Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Koh-i-Baba ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sohoterna l., riktigare, sajanerna (af kineserna
kallade ul-jang-hai, urjancher), vid. Jenisejs
källfloder s. om Sajanska bergen. Dessa senare
äro de talrikaste, omkr. 30,000, och af dem kunna
kojbaler, karagasser och kamasintser betraktas
som egentliga kolonier. Den tatariska dialekt,
som dessa fyra ursprungligen samojediska stammar
tala, är hufvudsakligen densamma som de ofvan nämnda
katsjintsernas. – Jfr Castrén: "Nordiska resor och
forskningar" (b. 2, 1855), och Schiefner: "Versuch
einer koibalischen und karagassischen sprachlehre
nebst wörterverzeichniss aus den tatarischen mundarten
des minusinsk. kreises" (1857). H. A.
Kok, metallurg. Se Färskning.
Kok, Laurids, dansk språkforskare och skald, f. 1631,
d. 1691, var prest i Refsnäs socken på Själland
och gjorde samlingar till en dansk ordbok, hvilka
sedermera användes af Peder Syv, samt författade
sången Danmark dejligst vang og vänge, hvilken,
till melodi af C. Rasmussen, sjöngs som folksång
under Danmarks senaste strid för Sönderjylland.
C. R.
Kok, Johannes Georg Elias, dansk prest och
språkforskare, föddes på Själland d. 24 Febr. 1821,
blef student 1841, teol. kandidat 1846 och
kyrkoherde i Burkarl i Sönderjylland 1851. Från
denna plats aflägsnades han 1864 af de tyske
regeringskommissarierna och flyttade till Köpenhamn,
der han 1867 blef prest vid allmänna hospitalet och
1872 vid citadells-kyrkan. 1882 erhöll han professors
titel. Under sin verksamhet i Sönderjylland studerade
K. grundligt folkspråket, och frukterna af dessa
studier nedlade han i skrifterna Det danske folkesprog
i Sönderjylland (1863–67) och Danske ordsprog og
talemåder fra Sönderjylland (1870). Derjämte har han
utgifvit "Evangelisk huspostil, prsedikener af nu
levende danske prædikanter" (1874) och Det hellige
land og dets nabolande i fortid og nutid (1878),
i hvilket sistnämnda arbete han tog sig anledning
att göra skarpa utfall mot nutidens judar. K. har
äfven lifligt polemiserat mot grundtvigianerna.
E. Ebg.
Kokain. Se Coca.
Kokand (Kokan). 1. Fordom kanat i Turkistan,
sträckte sig, då det var som störst, på ömse sidor
om Sir-Darja från Kinas gräns till närheten af
Aralsjön och bildar nu, sedan det 1875–76 eröfrats
af ryssarna, under namnet Fergana en provins i ryska
generalguvernementet Turkistan. Denna gränsar i
n. till de ryska prov. Semirjetjensk och Sir-Darja,
i v. till Sarefsjan, i s. till Karategin och i
ö. till Östra Turkistan l. Kasjgar-området samt
omfattar det turkistanska alplandets afsatser,
mellersta Sir-Darjas och dess bifloders dalar. Med
undantag af några trakter s. om Sir-Darja, som hafva
öckennatur, är landet mycket fruktbart. Befolkningen
(omkr. 800,000) är dels bofast, åkerbruksidkande,
dels nomadiserande; den förra består hufvudsakligen af
tadjiker (sarter) och usbeker, den senare väsentligen
af kirgiser. Det forna kanatets dynasti härstammade
direkt från Djingis-kan. I nyare tid led landet af
ofta upprepade krig med Bokhara, under
hvilket K. tidtals hörde, och af inre oredor. Deraf
begagnade sig ryssarna, hvilka 1853 framryckte
uppför Sir-Darja, eröfrade staden Akmes-djid,
der de anlade fästet Perovskij, och voro slutligen
herrar öfver kanatets norra del, mellan Aral-sjön och
Issik-kul, af hvilken de 1865 gjorde en rysk prov.,
Turkistan. Sedan en revolution i K. fördrifvit den
ryska beskickningen derstädes, besatte ryssarna
d. 20 Febr. 1876 hufvudstaden, och en ukaz af d. 2
Mars s. å. förklarade resten af kanatet för en rysk
provins med namnet Fergana. – 2. Fordom hufvudstad
i nämnda kanat, ligger omkr. 10 km. s. om Sir-Darja
i en mycket fruktbar trakt samt har omkr. 35,000
innev. Tillverkning af siden och papper.
Kokard (Fr. cocarde), en i ett lands
s. k. nationalfärger gjord bandrosett, som i alla
arméer och flerestädes äfven af civila tjenstemän
bäres på hufvudbonaden såsom igenkänningstecken. Den
svenska gula militärkokarden, som bäres endast af
officerare och underofficerare, torde härleda sig från
den halmkokard, som under förgångna tider gafs såsom
hederstecken, första gången efter slaget vid Lund åt
lifregementet. Den svenska civila kokarden, gul med
blå midt, kom i bruk under Karl XIV Johans tid.
Kokel (Magyar. Küküllö), Stora och Lilla K., tvänne
floder i Siebenbürgen, upprinna på Karpaterna ej
långt från hvarandra, i komitatet Udvarhely, flyta
i vestlig riktning, förena sig vid Balásfalva samt
utmynna n. om Karlsburg i Maros. Längd 190 (från Lilla
K:s källor 145) km. Efter dessa floder äro tvänne
komitat i Siebenbürgen uppkallade: Nagy-Küküllö och
Kis-Küküllö.
Koken, Johan. Se Coccejus.
Kokenhusen (Kockenhusen), fordom stad och fästning, nu
kyrkby och jernvägsstation vid Düna, i Riga-kretsen,
i Livland. Staden intogs 1601 af svenska trupper,
hvilka derefter belägrade slottet. Men Kr. Radzhvill
ankom med en polsk styrka och tvang dem att gifva
sig, sedan han först slagit Karl Karlsson Gyllenhielm,
som anryckte till deras undsättning. 1608 eröfrades
platsen af svenskarna, anförda af grefve J. Fr. af
Mansfeld, men togs redan s. å. tillbaka af polackerna
under Chodkiewicz. I Gustaf II Adolfs polska krig
var K. efter Rigas fall (1621) Polens vigtigaste
fästning i södra Livland. Under fälttåget 1625 gjorde
konungen derför ett anfall mot denna punkt. J. Banér,
som sändes i förväg med några kompanier, intog
staden och förborgen, och sedan konungen ankommit
med hufvudstyrkan, uppgafs äfven slottet (d. 15
Juli 1625). Vid utbrottet af det stora nordiska
kriget blef K. (den 7 Okt. 1700) af den svenske
kommendanten, major Henrik Hein, uppgifvet åt
sachsiske fältmarskalken Steinau efter några dagars
beskjutning; men efter Karl XII:s öfvergång öfver
Düna (d. 9 Juli 1701) utrymdes det af den sachsiske
öfversten Boose, som till dess försvar endast fått
behålla 300 sachsare och 400 ryssar. Före sitt aftåg
vidtog Boose sådana åtgärder, att slottet följande
dag (d. 14 Juli 1701) sprang i luften.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
