öfverbefälhafvare å Morea, i hvilken egenskap han
1830 besegrade de upproriske mainoterna. Efter
Kapodistrias’ död (1831) blef han medlem af den
interimistiska regeringskommissionen. 1832, efter
A. Kapodistrias’ frånträde från presidentskapet, grep
han till vapen mot den tillsatta 7-mannaregeringen,
blef i Jan. 1833, straxt före konung Ottos ankomst, slagen af
den franska ockupationshären, fängslades
1834, såsom anstiftare af en sammansvärjning mot
det bajerska regentskapet, och dömdes till döden,
men fick straffet förvandladt till 20-årigt fängelse.
Då Otto sjelf tillträdde regeringen, d. 1 Juni
1835, benådades K., återfick sin rang som general
och inkallades i statsrådet. Död i Athen 1843. –
K:s äldre son, Panos K., biträdde 1824 sin
fader i upproret mot regeringen, men stupade
s. å. utanför Tripolitsa. En hans yngre son,
Gennaios K., fängslades 1834 såsom deltagare i faderns
sammansvärjning mot regentskapet, blef senare general
och d. 8 Juni 1862 ministerpresident, men störtades
d. 23 Okt. s. å. genom den revolution, som beröfvade
konung Otto tronen. Han dog 1868 som
militärbefälhafvare i Athen.
Koloman (Kalmany), konung af Ungern 1095–1114,
en begåfvad och handlingskraftig furste, knöt det
redan af hans farbror och företrädare, Ladislav den
helige, eröfrade Kroatien för framtiden vid ungerska
kronan, genom ett fördrag af 1102, och intog en del
af Bosnien äfvensom Dalmatien, genom hvilken eröfring
han råkade i strid med venezianerna. K. lagstiftade
angående rättskipningen, finansväsendet och adelns
rättigheter, införde den kanoniska rätten samt
inskränkte judiska och muhammedanska trosbekännares
friheter i det borgerliga lifvet. Han efterträddes
af sin son Stefan II.
Kolomea l. Kolomyja, stad i södra Galizien, vid Prut
och jernvägen mellan Lemberg och Czernowitz. 22,867
innev. (1880), deraf mer än 1/3 judar, hvilka
sysselsätta sig med handel, medan den öfriga
befolkningen, hufvudsakligen rutener, idkar jordbruk
och boskapsskötsel.
Kolomna [kal-], stad i ryska guvernem. Moskva,
vid floden Moskva och jernvägen mellan Moskva och
Rjazan. Omkr. 19,000 innev. K. är en gammal stad,
som omnämnes redan 1177
och var till 14:de årh. hufvudstad i furstendömet
Rjazan. Den förstördes flere gånger af tatarerna och
under krigen på 1600-talet, men uppblomstrade alltid
åter och förlorade aldrig sin betydelse som en liflig
handelsstad. I 19:de årh. har K. blifvit en vigtig
fabriksstad, särskildt hvad angår tillverkning af
siden- och bomullsväfnader samt läder.
Kolomyja, Se Kolomea.
Kolon (Grek., egentl. lem, led; organisk led af en
grammatisk period). 1. Gramm., ett skiljetecken,
som består af tvänne öfver hvarandra ställda punkter
(:). Kolon brukas dels efter anföringsord omedelbart
framför en direkt anföringssats, dels när efter
någonting allmänt uppräknandet af det enskilda följer,
således framför ord, som innebära exemplifikation,
bevis eller förklaring på det föregående, dels ock
någon gång för att skilja en mångledad försats från
eftersatsen. Hos grekerna var kolon liktydigt med vårt
semikolon och tecknades med en punkt upptill tätt
höger om satsdelens sista bokstaf; först romarna,
som upptogo skiljetecknet, skrefvo det som en
dubbelpunkt. – 2. Anat. Se Colon.
Koloni (Lat, colonia, af colere, odla, bebygga), en
samling menniskor, som öfvergifvit sitt fädernesland
och gemensamt bebyggt ett främmande (tillförene
ouppodladt) landområde; samfund af dylika nybyggare
jämte det område de innehafva; nybygge, hvilket
står under moderlandets skydd och ofverstyrelse,
dotterstat, dotterstad; en europeisk stats besittning
i annan verldsdel; en samling turister, konstnärer
o. s. v., som för någon tid slå sig ned gemensamt
å en ort ("konstnärskoloni"). Benämningen koloni
gifves dessutom åt några slags nybyggen eller
institutioner inom hemlandets gränser, nämligen
miliärkolonier och s. k. åkerbrukskolonier. En
militärkoloni är ett område, hvars jord brukas och
bebos hufvudsakligen af (gifta) soldater (det forna
Militärgränsen, kosakkolonierna). Med åkerbrukskoloni
förstås dels inhemska nybyggen, som anläggas för
att uppodla förut ofruktbara jordsträckor och på
samma gång skaffa arbete och hemvist åt proletärer,
dels nyttjas termen om landtegendomar, hvilka äro
inrättade till arbets- och förbättringsanstalter för
unga brottslingar, såsom egendomen Hall (se d. o.) i
Södermanland. – Anläggandet af kolonier är i grunden
ett fredens och civilisationens verk, till hvilket
sjelfva kriget med eröfringen i sitt följe ofta
utgjort endast ett förspel. Under gamla tiden var
företrädesvis Medelhafs-bäckenet skådeplatsen för det
storartade koloniseringsverk, som utfördes af fenicer
(se Fenicien, sp. 1124), greker och romare. Mest
glänsande ter sig den kolonisation, som utgick
från grekerna (se Grekland, sp. 1130–31). Sedan
de uppfyllt Egeiska hafvets öar och Mindre Asiens
kuststräckor med blomstrande kolonier (eoliska,
joniska och doriska kolonierna), utsände dessa och
moderstaterna i Grekland under 8:de och 7:de årh. i
oupphörlig täflan folksvärmar till Trakiens berg,
Svarta hafvets stränder, Egypten, Afrikas norra kust,
Sicilien, södra Italien, Corsika, ja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
