Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Knoxville ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Knut (om namnets uppkomst se Knut, danska konungar
och prinsar), svenska konungar:
1. K. Eriksson, som af konung Erik d. helige,
sökte till en början göra Karl Sverkersson
tronen stridig, sedan denne blifvit erkänd som konung
äfven öfver svearna. Han måste dock fly till
Norge, men återkom 1167 samt öfverföll och
dödade sin motståndare på Visingsö. Derefter
hade han en tid att utkämpa strider med ättlingar (Kol
och Burislev) af den sverkerska ätten, som synas fått
understöd från Danmark. Han besegrade dem omsider
och var derefter under tjugotre år obestridd herre
öfver Sverige. Under K. E:s regering företogo
sig esterna (1187) ett plundringståg inåt Mälaren,
uppbrände Sigtuna och dödade på Almarestäk ärkebiskop
Johan. Derefter skall Stockholm först hafva blifvit
bebygdt. Från K. E:s tid härrör den första kända
traktat – en handelstraktat rörande Lybeck –, som
Sverige ingått med någon tysk stat, och Östgötalagen
bevarar i Raefstabalken ett lagstadgande af honom.
Han dog 1196 (l. 1195) på Eriksberg i Vestergötland
och begrofs i Varnhems klosterkyrka. Med sin
gemål, som var af svensk ätt, hade han flere barn,
af hvilka sonen Erik sedermera blef konung och dottern
Sigrid blef gift med Birger Brosas son Knut jarl.
K. H. K.
2. K. långe var troligen samme man som
den Knut Holmgersson, hvilken omtalas i
midten af 1220-talet, och således beslägtad
med erikska ätten. Genom slaget vid Olustra,
1229, ryckte han till sig Sveriges krona, som han
behöll till sin död, 1234. Hans enka, Elin, en
dotter till danske riddaren Peter Strangesson,
blef sedan gift med en Filip Laurensson, som på
mödernet härstammade från Folkungaätten.
K. H. K.
Knut, danska konungar och prinsar: 1. I
Jomsvikinga-sagan förtäljes, att namnet K. första
gången af en dansk konung, Gorm den barnlöse, gafs åt
ett i skogen påträffadt barn, öfver hvars hufvud var
upphängdt ett stort knyte (Isl. knútr), innehållande
en guldring. Denne K., Knut Hittebarn (Fundinn Knutr),
som enligt andra berättelser var son till Sigurd
Ormöga och kallades Hardeknut (se d. o.), var fader
till Gorm den gamle, och efter honom kallades hela
slägten Knytlingar. C. R.
2. K. Dana-ast ("danernås älskling"), den
föregåendes sonson, Gorm den gamles äldste
son, var en stor viking. En gång skall han i
Frisland hafva blifvit tillfångatagen af Henrik
Fogelfängaren och tvungen att antaga den kristna
läran. Omkr. år 940 blef han dräpt på ett
härnadståg, måhända af sin egen broder Harald Blåtand.
K. var fader till Guldharald. C. R.
3. K. den store (Eng. Canute) äfven kallad
"den mäktige" och "den gamle", konung i England,
Danmark och Norge, född omkr. 995, var son af Harald
Blåtands son Sven Tveskägg och drottning Gunnhild.
Tidigt utvecklad till förståndet och öfvad i
vapnens bruk, följde han sin fader på dennes
sista tåg till England (1013) och utropades
efter Svens död (1014) af hären till konung.
Då angelsachserna reste
sig under sin återkomne konung Ethelred ock dennes
tappre son Edmund Jernsida samt en del af danahären
under Torkel den höge afföll, nödgades emellertid
K. att draga hem till Danmark, hvarest hans broder
Harald under tiden blifvit konung. Med dennes hjelp
samlade K. 1015 en betydlig styrka, den största och
ståtligaste vikingahär, som dittills utgått: från
norden, bestående uteslutande af friborne kämpar,
bl. a. en skara norrmän under Erik jarl samt flere
svenska och isländska krigare. Då K. landade, vid
Sandwich i Kent, hade Torkel den höge råkat i ovänskap
med Ethelred, och slöt sig till K. Under kriget dog
Ethelred (April 1016), och London intogs; men Edmund
gjorde ett så kraftigt motstånd, att K., efter flere
blodiga, oafgjorda slag, ingick förlikning på vilkor
att han med Edmund delade Englands rike. Då Edmund
emellertid kort derefter dog (Nov. 1016), underkastade
sig alla engelsmännen och hyllade K., som utkräfde
82,000 pd silfver i danagäld till hären. Sedermera
regerade K. mera som en engelsk än som en dansk
konung. Genom att visa aktning för engelsmännens lagar
och inrättningar, genom att hålla efter vikingar och
våldsmän samt skaffa landet lugn utåt, genom att
styra det med infödda män såväl af engelsk som af
dansk börd och icke minst genom sitt äktenskap (1017)
med Ethelreds enka, den folkkära drottning Emma,
lyckades K. att på få år vinna allas förtroende, så
att han redan 1018 kunde ej endast hemförlofva
hären, utan äfven sjelf draga till Danmark för
att bestiga den genom broderns död ledigblifna
tronen. K. kom sedermera endast sällan och på korta
besök till sitt fädernerike, bl. a. för att tukta
de vendiske vikingarna, och på sådana östersjötåg
lade han Samland under sig. Han styrde öfver hufvud
taget med mildhet och rättrådighet samt visade en
storartad frikostighet, i synnerhet mot skalder
och krigare. Många isländska skalder uppehöllo sig
längre eller kortare tid vid hans hof, t. ex. Ottar
svarte, Thoraren Loftunga, Olof den heliges skald
Sigvat m. fl., och till K. sjelf leder det första
kända spåret af den diktart, som blef egendomlig för
medeltiden i hela norden: visan. Honom tillskrifves
nämligen en improvisation på engelska i denna
form. Till tronens stöd och landets skydd höll K. den
största hird, som någon nordisk konung hade haft,
den 6,000 man starka, präktigt rustade kämpaskara,
som kallades "tingsmannalid" och som (omkr. 1032)
fick sin egen hirdlag ("vetherlagsrätten"). K. var
en ifrig kristen, understödde presterskapet i
England samt verkade för kyrkoväsendets utveckling
i Danmark, hvarvid i synnerhet engelska prester
och munkar voro honom behjelpliga. Särskildt drogo
sådana till de då ännu hedniska östra provinserna,
och biskopsstolarna i Roskilde och Odense intogos
af engelsmän. 1026 företog K. en resa till Rom,
hvarest han bevistade tyske konungen Konrad II:s
kejsarekröning (Mars 1027) samt ingick fördelaktiga
öfverenskommelser med påfvestolen. I Rom upprättade
han ett hospitium och "studium" för nordiska
pilgrimer. K. kallades hem af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
