Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klemme ... - Kleomenes, grekisk bildhuggare från Athen - Kleon, inflytelserik folkledare ("demagog") i Athen under förra delen af peloponnesiska kriget - Kleonymos, en son af den spartanske konungen Kleomenes II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af gammaldags enkelhet i lefnadssätt. Den herskande
klassen, eller spartiaterna, förstärktes genom
upptagande af ett större antal perioiker (se d. o.),
och krigsväsendet reorganiserades efter macedonskt
mönster. Det å nyo upplågande kriget mot achaierna
fördes till en början med framgång; men då desse
sökte och erhöllo hjelp af den macedonske konungen
Antigonos Doson, vände sig lyckan, och i slaget
vid Sellasia (i norra Lakonien) blef K. i grund
slagen (222). Han flydde till konung Ptolemaios
Evergetes i Egypten, hvilken lofvat honom sitt
understöd. Ptolemaios dog emellertid inom kort,
och hans efterträdare, Ptolemaios Filopator, lät
kasta K. i fängelse. Han lyckades undkomma och
försökte åvägabringa en uppresning mot tyrannen,
men misslyckades och gaf sig sjelf döden (220). Med
K:s fall råkade äfven hans reformationsverk snart
i glömska. A. M. A.
Kleomenes (Lat. Cleomenes), grekisk bildhuggare
från Athen, son till Apollodoros, var den mediceiska
Venus’ (i Tribuna degli Uffizi i Florens) mästare,
om man nämligen får antaga, att den inskrift,
som nu befinner sig på det främre restaurerade
stycket af basen, blifvit öfverflyttad från den
ursprungliga inskriften. K. anses (dock endast med
stöd af bokstafsformen i den nämnda inskriften)
hafva lefvat i 2:dra eller 1:sta årh. f. K. – En
annan atheniensisk bildhuggare med namnet K.,
Kleomenes’ son, således möjligen en son af den
föregående, har utfört den marmorstod, som kallas
Germanicus (nu i Louvre). Den är en kopia af en
äldre, förträfflig Hermestyp och försedd med ett
hufvud, som tydligen är porträtt af en romare,
troligen någon framstående talare, men endast har
en svag likhet med Germanicus. Namninskriften
finnes anbragt å en sköldpadda vid figurens fot,
och enligt bokstafsformerna antages konstnären icke
hafva lefvat före romerska republikens undergång.
C. R. N.
Kleon, inflytelserik folkledare ("demagog") i Athen
under förra delen af peloponnesiska kriget. Till
yrket var han garfvare, d. v. s. egare af en
läderfabrik, hvilken på forngrekiskt sätt bedrefs
medelst yrkeskunniga slafvar, för öfrigt en person
utan högre bildning eller politisk insigt, men med
gränslöst sjelfförtroende, tilltagsenhet och en viss
naturlig vältalighet, hvilken, understödd af en väldig
stämma, icke förfelade sin verkan på massorna. Det
lägre folkets ynnest och förtroende viste han
att i hög grad tillvinna sig genom sitt dristiga
uppträdande, sina hänsynslösa anfall mot de förnäma
och åtskilliga för det stora flertalet välbehagliga
mått och steg, till hvilka hörde höjandet från 1 till
3 oboler af den lön, som utbetalades till heliasterna
(bisittarna i folkdomstolarna), och hvilken på sådant
sätt blef en af de vigtigaste inkomsterna för de
fattige medborgarna. Visserligen är det sannt att vår
kännedom om K. är hemtad nästan uteslutande från två
författare, Thukydides och Aristofanes, hvilka voro
hans politiska motståndare, och att det derför är
förenadt med svårigheter att fullt opartiskt uppskatta
hans person och verksamhet. Dock vittna sjelfva de
historiska fakta i många
fall för riktigheten af Thukydides’ skildring. Och
att den karrikaturbild af den hatade demagogen,
som Aristofanes framställt i lustspelet "Riddarna",
åtminstone ej varit oigenkännelig, bevisas bäst
deraf att, ehuru K. i detta stycke ej uppträder i
eget namn, utan under vålnaden af en paflagonsk slaf,
ingen skådespelare vågade öfvertaga rollen, som derför
måste utföras af Aristofanes sjelf, likasom icke
häller någon vågade tillverka den teatermask, som
skulle återgifva den fruktade mannens anletsdrag. –
Redan under Perikles’ lifstid uppträdde K. såsom
oppositionstalare och lyckades sätta i scen en
anklagelse, på grund hvaraf Perikles dömdes till
ett penningestraff. Hans inflytelserikaste period
inträder dock först efter Perikles’ död, under åren
429–422 f. Kr. Han var den ifrigaste målsmannen för
krigspolitiken och motarbetade med alla medel hvarje
försök att bilägga stridigheterna mellan Athen och
Sparta. Då den från Athen affälliga staden Mytilene
på ön Lesbos återeröfrats af Paches (427), genomdref
K. i folkförsamlingen det ohyggliga beslutet att
alla dess vapenföra medborgare skulle aflifvas och de
öfriga innevånarna säljas till slafvar. Visserligen
bragtes athenarna redan följande dag till besinning
och upphäfde det fattade beslutet, men 1,000 af de
förnämste mytilenaierna föllo dock ett offer för
K:s blodtörst. År 425 lyckades athenarna att på
ön Sfakteria vid Pylos innesluta en lacedemonsk
styrka, hvaribland 120 spartiater, och för att
rädda dem gjordes från Spartas sida fördelaktiga
fredsanbud. Dessa förkastades på yrkande af
K., hvilken erbjöd sig att, om man öfverlemnade
befälet åt honom, inom 20 dagar bringa de belägrade
spartanerna fångna till Athen. Ehuru sjelf saknande
militäriska insigter, lyckades han verkligen med
tillhjelp af den utmärkte fältherren Demosthenes
att infria detta skrytsamma löfte. Denna framgång
gaf åt K. och krigspartiet en ännu mera afgjord
öfvervigt; och då den spartanske fältherren
Brasidas vunnit betydande fördelar i Thracien
samt hotade att frånrycka athenarna deras vigtiga
besittningar i detta land, öfvertog K. sjelf befälet,
men förlorade vid Amfipolis både drabbning och lif
(422). A. M. A.
Kleonymos, en son af den spartanske konungen
Kleomenes II. Vid faderns död (omkr. 310 f. Kr.) såg
han med djup grämelse sina anspråk på tronföljden
gå om intet, i det att spartanerna, hvilka fruktade
hans våldsamma och despotiska lynne, till konung
utkorade hans aflidne äldre broders son Areus. För att
aflägsna K. från Sparta gaf man honom befälet öfver
en värfvad krigshär, hvilken sändes till undsättning
åt tarentinerna i deras krig mot lukanerna. Under
detta krig, hvilket i allmänhet fördes med lycka,
eröfrade han Korkyra (303) samt umgicks med vidt
syftande eröfringsplaner mot Italien, Sicilien och
Grekland. Vid ett nytt infall i södra Italien blef han
dock tillbakaslagen af romarna (293). Till främjande
af sina ärelystna planer inledde han underhandlingar
med Kassander och Demetrios Poliorketes, men råkade
kort derefter i fejd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
