Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 8. Kaffrer - Kristdala / 1025-1026 (1884) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kolfblomstriga ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tempererade land äro de flytt- eller strykfoglar;
äfven i heta trakter måste en del tidtals byta
om vistelseort för att finna näring. Kolibriernas
flygt är högst egendomlig: än störta de framåt med
blixtens hastighet, än hålla de sig qvar på ett
och samma ställe under så snabba vingslag, att man
till slut ej kan urskilja något af vingarna. Dessa
foglars hela väsende företer någonting häftigt och
feberaktigt. Från morgonen till aftonen genomila de
luften för att söka efter nektarfyllda blommor. Under
det de sänka tungan ned i dessa, hålla de sig stilla i
luften med solfjäderformigt utbredd stjert. På marken
kunna de icke reda sig, emedan de äro urståndsatta
att gå. Sångförmåga saknas med något enda undantag;
sinnena, särskildt synen, hörseln och känseln, äro
väl utvecklade. Kolibriernas födoämnen utgöras af små
skalbaggar och andra insekter, spindlar o. s. v.,
hvilka de uppsamla medelst tungan. Nästan alla
kolibrier äro dagfoglar. De älska värme och uppsöka
solskenet; några flyga dock omkring tidigt på morgonen
och sent på aftonen. De äro icke sällskapliga,
utan häftiga, retliga och stridslystna, särskildt
under fortplantningstiden. Bona byggas mestadels af
honan och förfärdigas af ett mjukt, bomullsliknande
ämne, hvari fasta växtdelar inväfvas; äggen äro

två och jämförelsevis stora. Det är allmänt bekant,
att kolibrierna prunka i regnbågens alla färger och
glänsa som ädelstenar, hvarför de också användas som
prydnader (i fruntimmershattar m. m.). Utom menniskan
torde de hafva få fiender. Man har lyckats tämja dem,
men de dö snart i brist på lämplig föda. Af Gray
hafva de blifvit fördelade i 158 under-slägten, af
Sundevall i 54 slägten och 12 familjer, ordnade i 3
serier, alltefter som näbben är bågformigt nedböjd
utefter hela sin längd ("bågnäbbade") eller böjd
blott vid roten ("halfraknäbbade") eller rak och
synnerligen lång, oftast med svagt uppstigande
spets ("raknäbbade"). Till de bågnäbbades serie
höra enstöringskolibrierna (Phaëthornithinae) och
skogsnymferna (Lampornithinae). De halfraknäbbades
serie omfattar bl. a. de sapfolika kolibrierna
(Lesbiinae, med bl. a. släpsylfslägtet, till
hvilket sapfo-kolibrin, Lesbia Sappho, hör),
praktalf-kolibrierna (Prymnacanthinae) och
fe-kolibrierna (Mellisuginae, med
kolibri-slägtet, till hvilket hör kolibrin, Mellisuga colubris,
som blir 8,5 cm. lång). Inom de raknäbbades serie
må nämnas blomnymf-kolibrierna (Heliothrichinae),
svärdnäbb-kolibrierna (Heliantheinae)
och jättekolibrierna (Hypermetrinae), som omfatta
familjens största medlemmar (se ofvan), men sakna
de mindres praktfulla färgglans. – Jfr Mulsant och
Verreaux: "Essai d’une classification méthodique
des Trochilidés" (1866) och

"Histoire naturelle des oiseaux-mouches" (1875
o. f.). C. R. S.

Kolik (af Grek. kolon, en del af groftarmen).
1. Med., anfallsvis uppträdande smärtor
i buken. Kolik kan uppkomma af många
orsaker, såsom genom omåttligt förtärande af
föda eller genom förtärande af svårsmälta födoämnen,
genom retning på tarmarna af mask, i synnerhet
spolmask, genom sjukdomar i tarmens vägg,
genom gasbildning, förstoppning, tarmvred o. s. v.
Till de svåraste slagen af kolik höra gallstenskolik
och njurstenskolik. Den förra uppkommer, då en
gallsten vandrar från gallblåsan genom gallgångarna
till tarmen (se vidare Gallsten); njurstenskolik
uppstår, då en njursten vandrar från njuren till
urinblåsan. En annan svår form af kolik är den
s. k. blykoliken, som uppkommer genom blyförgiftning
(se d. o.). – Smärtorna vid kolik äro ej sällan mycket
våldsamma; de hindra vanligen den sjuke att
ligga stilla och tvinga honom att oupphörligt ändra
läge. Buken är dock ofta obetydligt öm, och smärtorna
lindras ej sällan af tryck på buken. Derigenom kan
man ofta skilja koliksmärtorna från smärtorna vid
bukhinneinflammation, hvilka ökas af lägeförändringar
och af tryck på buken. Koliken framkallar vanligen
inga stora vådor; anfallet går öfver efter kortare
eller längre stund. Dess betydelse beror
helt och hållet på den orsak, som framkallat den.
Behandlingen är för olika fall mycket olika. Vanligen
lindras plågorna af varma omslag, grötar o. d. Ofta
behöfva smärtstillande invärtes medel, såsom opium
och morfin, användas. I vissa fall äro afförande
medel och lavemang af stor nytta. – 2. Veterinärv.
Under namnet kolik sammanfattar man åtskilliga
sjukdomsprocesser i mage och tarmar hos hästen,
hvilka uppkomma hastigt och gifva sig till känna genom
oro, tecken af smärta i bukhålans organ samt
genom förstoppning. Af invärtes sjukdomsfall hos
hästen äro omkr. 40 proc. kolik. Många orsaker
kunna föranleda densamma, såsom att djuret hastigt
förtär en stor mängd säd, i synnerhet gröpad säd, mjöl
eller kli, hvarvid gasutveckling i mage och tarmar
lätt uppkommer samt föranleder magens bristning.
Andra orsaker till kolik äro hopning af
träckbollar i groftarmarna, tarmslinga och blodig
infiltration i groftarmarnas hinnor. Hos ungefär
90 proc. af fullvuxna hästar förekommer uti en af
stammarna till groftarmarnas pulsådror en utvidgning
jämte en större eller mindre blodpropp; i den
sistnämnda finnas flere eller färre ofullständigt
utvecklade exemplar af palissadmasken (Schlerostomum
armatum). Genom maskarnas rörelser kunna delar
af blodproppen lossna och medfölja blodströmmen
samt fastna i de finare grenarna af tarmarnas
pulsådror, hvarigenom de föranleda den ofvannämnda
blodiga infiltrationen i tarmväggen. Deraf följa
åter lamhet samt gasutveckling i tarmarna och,
mången gång, djurens död. Från 6–10 proc. af
koliksjuka hästar dö efter några timmars eller
ett par dagars sjukdom. Behandlingen af de sjuka
består uti att sakta leda dem omkring, att gifva
läkemedel, som hastigt häfver lamheten i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>