Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Koh-i-Baba ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kokett (hårdt k; Fr. coquet, femin. coquette, af coq,
tupp, med afseende på hans prålande färger och sätt
att kråma sig), behagsjuk, ifrig att blifva sedd och
beundrad för sitt yttre samt att intaga så många som
möjligt af det motsatta könet; tillgjord; (om saker)
nätt, prydlig; subst., behaglysten qvinna. – Kokettera
(Fr. coqueter, egentl. gala som en tupp), söka falla
det andra könet i smaken medelst mer eller mindre
oskyldiga konstgrepp; afsigtligt framhålla någon sin
egenskap för att dermed väcka uppseende och göra sig
intressant. – Koketteri, (Fr. coquetterie), ifver
att synas intagande; prålsjuka; tillgjordt väsende.
Kokill (hårdt k; Fr. coquille, af Lat. conchylium,
mussla), en form af tackjern, i hvilken smälta
metaller gjutas för att erhålla en för deras
vidare användning lämplig form. De kokiller,
som i masugnar begagnas för att upptaga det smälta
tackjernet, hafva form af öppna rektangulära skålar
af en storlek, som motsvarar de tackjernsgaltars
(se Galt), som man önskar erhålla, och äro vanligen
förenade med hvarandra i långa rader, så att det
flytande tackjernet kan rinna ur den ena i den
andra. De kokiller, som användas för upptagande af
götmetall (se Jern), äro stående och af qvadratisk,
rektangulär, cirkelrund, 6- eller 8-kantig
o. s. v. genomskärning. Ofta äro dessa kokiller gjutna
i tvänne hälfter, hvilka före gjutningen hopsättas
och sammanhållas med klamrar för att, så fort götet
stelnat, hastigt kunna frånslås, innan kokillväggarna
blifva så varma, att de fastna vid götet. Man
begagnar äfven kokiller gjutna i ett stycke; men
dessa måste vara afsmalnande uppåt för att lätt kunna
lyftas från det stelnade götet. – Kokillerna nyttjas
emellertid icke blott såsom gjutformar, utan äfven,
i synnerhet vid vissa slag af tackjernsgjutning,
för att bibringa gjutgodset en viss textur och
hårdhetsgrad. Till följd af tackjernskokillens starka
värmeledning stelnar nämligen det smälta tackjernet,
som ingjutes deri, mycket hastigt, hvarför dess kol
ej hinner afskilja sig i form af grafit. På detta
sätt erhåller gjutgodset en hård yta af hvit textur,
hvilkens djup på mångfaldigt sätt kan varieras genom
olika gjutjernsblandningar, kokillens godstjocklek
o. s. v. Genom sådan s. k. kokillhärdning kan man
åt samma gjutpjes på olika ställen meddela olika
hårdhetsgrad, i det de ställen, som böra vara hårdare,
gjutas med kokill, under det den öfriga pjesen formas
i sand, en metod, som med stor fördel begagnas vid
projektilgjutning, der spetsen bör vara hårdare och
derför kokillhärdas. C. A. D.
Kokkola. Se Gamla Karleby.
Kokkolit, miner., tillhör de lerjords-fria arterna
af pyroxén- eller augitgruppen och är således ett
bisilikat af kalkjord, talkjord och jernoxidul = Ca
O. (Mg, Fe) O. 2SiO2. Kokkolit förekommer i korniga
eller gryniga aggregat, stundom i kristaller med
afrundade, liksom smälta kanter och hörn. Färgen
är lökgrön, pistacie- till svartgrön eller nära
svart. Kokkolit förekommer dels vid jerngrufvor,
såsom Hellestad i Östergötland, Vintjärnsberget i
Dalarna,
Finshytteberg i Värmland samt Arendal i Norge, dels också
i urkalk, t. ex. vid Lindbo i Vestmanland och Ersby
i Finland. Hj. Sj.
Kokkonsten har till uppgift att på lämpligaste sätt
bereda de olika födoämnen, hvilka måste tillföras
menniskokroppen till ersättande af de ämnen,
som gå förlorade genom den alltjämt fortgående
förbrukningen af dess beståndsdelar. Hos sina
utöfvare förutsätter kokkonsten icke blott en
synnerlig punktlighet och renlighet, ett uppöfvadt
handlag och pålitlig smak, utan äfven mångahanda
verkliga insigter. Husmodern, kocken och kokerskan
böra känna näringsmedlen i deras oberedda skick
för att vid uppköp kunna skilja mellan god vara och
mindre duglig sådan. De måste förstå att konservera
födoämnen och underkasta dem den förberedande
behandling, som i många fall är nödvändig. Lika
oundgänglig är t. ex. kännedom om egenskaperna hos
olika slags vatten, om användbarheten hos kokkärl af
olika material (jern och bleck med eller utan
emaljering, koppar med förtenning, lera o. s. v.) samt om
bruket af olika kokredskap och eldstäder, från det
urgamla stekspettet till den moderna kokapparaten,
från den landtliga murade spiselhällen till de efter
tekniska grunder konstruerade, alltmer fullkomnade
köksspisarna af jern. Vidare gäller det att under
ständig hänsyn till hushållets ekonomiska tillgångar
draga den största möjliga nytta ur de i matvarorna
innehållna näringsämnena samt genom rätternas nödiga
och behagliga omvexling tillgodose kroppens behof af
dessa ämnen i rätta proportioner sinsemellan (jfr Diet
och Födoämnen). För att vara verkligt vuxna sitt värf,
borde de, som hafva befattning med matlagning, äfven
innehafva ett visst mått insigter såväl om födoämnenas
kemiska egenskaper och de fysiska företeelserna vid
kokning som ock rörande matsmältningens förlopp. De
allra flesta kokerskor qvarstå emellertid ännu
på blotta praktiska kökserfarenhetens ståndpunkt,
utan vetskap om företeelsernas grunder och verkliga
art. Deraf kommer det sig t. ex., att stora massor af
bränsle, till skada för både ekonomien och kokningens
resultat, onödigtvis bortödas, ehuru det är en ganska
enkel sanning, att en tämligen ringa eld behöfves för
att hålla vattnet kokhett, sedan det en gång kommit i
kokning; huru mycket ved man än må sedan lägga under
kitteln, kan likväl icke värmegraden på detta sätt
uppdrifvas högre än till kokpunkten (100° C.), och all
ytterligare tillförd värme bortledes utan gagn med
ångan genom skorstenen. Ett uppslag till en riktigare
och mera omfattande kännedom om kokkonsten är att man
på senaste tiden börjat utgifva populära handböcker
i hushållskemi samt inrätta matlagningsskolor.
En riktig tillredning af födoämnena innebär
att göra dem lättsmälta, välsmakande och
oskadliga. Lättsmältare göras de i synnerhet genom
behandling med eld och vatten, ty derigenom lossas
sammanhanget mellan deras delar, så att de med större
lätthet kunna genom matsmältningsprocessen göras
dugliga att upptagas i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
